Man förstår ju att folk blev förbannade.
Gå runt på agora i det vackra vädret och ställa dryga frågor till helt vanliga medborgare. De hade väl sitt att sköta, liksom. Han var en påfrestande typ, den där Sokrates, en motsvarighet till våra dagars telefonförsäljare. Och vad svarar karln? Att det oreflekterade livet inte är värt att leva. Tala för dig själv du, pucko. Jag tar det blå pillret varje gång – okunskap är en välsignelse.
Man vet att man är inne i rullorna när man inte längre behöver betala för kaffet. Det är en märklig känsla. Det handlar ju om något som man i hela sitt liv varit noga med: att göra rätt för sig. Kanske har det med uppfostran att göra, kanske med personlighet. Men där var vi väldigt lika, Malin och jag. Ingen av oss har någonsin velat skaffa oss fördelar på andras eller det allmännas bekostnad. Det är lite av det där beteendet man ibland kan se hos äldre människor: inte ska väl jag…
Därför blev det påtagligt när ingen längre ville ha betalt av oss. Apotek och vård är en sak – det finns ju högkostnadsskydd, bevars. Uppmaningen ta du en kopp så länge fick mig däremot att stanna upp, ja, jag reagerade på det. Jaha, kanske det, ja, tänkte jag. Var betalar man? Men det behövdes inte, det var tydligen okej ändå. För mig innebar den där gratis koppen kaffe att ännu en gräns passerats.
Gratis kaffe. Hallå, liksom? Kanske var det den inneboende landstingspolitikern i mig som reste ragg. Men min inre landstingspolitiker fick snart se sig besegrad av verklighetens dystra krasshet. Jag tog min kopp och väntade ännu ett tag.
Den är speciell den där väntan – väntan på ingenting. Eller det är inte riktigt sant. Jag väntade på mycket på avdelningarna: goda nyheter, ett vaket samtal, att få höra henne skratta eller åtminstone le och medan jag väntade på något av detta drack jag alltså kaffe på skattebetalarnas bekostnad.
Det var tråkigt att vänta. Jag övergick ganska snart till att föra samtal med min inre Sokrates. Hans enträgna ifrågasättande var plötsligt något välkommet.
Det enda jag vet är att jag ingenting vet
Så här långt kommen i sjukdomsförloppet fanns ingen mental styrka kvar. Jag lallade mest med i strömmen av cellgifter, arbete och någon form av vardagsliv.
När jag läser igenom de sporadiska anteckningarna från den här tiden inser jag att det kan verka som jag tycker, eller tyckte, fasligt synd om mig själv. Men det gjorde jag inte. Det gör jag inte. Nej, det jag antecknade då och skriver rent nu var och är ett försök att beskriva det virrvarr av tankar som kontinuerligt for igenom mitt huvud. Jag skrev ner det då jag trodde att det skulle vara viktigt för mig efteråt, när allt var över. Viktigt för bearbetningen.
När jag åter ser tillbaka på det där ögonblicket med den första gratis koppen kaffe tänker jag att jag borde blivit sjuk. Eller kanske nedbruten. Men det hände inte – och har ännu inte hänt. Det är bra konstigt, funderar jag, jag är ju inte starkare än någon annan.
I mina svaga stunder känner jag mig stolt. Stolt över att jag klarade det. När jag fungerar som jag ska tänker jag istället att något alternativ inte ges i den här typen av situationer. Man får ta hand om sig själv, därefter barnen, helt enkelt.
(VA! KOMMER INTE BARNEN FÖRST!? VA!? Jodå, såklart. Men tänk syrgasmask-principen på flygplan. Vägen till överlevnad går via att först hjälpa sig själv, därefter andra.)
Den enda tanke jag hade då, när jag hämtade kaffet i dagrummet på kvinnokliniken, var att jag tyckte att det visserligen var vänligt att bjuda mig på kaffe men att gratis inte alltid, så som den snåles ordspråk lyder, är gott.
Jag förlåter Sokrates – tack ska du ha för hjälpen grabben! – och avslutar med ett citat, myntat, enligt Platon, strax efter att giftbägaren är tömd.
Och nu skiljs våra vägar, jag går mot döden och ni mot livet. Vad som är bäst vet endast gudarna.
Rätt kyligt sagt av en som precis fått sin dödsdom verkställd anklagad för att ha förnekat just gudarna.
Jag står vid sängen. Malin har tömt cellgiftbägaren, ännu en. Nu sover hon. Hennes dödsdom är verkställd, vet jag nu. Men inte hon. Och för vilken gång i ordningen har jag just förnekat gudarna?
Sokrates hävdar man når klarhet genom insikt. Jag vet inte vad för sorts insikter jag vunnit under de senaste två åren – möjligen insikten om vilken nivå jag levererar på när det är som jävligast i tillvaron. Och så insikten om att man inte alltid kan leva i okunskap, även om det är skönt att göra så.
Jag klarade det inte själv. Jag hade god hjälp av många. Men jag pratar i passé composé märker jag. Inget är ännu över – det pågår. Och jag klarar det, än så länge, inte minst tack vare min inre Sokrates.
Kaffet är inte gratis. Det är det aldrig. Någonstans, på något sätt, är det alltid någon som betalar ett pris.
Källor:
Kenny: Västerlandets filosofi
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.