Kunskapens paradox.
Den uppstår genom vår strävan efter att hela tiden finna ny kunskap för att bättre kunna hantera den för handen varande tillvaron och i förlängningen kommande framtiden. Eftersom kunskaperna snart blir föråldrade måste vi ständigt fortsätta kunskapsjakten, eller börja om, allt enligt Sisyfos princip.
Exempel:
Kapitalisterna insåg i slutet av förra århundradet att de måste ta till sig av åtminstone vissa av Marx idéer för att förhindra världsrevolutionen – vilket lyckades och kommunismen blev därför inte vad dess upphovsmän trodde och hoppades. När vi hittat en ny ekonomisk modell är den snart inaktuell eftersom alla anammar den, virus blir immuna mot vaccin, liberalerna slåss om ensamrätten till sin ideologi medan andra partier redan tagit godbitarna därur, socialdemokraterna för en ojämn kamp om sin överlevnad som maktbärande elit medan arbetarklassen fått det så bra att den inte längre vill dela med sig till invandrare och därför i stor utsträckning byter parti.
Och så vidare.
Det är i dagarna tio år sedan jag började blogga. Bloggen fyller därmed decennium, tänka sig. Det är lite märkligt ändå, för bloggande var ju passé redan när jag började. Bloggen föddes ungefär samtidigt som jag gick med i sociala medier – alltså lite efter alla andra. Det var november 2009 strax innan jag skulle åka till Kenya. Det var förövrigt Malin som tyckte att jag borde börja med den sysslan.
Jag har alltid gillat att formulera mig på olika sätt. Och jag har lärt mig det mesta genom autodidaktens metod: jag är självlärd. Jag har lyssnat på och läst de som redan kan, själv simmat ut på djupt vatten genom att ställa mig i talarstolar i okända forum, studerat retorikens grunder och svenska språket på egen hand, publicerat åsikter utan att först säkerställa dess utformningar.
Hur det gått? Tja, jag har både lyckats långt över förväntan och misslyckats bortom rimligheternas gräns – men ständigt tagit till mig av respons, erfarenheter och reaktioner.
Det har rört sig om högt och lågt, från politik till kommentarer och försök till analyser av samhälleliga fenomen i Sverige och Falun. Mycket har varit av dagbokskaraktär. Bloggen fungerar för mig både i yrket, som politiker och rent privat.
Några favorituttalanden om bloggen genom åren:
Du borde inte vara partiaktiv utan en fri socialliberal skribent.
Nu får man för fan hålla käft annars blir man ju uthängd på din jävla blogg.
Det sägs att att om man kedjar fast en laptop vid en miljon apor kommer någon förr eller senare skriva ett mästerverk. Din blogg har bevisat att så inte är fallet.
Bloggen visar att jag har utvecklats mycket, tycker jag åtminstone själv, både som skribent och människa. Så kanske borde jag lägga av nu när jag står på, så att säga, toppen. Efter tio år, ett par olika bloggskinnsömsningar, åttahundra inlägg och tiotusentals enskilda träffar?
Nej, jag tror inte det. Det är nämligen inte därför jag håller på. För mig är det fortfarande härligt att formulera ord och texter – huruvida någon läser är faktiskt mindre viktigt. Men visst, det är kul att nå ut i den mån jag gör det. Och detta syfte tjänar bloggen fortfarande väl.
Efter ett par år, i takt med att jag nådde fler och drogs djupare in i politiken var jag tvungen att stänga av kommentarsmöjligheten. Nu kommenterar de flesta privat på olika sätt via mail, messenger, sms, IRL eller via Facebook som är den plattform jag oftast använder. Tack till alla som tar sig tid att kommentera! Det betyder jättemycket.
Inte minst under det senaste året har jag nått många nya läsare – enligt analysverktyget upp emot tio tusen enskilda träffar på vissa inlägg. All time high är det där jag annonserade Malins bortgång. Det kanske inte är så konstigt.
Det är också fortfarande härligt att hitta på nya ord som ”bloggskinnsömsningar ”.
Bloggen är helt ideell – jag har aldrig tjänat en krona på det jag skriver. Om jag kan intressera människor med det jag uttrycker så räcker det gott. Men jag gör det alltså mest för min egen skull.
Barnen har inte direkt kommenterat bloggen. Jag frågar dem om lov de gånger de förekommer på bild men det jag i övrigt brukar säga till dem, när det kommer någon svordom eller så, är
vårda ditt språk, det är det enda du har kvar sedan man tagit ifrån dig allt annat.
Så jag fortsätter nog blogga, hur förlegat det än må vara. Bloggen har blivit en omistlig del för mig, min terapeut, min clownfisk i svarta havet, min kärlek till världen, mitt hopp och kajplats i etern.
Påverkar bloggande åldrandets process? Här kommer i vilket fall bildserie 61:
Jag har alltså lärt mig mycket på att producera 800 blogginlägg på tio år. Jag kan se tillbaka på hur mitt liv gestaltat sig under denna tid och just när jag tror mig fullärd ser jag alltid något nytt att sätta tänderna i. Att kommentera, att fundera över, att diskutera.
Kort sagt: Jag tänker, och skriver, alltså är jag till. Tack, än en gång, för att du förekommande fall läser och i förekommande fall kommenterar, delar och reagerar.
Framtiden är vår!
Relaterade blogginlägg
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.