falun 1743 – del 9

Rättegångarna fortsätter.

Cornettens Anders Hansson framhåller att det var en allmän uppfattning bland gruvdrängarna (alltså inte hans personliga) att köpgörningen endast skulle genomföras av bergmästaren, vaktarna och bergsfogdarna.

För att få klarhet i den saken kallas ytterligare två vittnen: skomakaren Eric Broman och bergstrumslagaren Jacob Erlandsson. Broman var tidigt på plats vid Magasinet under den dramatiska eftermiddagen den 9:e juni och upptäckte då att många gruvdrängar var samlade. Folkmassan vägrade tystna trots flera försök av såväl bergmästaren som några av stadens prästerskap.

Broman berättar att bergmästaren ropat ut frågan om drängarna skulle låta lugna sig om han avgick. Detta vill dock inte de församlade, utan kräver att de ansvariga för de oförrätter man anser sig lidit under arbetet ska ställas till svars. Bergmästaren tvingas ge efter för kraven och dessutom avge en skriftlig försäkran, berättar Broman, och nämner också att han sett två vaktare sitta på farstubron vilka sett ut att hindra gruvdrängarna från att storma byggnaden.

Men 10-15 av gruvdrängarna gör ändå detta en stund senare bland vilka Broman särskilt identifierar Cornettens Anders Hansson. Efter ungefär en kvart kommer de ut igen, mycket upphetsade. Mer än så har Broman inte sett eftersom han hade en sådan dålig placering och han har heller inte hört några direkta hot uttalas. Det enda han med säkerhet kan säga är att gruvdrängarna med stor iver sökt de tre nämnda ämbetsmännen.

Nästa vittne är trumslagare Erlandsson och han säger sig ha hört gruvdrängarna säga att de skulle döda rådman Ersson om de fick tag på honom. Erlandsson sökte då upp Ersson och erbjöd honom skydd hemma hos sig, något som Ersson avböjde då han trodde sig vara säkrare i skogen.

Nästa gruvdräng att förhöras var Lars Björk som var bland bland dem som var med på mötet den 8:e juni när bergmästaren höll sitt förmaningstal. Han beklagade sig visserligen högljutt vid tillfället men pekar ut Cornettens Anders Hansson som han menar var mycket upprörd. Hansson sade sig enligt Björk inte kunna tro att detta som yttrats var Geschwornerns allvar.

Björk berättar också att han klockan tio på förmddagen träffade några andra på krogen, bland andra Antonsson och Albrektsson, där de diskuterade de tre ämbetsmännens agerande samt lönesättningen. Efter att ha styrkt sig (det framgår tyvärr inte av vad men i min fantasi drack de Falu brännvin) går de för att träffa råman Ersson fär att tala om för honom att de inte tänker tillåta dennes son (marksheindern) att plåga dem på köpgörningen.

Ersson lovade att han ska se till att detta upphör men uppmanade dem också att inte gå ner till Magasinet. Ersson sa att han själv kunde meddela gruvdrängarna resultatet av förhandlingarna senare vid Stora torget.

Efter detta möte säger Björk att man gick hem till Antonsson och stannade där tills sent på kvällen – han har alltså inte varit på Magasinet överhuvudtaget. Som förklaring till att han ändå setts där säger han att han gått dit när allt var över för att leta efter Ersson för dennes oroliga hustrus räkning. Där träffade han några gruvdrängar som berättade om vad som skett tidigare men Björk säger sig inte haft tid att lyssna någon längre stund.

Dagen efter gick han tillsammans med några gruvdrängar till upprorsledaren Gustaf Schedins högkvarter för att höra efter om gruvdrängarna skulle tvingas följa med till Stockholm. Där framkom att de skulle slippa detta om bergslagen betalar en stor summa pengar. Detta är emellertid inget som föll i god jord utan gruvdrängarna meddelade att de kommer att stå emot detta krav med våld om så krävs.

När man diskuterar saken senare med bergmästaren så säger denne att han står helt utan hjälp och vill därför återkalla den flydde geschwornern i tjänst. Detta vägrar Cornettens Anders Hansson höras talas om trots att flera bland gruvdrängarna håller med bergmästaren.

Just geschworner Lars Schulzes förmaningar den 8:e juni tycks vara viktiga i sammanhanget. Under händelserna vid Magasinet frågade gruvdrängarna överhovredikanten Stiernman om Schulze menat allvar när han påstod att gruvdrängarna aldrig skulle komma åter i orten om de beblandade sig med upprorshären. Stiernman svarade att det trodde han inte. Stiernman har förövrigt också tvingats skriva under den av bergmästaren utfästa försäkran gruvdrängarna krävde som garant för sina krav.

Åter till Magasinet. När bergmästaren kom ut byggnaden första gången undrade han varför alla gruvdrängar (och allmoge) kommit till både Stora torget och Magasinet när det enbart var ståndspersoner som varit kallade. En bergsman Lehus svarar för gruvdrängarnas räkning att fasten wi lagt i matsäck och gifwit å dahlkarlen penningar så skulle vi ändå följa med.

Den allmänna uppfattningen var att upproret skulle erhålls mat och pengar i utbyte mot att stadens invånare slapp delta i det. När gruvdrängarna lite senare säger sig vara villiga att följa med mot Stockholm är det endast ett hot för att få igenom sina egna krav vid gruvan.

Bergmästaren replikerar med den retoriska frågan hur det ska gå med gruvan om de överger den (översvämning, det visste alla) men får till svar att gruvdrängarna vill ha rätt villkor för sitt arbete och inte behandlas som under det senaste året. Dessutom kräver de att bergmästaren själv skulle bli deras direkta förman.

Det är dock inte alla gruvdrängar som ställer sig bakom kraven som framförs vid Magasinet. Några fruktar repressalier i efterhand, helst de som inte hade någon egen jord att bruka varför ett avsked skulle vara ödesdigert.