Vissa bergsmän varnades uttryckligen för att gå till gruvan dagen efter bullret, den 10:e juni, då deras säkerhet inte kunde garanteras. Bland dessa fanns Göran Sohlberg vilken var synnerligen impopulär för sin hårdhet i gruvan och orättvisa vid köpgörningen.
När gruvdrängarna kom till Magasinet var de, som vi har sett, mycket upphetsade och hotade de eftersökta till livet. När de senare återgick till arbetet i gruvan var de fortfarande orädda och sturska och någon avbön var de inte beredda att göra.
Efter att upprorshären dragit vidare mot Stockholm kom ett antal gruvdrängar i samtal med prästen Hefselius vilken tyckte att gruvdrängarna borde be om tillgift för sitt ”omoraliska beteende” för att därigenom få sitt kommande straff mildrat. För bestraffade skulle de utan tvekan bli.
Han fick till svar att detta inte ansågs nödvändigt eftersom hela landet var i rörelse. Hefselius började då argumentera för hörsamhet gentemot kyrkan (som predikade lydnad mot överheten) vilket fick som enda resultat att de aktuella drängarna helt sonika vände på klacken och gick därifrån.
Landshövdingen gav så småningom, med stöd från både bergmästaren och borgmästaren, sitt bifall till upprorshärens krav men ville också inhämta stadens innevånares åsikter varför dessa kallades till möte på Stora torget den 9:e juni 1743 klockan 15.00.
Det är alltså efter detta möte som gruvdrängarna gick mot Magasinet där de visste att stadens ledande män överlade.
Upprorshären blev till sist nöjd med vad den fick, man sa sig inse att det skulle vara till skada för orten om de begärde mer – ett mer realistiskt skäl var att man inte ville dröja längre i Falun. Man hade högre mål att uppnå.
Överenskommelsen blev att 6300 daler kopparmynt samt 24 kavalerister ur bergsregementet skulle tillfalla upprorshären. I sista stund ändrade man sig och försökte tilltvinga sig 300 soldater men detta realiserades aldrig eftersom man helt enkelt inte hann stanna längre i staden.
(Några av upprorsmännen stannade dock i Falun för kunna att tvinga fram förstärkningar längre fram i tiden, om det skulle behövas.)
Gruvdrängen Måns Nilsson gamal, bräcklig, ofärdig, enögd och hör illa vet att akta sig för han har varit med om buller i gruvan på salig Svabs (Troilis företrädare som bergmästare) tid och vet därför hur illa det brukar sluta för gruvdrängarnas del.
Cornettens Anders Hansson var den första som rusade in i magasinet och skrek och vrålade, vilket han också erkänner i förhör. Han hävdar dock att han endast ville tala med de eftersökta och inte misshandla dem så som rätten hävdar.
Men vad var det egentligen som geswornern sade i sitt omtalade förmaningstal den 8:e juni, det som väckte så mycket ont blod? Gesworner Shultze lämnar in talet till rätten. Det är hans formuleringar och det går inte att fastslå om han skrev detta efter händelsen eller om hans ord faktiskt föll så här:
Godt folk. I som igår ej hade tillfälle att höra den förmaning, som bergmästaren då wid kiöpgörningen giorde till arbetsfolket, hwilka hade lottning at de skulle skika sig beskildeligen och nyktre, wid dett at dale allmogen ankommer och wistas här uti staden, samt att det på intet sätt måtte göra et med dem. Eder skall iag och nu förmana, at i och giören det samma, ty den tänker efter utgåmgen och ändalyckten däraf, han har sig wäl före. Och iag antar eder alla för mycket beskiedlige så will iag ovh hoppas, at i och efter kommen min förmaning.
Enligt Schultze själv har han alltså inte hotat att plåga eller straffa någon och endast en vag antydan om detta förekommer i hans version av talet. Mot detta står i stort sett samtliga gruvdrängars vittnesmål.
Schultze uppges även vid ett tillfälle haft ansvaret för en olycklig sprängning i gruvan samt att han lagt sig i betingningen för mycket när han var bergsfogde.
Bergsman Lehus bytte under händelseförloppet efter hand sida och försökte lugna gruvdrängarna. Han säger också att han inte kände till att endast bergsmän var kallade till torget och att han inte märkt att gruvdrängarna följde efter honom till Magasinet (vilket förefaller orimligt).
Till saken hör att Lehus redan 1741 avsagt sig sitt uppdrag som vaktare då han var missnöjd med villkoren. Han visste dock, påstår han, att många av gruvdrängarna var missnöjda och därför inte skulle gå att lita på när upprorshären kom till staden.
Det var av den anledningen gruvdrängarna skulle komma till Magasinet. Under rättegången tvingas han erkänna att han faktiskt sagt att det var rätt att de tre förmännen fick höra vad man hade emot dem. Han tillägger dock att han då bett gruvdrängarna gå lugnt tillväga.
Andra vittnen uppger att han sagt att han sagt att att han tyckte att missunnsamhet och avund rådde i gruvan vad gällde den allmänna hushållningen men även att han faktiskt har försökt ställa bullret till rätta.
Lehus själv bedyrar att han inte velat rådman Ersson något illa utan tvärtom försökt stävja gruvdrängarna därvidlag. Han har även beordrat fram vaktposter utanför Erssons hus för att garntera rådmannen och hans familjs säkerhet.
relaterade blogginlägg
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.