falun 1743 – del 12

Rättegångarna i Falun under oktober 1743 fortsätter.

Gruvdrängen Olof Tallberg har inte personligen hört Geschwornerns varningar, däremot har han hört andra missnöjt tala om det. Han var med vid Magasinet och berättar att han då såg ett femtontal personer rusa in i byggnaden men hans uppfattning är att de gjorde så i en god mening.

Tallberg såg också när det letades efter de tre förmännen runt omkring Magasinet. Han vågar inte spekulera över vad som skulle skett om gruvdrängarna fått tag på dessa men antar, lite olycksbådande kan tyckas, att man skulle ta vad som stod till buds eftersom man inte kunde ställa de deputerade till svars. Han vill inte heller uttala sig om varför gruvdrängarna fortsatte leta efter de tre ämbetsmännen även efter det att bergmästaren gått med på deras krav.

Tallberg är emellertid god vän med Cornettens Anders Hansson varför rätten anser att jäv föreligger gällande hans vittnesmål kring honom.

Vaktaren Hans Berjus berättar att han gick till Magasinet för att ta reda på om gruvfolket skulle tvingas att delta i upproret eller inte. Där blev han uppmanad att läsa bergmästarens försäkran vilket han också gjorde – tre gånger. Berjus tycker, då som nu, att innehållet bra, förutom avskedandet av de deputerade, och säger till rätten att han hoppas att den fortfarande kan gälla.

Han har förövrigt vid två tillfällen, efter det att upprorshären dragit bort, tagit med flera missnöjda gruvdrängar till bergsfiskalen där de krävt högre lön – men av det blev inget.

Bergsfiskalen har å sin sida sagt att han misstänkt att det förekommit överläggningar mellan vaktarna och drängarna och att Lehus i det sammanhanget inte är så oskyldig som han gör sig.

Det kan vara värt att uppmärksamma vad Geschwornerns förmaningstal faktiskt innehöll eftersom det upplevdes som stötande för många. Jag har inte hittat det i sin helhet men det innehöll formuleringar i stil med att han skulle plåga grufwedrängarne som israels barn blefwo plågade i Egypten. Det är alltså mer hot än förmaningstal.

Gruvdrängen Mikael Ingmarsson gick till torget efter att stadsbetjänten Edman

(en stadsbetjänt var en funktionär vid lokal domstol, magistrat eller motsvarande, med uppgifter av varierad art, allt från vaktmästeri till polisiära uppgifter)

sagt att man där skulle få information om man skulle tvingas delta i upproret eller inte. När han upptäckte att Stora torget var folktomt satte han sig tillsammans med några kamrater på Trotzgatan för att röka tobak. Han upptäckte då en folkmassa vid Magasinet och gick dit för att se vad som pågick.

Vid farstubron kom han i samspråk med Lehus angående upprorshären. Ingmarsson menar att även bergsmännen borde delta om gruvdrängarna skulle göra det och han är bestämt emot att bergslagen ska ge pengar till de upproriska.

Lehus svarar att Gud wet hwad betalning det blir, wy måste wäl gå cassan så när som wy kunna. Ingmarsson säger till rätten att han också var missnöjd med köpgörningen, den var visserligen bättre i fjorton dagar efter bullret men nu är den tillbaka på samma nivå som innan.

Gruvdrängen Anders Jönsson berättar att han vid Magasinet bad bergmästaren att inte ge bort allt spannmål till upprorshären. Han ska ha hört ropet Häf ut dem! men är osäker på vad som menades med det. När han fick se gruvdrängen Danielsson Stor komma ut från Magasinet med yxa i handen skrikandes att alla ska storma Magasinet vräkte Jönsson ner honom från farstubron. Därefter knuffades Danielsson Stor från den ene till den andre ut från magasinsgården.

Även gruvdrängen Gösta Andersson tar avstånd från det inträffade. I trängseln framför Magasinet såg han som enda möjlighet att ta sig in i huset vidare in i köket där han låste in sig för att slippa beblanda sig med hopen. Det hela hade gått alldeles för långt, enligt Andersson. Till köket kom för att gömma sig också Lehus och tre andra vaktare – de stannade där tills bullret var över.

Eric Svensson, som arbetade som dräng hos fru cammerskan Urlander vars gård ligger granne med magasinet, kommer med vittnesmål om gruvdrängen Björk. Svensson stod och lyssnade på larmet från magasinsgården när Björk kom till honom beväpnad med en yxa.

Björk frågade honom om han sett markscheinder Eriksson vilken setts klättra över staketet mot Urlanders gård. Björk hotade med att bränna ner hela gården om de gömt Eriksson varpå Svensson, som uppenbarligen tog hotet på allvar, genast berättade att Eriksson klättrat vidare in till borgmästare Sallenius gård. Björk avlägsnade sig därmed från platsen och de fortsatta händelserna.