bild 79 – pelargoner

Skönhet. Lycka. Kanske kommer sådana ting inifrån oss själva. Med fantasins hjälp skapar vi människor sköna ting. Det är ännu en bland alla dessa saker som faktiskt definierar oss som människor.

Babylons hängande trädgårdar låg i dagens Irak och var/är ett av de klassiska sju underverken. Trädgårdarna lär ha byggts av Nebukadnessar II cirka år 600 f.v.t men det finns inga konkreta bevis för de verkligen har existerat. Det kan faktiskt handla om en urban legend. Trots att vi har relativt gott om källmaterial från Babylon nämns nämligen inte trädgårdarna där utan det är via vissa antika greker vi hör talas om dem.

Någon drog nyligen, helt välmenande (tyvärr? – förlåt, Göteborg igen), ner byxorna på mig genom att berätta hur jag kan framstå i olika sociala medier. Nämligen som någon som tycker fasligt synd om sig själv. Någon som känner sig ensam.

Huva. Verkligen huva. Men visst, tittar jag på mitt insta eller twitter så kan jag, mer än lovligt obehagligt drabbad av eftertankens kranka blekhet, förstå hur jag kan uppfattas.

Sålunda: huva. För så är det ju inte. Inte bra, detta. Allting kommer förr eller senare till ett slut och detta kanske faktiskt är min hållplats. Dags att plinga och kliva av från social media alltså. (Som om det vore möjligt.)

Nu är det möjligen inte i första hand just jag som borde kliva in i radioskugga, kan jag tycka. Fängelser i Somalia? Utvisa vissa människor enbart på grund av misstanke? Caesars hustru måste stå höjd över varje misstanke. Orimligt.

Kan vi inte börja med fängelser på Gotska sandön eller i västerdalarna innan vi föreslår Somalia?

Apropå skämt som inte faller väl ut. Jag föreslog nyligen för junior att jag kunde sadla om och bli polis nu på äldre dar. Det behövs ju fler sådana? Och så är jag en självutnämnd fena på sociala medier också, så där kunde jag efter studierna på Polishögskolan dra en polisiär lans. Nå, vad tycker du?

Han gav mig något av sitt karaktäristiskt surmulna mutter och bad mig avstå med hänvisning till den usla lönen. Yes, I’m in it for the money.

Humor. Glädje. Barnen har det. Barnen har det verkligen. Vilken källa till lycka. Så mycket lättare allt blir.

Jag roar mig med att försöka hålla liv i mina pelargoner. Det är så fridfullt och vilsamt att pyssla med vackra, lugna, saker. Jag planterade nyligen om växterna och konstaterade samtidigt för mig själv att alla utom en tycks ha överlevt. Dotter 1, som hörde mig, replikerade: Precis som vår familj, pappa.

Jag träffade nyligen falunestorn Magnus Pson Lennholm på jobbet. Vad gör du här, undrade han på sitt typiska vis (vi har arbetat två decennier på samma arbetsplats och dessutom gått i samma klass på gymnasiet), gå och blogga om lycka eller något!

Jag borde, vid eftertanke, kanske följa rådet. Ja, jag följer det gärna. Lycka. Skönhet. Vad är det, egentligen?

Tja, lyckoforskningen anser att det handlar om personlig status, respekt från omgiven och, tydligen, ett fördelaktigt yttre. Lite lustigt är att de flesta anser sig lite lyckligare än genomsnittet.

Viktigare är att man kan vara i ”negativ affektbalans” (mer eller mindre tillfälligt ledsen) – exempelvis på grund av att ens fru dött i cancer – men ändå i det stora hela vara relativt lycklig.

Lycka för mig är få se mina barn bli större. Att i mogen ålder kunna springa (relativt) obehindrat i fjällen. Att älska, och vara älskad av, mina barn. Att uppleva eller sakna den romantiska kärleken. Att inte vara en papperslös människa utan rättigheter. Att umgås med mina vänner. Att få syssla med vackra saker (som blommor, texter eller att vara med och göra musik). Att undervisa.

Nej, inte är det synd om mig. Jag är så välsignad vid en jämförelse. Jag älskar livet och är ännu nyfiken på det. Så kontentan är väl att jag måste sluta bete mig på ett digitalt vis som faktiskt inte speglar verkligheten.

Vi människor antingen skapar oändligt sköna ting eller så drömmer vi om dem. Ibland blir drömmen så stark att den nästan blir verklig, som tanken på några fantastiska trädgårdar i Babylon. Det spelar ingen roll om dessa faktiskt funnits eller inte, det är drömmen, längtan och känslan som är viktig.

Jag har mina egna klassiska underverk. Dotter 1. Dotter 2. Deras mor. Vårt liv tillsammans, vår historia. Mina vänner. Mina brorsdöttrar och svågerdotter. Drömmen om kärleken och det kommande livet. Och precis som med Babylons trädgårdar är det känslan, minnet, drömmen, som är det väsentliga.

Jag är faktiskt lite småkär i något varje dag. Ett leende, en vänlig gest. Ett musikstycke. Ett vackert sinne, ett skratt. En pelargon.

Skönhet. Lycka. Världen är full av detta. Det gäller bara att ta sig tid att se och att känna.