bild 68 – aprilskämt

Om det som pågår är någon sorts aprilskämt: snälla säg det nu! Erkänn och ta skiten för ett synnerligen misslyckat försök.

Det är ta mig tusan helt otroligt, detta som nu sker. Jag blir galen. Som vi alla, antar jag. Inte sedan andra världskriget… Världen är upp och ned. Och som en naturlig del av detta blir vi, om vi bara tar hänsyn till begreppet social distansiering, uttråkade. Utleda. Och det triggar konstiga sidor hos oss. Detta blogginlägg bör läsas i skenet av detta.

Något pucko har bränt ner kårebocken. Som många andra var jag, när nyheten kom, först övertygad om att det hela rörde sig om ett aprilskämt. Men det var det inte. Det är sant. Någon har faktiskt bränt ner kårebocken. Förutom att detta nidniningsdåd är fullkomligt idiotiskt i största allmänhet vill jag även passa på att rikta mig direkt till pyromanen ifråga:

FATTAR DU VAD DU HAR GjORT!? Inse tsunamin av indignerade insändare, medborgarförslag och annat dravel svärjevänerna nu kommer att bombardera oss som verkar i kommunens tjänst med. ”Politik i Falun” kommer att go bananas. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet. Någon som förresten vet var Gävle befann sig vid tiden för brottet?

Ledan. Tristessen. Långsamheten.

Fenomenet att ha tråkigt härrör från 1800-talet. Det var först i mitten av det århundradet som övre medelklassen och överheten kunde jaga njutningar eftersom all tid inte enbart handlade om att slita för sin överlevnad. Lord Byron (som jag förövrigt skämtsamt kallar min fullständigt värdelösa byrå) fångade det väl i formuleringen att mänskligheten oavsett när, hur eller var, kan indelas i två kategorier: de uttråkade och de som tråkar ut.

Ledan är alltså något av ett lyxproblem, då som nu, för den som inte ständigt behöver arbeta för sin överlevnad eller har andra basala behov att fundera över. Ledan är en sorts likgiltighet för livet självt.

En förklaring som givits till ledans uppkomst är våra förändrade livsvilkor. En bonde var trots slitsamt och monotont arbete ständigt i rörelse inom bondelivets alla måsten och vedermödor medan våra dagars löneslav inte äger sin egen tid. Den äger arbetsgivaren. Att vara på en viss plats oavsett om där finns något att göra eller ej föder leda.

Genom att via våra arbeten vara bundna till en viss plats är vi inte fysiskt fria. Det gynnar ledan. Just nu, runt om i Sverige, förekommer diskussioner huruvida lärare som har distansundervisning ska genomföra den på sin arbetsplats eller på en plats de själva väljer. Det är inget aprilskämt – det är sant. Beslutet var jag ska vara är inte politiskt. Folhälsomyndigheten rekommenderar och sedan är det upp till varje kommunal förvaltningschef att besluta i frågan.

Hur ska man tänka, vojne, vojne. Själv tänker jag att man tydligen kan vara smittbärare utan att veta om det. Detta faktum borde väl underlätta beslutet?

Filosofin hävdar att ledan uppkommer av att en tom själ avspeglar ett tomt liv. Man kan se känslan av att vara uttråkad som en sorts själens larmsignal att allt inte står rätt till. Vi har tråkigt när livet saknar mål och mening. Sålunda är ledan något bra eftersom den vill styra oss mot ett bättre liv. Ledan uppmanar oss att försöka göra något åt läget och ta oss ur denna känsla.

Tristess handlar alltså om våra krav, eller otillfredställda behov, på tillvaron och faktiskt också om makt. Detta eftersom det ytterst handlar om vad vi gör med vår tid. När tillvaron blir för tryckande reagerar vi. Hur vi reagerar beror historiskt sett var på Maslows behovstrappa vi befinner oss.

Jag ser tecken på att man börjar politisera covid 19 och häpnar. Aprilskämtar du med mig? Är det liberalernas fel? Hej, Digerdöden ringde och ville ha sin syndabockskonspiration tillbaka.

Jag måste, känner jag, ge en bredare publik tillgång till kollega P:s aprilskämt. Det diskuterades under veckan i kollegiet hur man håller rättssäkra prov på distans. P menade sig ha löst problemet:

Bara för att vara extra tydlig: det är alltså ett aprilskämt. Ett mycket roligt sådant om någon frågar mig. Men det är det strängt taget ingen som gör.

Covid 19 är inget aprilskämt. Covid 19 bör inte politiseras. Bockbränningen är/bör vare sig det ena eller det andra – men möjligen hänger det ihop. Nå, när detta elände dragit förbi kommer vi såklart att utvärdera både hur samhället hanterat krisen och vi själva ledan.

För egen del har jag inte ett dugg tråkigt, här hemma. Mitt hem är min borg. Tills jag själv drabbas av virus arbetar jag mer effektivt än på länge. Jag dricker gott kaffe på dagarna, hänger med Vildvittrorna, stödjer det lokala näringslivet efter förmåga, njuter på kvällen något glas vin och läser. Rosor och Afrodite håller mig också på gott humör.

Och så lyssnar jag på Bach, särsklit efter utsändningen från Aktuellt. Kalla mig pretto men det hjälper. Det är nämligen musik som botar ledan och förmedlar framtidshopp. Musiken låter mig känna och tro att det blir bättre. I fantasin åker jag på resor till både när och fjärran. Och så tänker jag, oss emellan sagt, på kyssar. Historiska såväl som framtida. Det är Afrodites fel, förmodar jag. Men det fungerar. Vansinnet avtar sakterliga. Och det är mycket vackert så.

Trevlig helg!