Någon frågade om det gick bra att vara konferencier, hålla tal och sjunga hela fredagen. Det är inte upp till mig att bedöma men jag tror det. Någon blev glad, någon lite rörd. De flesta sa inget. Det hela fick mig under alla omständigheter att tänka på annat än Malin för en stund.
Strax semester.
Jag tittar på serien ”after life”. Den handlar om en man som förlorat sin fru, sitt livs kärlek, i cancer. Det är smärtsamt, på gränsen till självskadebeteende, att se men samtidigt så underbart befriande.
Jag överväger definitivt inte självmord (som han i serien) men jag har lika svårt att finna mening i tillvaron. Den försvann helt med Malin och lyser ännu med sin frånvaro. Hon var meningen. Hon var riktningen, mina barns mor. Hon var allt.
Min största seger i livet är att Malin valde mig. Människor tror jag är okej, att jag mår bra, men jag saknar henne så ofantligt. Det handlar inte, när jag plötsligt verkar lite ur humör, om något tillfälligt bakslag utan om en konstant smärta.
Jag lever i ett ständigt ursinne över alltings jävlighet och jag spelar endast pliktskyldigast rollen av mig själv från förr. Men under ytan är mitt verkliga jag svagt och sorgset. Krossat.
Det uttrycks nu och då välmenande att jag borde gaska upp mig, försöka finna kärleken igen. Kom igen, det är över ett år sedan nu, vad finns det att vara rädd för egentligen? Till och med flickorna nämner det ibland.
På så vis. Okej. Here goes. Jag är stolt att kunna presentera kontaktannonsen från helvetet. Håll till godo.
Men först måste jag reda ut ett par saker. Vad är det som avskräcker, som djupt därinne skrämmer mig? Kanske att en eventuell ny partner också till slut ska bli sjuk och dö ifrån mig? Att ännu en gång uppleva det jag redan gått igenom?
Eller ännu värre: att sätta denna eventuella någon i samma sits som jag har nu. Det, om något, skulle jag inte mäkta med.
Mitt logiska jag svarar mig själv att dö kan man göra närsomhelst, en viss ålder eller hälsotillstånd utgör ingen garanti. Det viktiga är att leva fullt ut i kärlek, glädje och passion, i varje ögonblick. Så att man, när ögonblicket slutligen kommer, kan säga att man verkligen levt och inte bara existerat.
Kanske skrämmer perspektivet att jag härigenom skulle glömma Malin? Att jag håller fast vid minnet och smärtan för att därigenom också hålla henne vid liv? Jag svarar mig att den rädslan är missriktad. Hon har självklart format oss alla tre men skulle inte varit nöjd med att se oss, mig, över tid långsamt förtvina av sorg.
Men ändå. Sorgen är idag tyngre än på länge. Mycket värre än för ett år sedan, exempelvis.
Fast en sak vet jag ju. Om denna framtida, högst eventuella och imaginära kärlek faktiskt blivit sjuk hade jag tagit hand också om henne hur illa det än blivit.
Jag hade givit samma trygghet, kärlek och omsorg som jag själv förväntat mig om istället jag blivit drabbad av någon odefinierad vederstygglighet. För det är så kärlek fungerar.
Till det positiva i annonsen anförs därför att jag har rutin på området. Jag vet att jag aldrig viker ner mig ens under de mest svåra och utsiktslösa omständigheter. Jag stirrar ännu döden i vitögat and I think the other guy just blinked.
Yep. Been there, done that ✅
Jag tänker att en kommande kärlek under ett liv med mig inte skulle haft en enda tråkig dag – att jag skulle återigen gjort allt också för henne. För det är så jag fungerar.
Jag är, skriver jag i annonsen, en utpräglad romantiker. Passionerad. Det är alltid starka känslor i mig – på gott och på ont – och det kanske skrämmer. Den som fångar mitt intresse har min fullständiga uppmärksamhet.
Visst drömmer jag om att återigen få dela en flaska vin i sommarnatten på västkusten, om att njuta av mat och dryck på en lyxig krog, om att i skymningen vandra runt tillsammans bland Roms ruiner tills (Malin) med en lätt kyss tystar mitt ordflöde och istället uppmanar mig att ta in upplevelsen också med andra sinnen, om att under fredagsmyset i dystra november samtala länge och skratta mycket.
Visst vill jag ha någon att dela livets stora och små ögonblick med. Samtidigt gör jag inte mycket åt saken trots möjligheter. Varför?
Malins sjukdom. Det är helt klart bättre att vara behövd än att behöva någon. Åh, jag skulle ge om inte allt så åtminstone väldigt mycket för bara fem minuter tillsammans med henne, för att om så bara för en liten, liten stund ännu en gång få vila huvudet i hennes knä, för att känna hennes doft.
Jag känner dagligen smärta och tänker att jag hellre lever i sorg och saknad efter Malin än att tänka mig alternativet att det vore tvärt om, att det var hon som skulle leva i sorg efter mig.
Det är så långt jag kommer i förmågan att föreställa mig alternativa möjligheter. Det låter måhända inte så tilltalande för en presumtiv vän. Bläddra, förlåt, svajpa vidare.
Jag kunde medan Malin levde mycket väl göra saker utan henne – och det kan jag fortfarande. Men jag ville inte ofta. Jag kritiserades ibland för osjälvständighet på grund av det.
Sanningen är enkel. Jag ville helt enkelt inte, och vill ännu inte, göra något utan henne. Hon behöver vara med när saker händer eller inrycks görs. Det går inte längre. Jag är därför en robot som gör saker den verklige Fredrik en gång brukade.
Jag saknar också att göra ingenting med henne, att bara sitta och glo på varann eftersom vi förr eller senare alltid började skratta. Nu glor jag istället ensam likt en pastisch av det klassiskt tragiska vraket tills jag börjar gråta.
Hon finns inte längre och jag saknar att göra saker med henne. En omöjlig ekvation. Kolla på TV. Läsa. Laga mat. Damma böcker. Planera en fjällresa. Skynda sig hem från möten. Vänta in hennes hemkomst från sina möten. Vara på kören tillsammans. Åka hem från den. Dricka kaffe. Analysera människors och världens beteenden. Få hennes kritik på mina texter.
Allt detta och mer kan jag göra, och gör, utan henne. Men det är inget kul. Hade jag inte flickorna vete tusan, då hade jag nog packat ihop och flyttat till en stuga i Kanadas otillgängliga vildmark.
Man är inte galen förrän fotografiet svarar.
Nej, det är sannolikt kört för mig – brukar jag lite lagom självömkande svara den som uppmanar mig att kasta mig upp på hästryggen igen.
För, ärligt talat, vem skulle vilja vara den andra kvinnan för alltid dömd att vandra i Malins skugga? Inte minst blogginlägg av den här typen bidrar ju paradoxalt nog till det.
Det jag däremot kan göra är att fortsätta försöka göra andra människor glada, fortsätta försöka att göra min lilla del av världen till en bättre plats. För lycka och glädje är något värdefullt i sig trots att upplevelsen inte är min.
Och då är det ju strängt taget inte längre fråga om någon kontaktannons. Inte heller vältrande i självömkan. Iallafall inte som jag ser det. Jag beskriver helt enkelt mitt tillstånd väl medveten om att alla har sina eländen att hantera.
Snart semester. Det tar emot men den här semestern ska jag göra något bra av. För flickornas skull. För min bror och hans familjs skull. För mormor och morfars, svågrarnas och lilla Elinoras skull. För Linas skull. För farfars. För så mångas skull som möjligt.
En, och aldrig har väl detta pronomen varit mer välfunnet, får helt enkelt kämpa på. Robot eller ej.
– Mina! Pappa är cringe igen.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.