Det är så många människor som gör viktiga och vettiga insatser i dessa dagar. Anders Tegnell. Personal inom sjukvården. Ja, och så mitt eget kött och blod YB Södermalm som ännu ihärdigt patrullerar Södermalms gator till allmänhetens fromma. Vad jag förstår handlar hans jobb en del om att förhindra smittspridning, nu.
Som alltid funderar jag också över min egen insats. Här sitter jag i mitt lugna hem och undervisar på distans. Nå, går allt än mer överstyr kommer vi alla att på ett eller annat sätt göra en insats. Men jag undrar ändå, vilken är egentligen pedagogens och historikerns roll i det stora hela? Att kallt från distans iaktta?
Nå, nu är jag knappast historiker på det viset, men kanske kan jag bidra till att vissa av Stockholms innevånare, i synnerhet Södermalms med tanke på hur de framstått på senare tid, att känna sig lite gladare.
Statsepidemiolog Anders Tegnel, kanske livmedikus Andreas Sparman eller varför inte borgmästaren i Wuhan?
Det ska villigt erkännas: jag hade svårigheter med att döpa det här blogginlägget men rubriken som den nu står låter ju som en roman av John Le Carré. Coolt så det förslår så den fick det bli.
Relativt sent vågade borgmästaren i den numera världskända kinesiska staden Wuhan, Zhou Xianwang, uppmana stadens invånare att inte resa därifrån och avrådde dessutom utsocknes att besöka staden. Möjligen är det lättare att agera hårt och resolut i en diktatur – när ordern uppifrån väl kommer vill säga.
Ibland kommer aldrig direktiven. Det kan bero på mycket. Ett haveri i en kärnreaktor inträffar inte i arbetarnas paradis Sovjet – vad folk i Chernobyl än påstår. Säga vad man vill om Stalin men tågen gick i tid.
Försök att begränsa smitta geografiskt har mänskligheten ägnat sig åt sedan åtminstone antiken. I Bibeln berättas exempelvis om orena (antagligen sjuka i lepra) som måste bo utanför stadens murar.
Just ordet karantän har vi fått från franskans quarantaine (fyrtio heter quarante på franska) och härrör som mycket annat från Digerdöden och efterföljande pestepidemier. Ordet avser regeln för främmande fartyg att ligga isolerade i fyrtio dagar innan de fick komma in till hamn. Orsaken var att fartyget måste kunna bevisa att ingen pestsmitta fanns ombord.
Sveriges första karantänförordning kom i samband med pestepidemin i Stockholm 1572. Pestutbrottet var ingen lek. Hovet flydde från Stockholm till Kalmar och ämbetsmännen utlokaliserades till andra städer. Johan III utfärdade dessutom ett något nervöst direktiv att ingen fick besöka honom
hwilket wärf och ärende de än haffwa kunna
De kungliga direktiven uppmanade vidare att noga övervaka sjöfarten och avvisa fartyg som kom från pestdrabbade orter, märka hus som drabbats samt utfärda förmaningar till enskilda som insjuknat men också till dem som ännu inte gjort det. Här har kanske Åre och Sälen något att lära, tänker jag.
Många svenskar har på senare tid lärt sig ett nytt ord: statsepidemiolog. En av 1600-talets, ett århundrade då pesten inledningsvis också härjade svårt, svenska motsvarigheter till våra dagars numera rikskände statsepidemiolog Anders Tegnell var Stockholms stadsphysicus tillika drottning Kristinas livsmedicus Andreas Sparman.
Sparman var dåtidens medicinska stjärna och ledde ett försök från statsmakten att mer organiserat bekämpa pest och andra epidemier, vilket bland annat resulterade i boken huru man sigh i pesttilenztidjer förhålla skal.
Innehållet är intressant. Förutom det religiösa som hörde tiden till uppmanas myndigheterna att hålla gatorna rena, förhindra djur att fritt ströva omkring i staden, inte importera gods från smittade orter och i övrigt följa läkares råd. Har pesten redan brutit ut bör man, något som kanske känns trösterikt för stockholmsbaserade fjällresenärer att läsa, omedelbart ge sig av. Kunde man av olika skäl inte det återstod att städa och vädra (om det händelsevis blåste från icke smittade orter, märk väl) ordentligt. Man kunde även elda med äppelskal, svavel, vitriol, malört, rödlök, tobak eller…krut.
Sparman ger även diagnos huruvida den drabbades symptom innebär pest samt föreslår medicinering. Ett tydligt symptom bland många andra är…ångest. Kollektiv som individuell.
Personer som med nödvändighet måste gå ut och träffa andra gör bäst i att mota smittan genom att tugga på citronskal, enbär, angelikarot doppad vinättika eller pensla näsan med enbärsolja eller bärnstensbalsam.
Nu i våra dagar kanske huvudstadens innevånare som sagt känner sig lite kuvade. Men här kommer något till er – i synnerhet till er som bor på Södermalm. Häng med.
Sparman manar visserligen till att iaktta försiktighet vid intagande av mat och dryck – däremot uppmuntrar han till rikligt intagande av livets vatten, aqua vitae. Alltså brännvin. Han avråder å det bestämdaste från att gå ut nykter när pesten härjar. Ett gott vin, ett angenämt samtal och vad vi i dag kallar positivt tänkande är vad han å det varmaste rekommenderar.
Det kan även vara värt att notera att den som bröt mot karantänföreskrifterna straffades hårt. Kölhalning blev exempelvis följden för två skeppare som genom att ignorera karantän ansågs orsakat pestutbrottet 1638. Åre och Sälen…närå. Vi släpper den bollen.
Allt ledarskap, demokratiskt som diktatoriskt, mäts i ljuset av kriser. Exemplen är många på hur ledarskap som ansetts svaga i kristider direkt eller på sikt fallit. Redan nu analyseras regeringens krishantering, trots att krisen inte ens är över.
Chernobyl bidrog i allra högsta grad till Sovjetunionens kollaps, Vietnamkriget till att den inrikespolitiskt skicklige Lyndon B Johnson som sittande president inte ställde upp för omval för en andra mandatperiod. Jag tror han är den ende i sitt slag, därvidlag. Kritiken mot regeringskansliet efter hanteringen av tsunamin 2004 anses ha bidragit till att förtroendet sjönk vilket bidrog till valförlusten och Göran Perssons sorti 2006.
Vi får trots allt kanske inte vara för hårda mot borgmästaren i Wuhan. I Kina tas inga initiativ utanför boxen. Dessutom verkar de i skrivande stund ha viss kontroll på läget – även om de fullt förståeligt går i taket när Trump envisas med att kalla Covid 19 för ”det kinesiska viruset”. Virus bär inte pass.
Här i landet följer vi en lång tradition: det oxenstiernska ämbetsmannaidealet. Denna kod, eller samhällsanda, skapades samtidigt som Sveriges institutioner byggdes upp mitt under brinnande stormaktstid. Mannen bakom framgångarna var kanslern Axel Oxenstierna som införde ett ideal, ett förhållningssätt, hos tjänstemännen.
Tanken var att opolitiska och oberoende tjänstemän, hög som låg, skulle vara och verka inom förvaltningen och genomföra beslut utan egen agenda, vilja eller möjlighet att påverka.
Det går än i dag inte i lika stor utsträckning i Sverige som i många andra länder att påverka tjänstemän med en present eller genom att bjuda på resor eller storstilade middagar. Vi är idag ett av de minst korrupta länderna i världen.
Även om vissa tecken pekar på att detta börjar förändras är det alltså ett arv från Axel Oxenstierna och något som byggt Sverige starkt, hävdar vissa statsvetare och historiker. Därför har Anders Tegnell mycket mer gemensamt med Starman än borgmästare Zhou Xianwang de nästan fyra århundraden som ligger i mellan dem till trots. Tegnell fortsätter på en månghundraårig svensk tradition som tjänat oss väl.
Vi (de flesta iallafall) skrattar nu lite åt Stockholmarna runt om i landet. Humor. Det är en allvarlig sak. Man får skämta om allt i en demokrati. Men bör man?
Med yttrandefrihet följer ansvar. Människan har i alla tider skämtat när nöden stått för dörren. Kriget tar inte slut förrän Göring får plats i Himmlers byxor, som den luttrade tyska folkhumorn aningen galghumoristiskt uttryckte sig 1945. (Den förre var väldigt fet, den senare smal.)
Narren har genom historien haft en viktig funktion och inte sällan fungerat som rådgivare eller informella makthavare. Mycket lustigheter passerar förbi i spåren av Corona. Jag har svårt att inte hänga med.
När begränsningen om 50 personer i grupp påbjöds skojade jag lite med mina gamla vänner i Folkpartiet. Skönt, då klarar ju ni er. Någon blev lite sur.
Hockey-VM är inställt. Tre Coronor får inte spela.
Det var en svensk man från Verona, som hemåt flydde Corona men resan blev kort ty Corona han fått nu sjukvården om honom måna
Ridå.
Jag vill även i sammanhanget passa på att länka till Billy Opels sång om stadsepidemiologen. Här. Dalarna, va. Jag vill också i sammanhanget länka till den smått geniale och i lika delar bisarre Erik Rolfhamre. Här. Norduppland, va.
Nå, med sedvanlig svensk mellanmjölk-mentalitet, lite av vårt historiska arv, en gnutta humor, genom att visa stor uppskattning till dem som förtjänar det, kommer vi säkert igenom också detta.
Så medan jag ännu på avstånd klappar (mina nytvättade) händerna åt min bror och hans kollegor, hjältarna inom sjukvården, alla enskilda initiativ till hjälp, råd och stöd och skämtar lite så förbereder jag mig för att även jag tids nog måste göra något mer än att bara teoretisera, betrakta och kommentera.
Glädje behövs alltid. Liksom trygghet. Så kanske bidrar vi alla, åtminstone de flesta av oss, i våra respektive hörn till helheten. Kämpa Södermalm! Kämpa Stockholm! Kämpa Sverige! Kämpa världen!
Källor
Tallerud: Skräckens tid
Möller: Politiskt ledarskap
Wikipedia
Relaterade blogginlägg:
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.