falun 1743 – del 17

SAMMANFATTANDE DISKUSSION

Under de rättegångar som ägde rum i Falun mellan den fjärde oktober och tolfte november 1743 uppvisade de anklagade gruvdrängarna en förvånansvärd tuffhet. Stora Daldansen var krossad och själva stod de anklagade för uppror, bevakade av soldater, och ändå stod de fast vid att den nya (framtvingade) kiöpgörningen (prisnivån på malm vilken reglerade löner) borde gälla.

Visserligen var det många som påstod att de tvingats delta i bullret, att de knuffats in på magasinsgården och oavsiktligt befunnit sig där. Det samlade intrycket är ändå att både vaktare, gruvdrängar och en hel del bergsmän önskade att de villkor som bergmästaren tvingats acceptera borde gälla även efter rättegången.

Det är när bullret går över styr, när gruvdrängarna rusar in i Magasinet och börjar sin våldsamma jakt på de tre förmännen, som många börjar anse att det hela gått för långt och lämnar platsen.

Upproret i gruvan 1743 måste ses som en spontan händelse med sin grund i ett växande missnöje, men även på grund av oro över vad som skulle hända när Stora Daldansen kom till Falun. Man ville inte se sin arbetsplats länsad för även om magasinsverksamheten var impopulär garanterade den ändå mat i magen när lönen var slut.

Gruvdrängarnas ärende på Magasinet var att ta reda på huruvida de skulle tvingas delta i upproret och marschera med Stora Daldansen till Stockholm. Man ville även säkerställa (oavsett om de skulle följa med eller inte) att bergslagen inte skulle avtvingas all spannmål. Man tänkte på sina familjers överlevnad samt på sin egen när de återvände från Stockholm. När de förvissat sig om att även bergsmännen skulle följa med om de själva tvingades så övergick gruvdrängarna till att klaga på kiöpgörningen.

Man ville få bort de deputerade, geschwornern, marksheindern, och rådman Ersson från kiöpegörningen vilken framöver skulle skötas av vaktarna, gruvdrängarna och bergmästaren. Dessa ansågs vara de enda som kände de verkliga förhållandena i gruvan och därför de som bäst kunde bedöma arbetet och prissättningen på malmen.

Bergmästaren avtvingades en skriftlig försäkran för detta. Efter att dessa krav är tillgododsedda passar några modiga (berusade) gruvdrängar på att försöka tillgodose mer personliga önskemål. Drängen Danielsson-Stor försökte exempelvis få tillbaka sin anställning, andra krävde spannmål.

Dagen efter, när allt lugnat sig, ställer sig gruvdrängarna åter på bergslagens sida gentemot upprorsmännen. Representanter från gruvdrängarna, vaktarna och de bergsmän som inte var avskydda av gruvdrängarna träffades shemma hos bergmästaren för att överlägga om hur Stora Daldansen skulle hanteras.

Gruvdrängarna tar även egna kontakter med upproret, ledaren Schedin bodde exempelvis hemma hos en av bergsmännen men dessa informella kontakter var inte ett orgnaniserat samarbete mot bergslagen utan man diskuterade vilka villkor upprorsmännen ställde för att lämna staden.

Gruvdrängarna var, när de väl vunnit sitt slag, minst lika ivriga att blir av med Stora Daldansen som någon annan.

Landshövdingen var under händelserna helt satt ur spel och borgmästaren mer eller mindre i Stora Daldansens våld. Bergmästaren, vars tre närmaste män är bortjagade ur staden, stod således helt ensam och är därför tvungen att tillmötesgå gruvdrängarna för ortens och grufans bästa.

Själva upptakten till oroligheterna uppges vara geschwornerns förmaningstal onsdagens den 8:e juni även om denne i sitt eget vittensmål hävdade att han inte hotat någon. Faktum kvarstår dock: han hade ännu en dryg vecka efter händelserna fortfarande inte vågat sig tillbaka till Falun från sin tillflyktsort i Ornäs. Bergmästaren hade svårt att övertala gruvdrängarna att tillåta honom att komma tillbaka.

Det är på detta möte som gruvdrängarna för första gången framför sina krav. De får till svar att vänta med sina krav tills upproret lämnat staden och då framföra sina krav skriftligen. Problemet är bara att man gjort detta många gånger tidigare utan resultat. Dessutom ansåg gruvdrängarna att de fick för dåligt betalt för ett mycket farligt jobb.

Det var väl känt att överläggningar skulle äga rum på Stora torget torsdagen 9:e juni klockan 16 och den aktuella dagen jäser Falun av oro, missnöje och rykten. Gruvdrängarna lägger ner arbetet i gruvan och samlas på krogar för att diskutera läget.

När mötet börjar drar man sig dit och där talar bergsmannen Anders Lehus till dem och hävdar att de har rätt i sina krav och anför dem till Magasinet. Där utbryter tumultet med explosionsartad kraft men det är först efter man fått igenom sina krav som det går överstyr.

Bergmästaren och övriga ståndspersoner som tar aktiv del av händelserna försöker hela tiden övertala gruvdrängarna att lämna in sina besvär skriftligt efter att Daldansen lämnat Falun. Gruvdrängarna svarar att de gjort detta ofta men aldrig fått något gehör. Tron på att verka den vägen har man aldrig övervägt, skulle något ske måste det ske omedelbart och med kraft ansågs det.

Det framkommer flera gånger under rättegången att några av dem som klagat högst på mötet den 8:e juni, Björk och Antonsson, tillhör dem som har störst förtjänst i gruvan. En inte helt orimlig slutsats av det är att den högsta förtjänsten inte var särskilt hög. Kanske är det också så att vänskap och lojalitet spelade in i deras engagemang.

Under sommaren året efter, 1744, så tjänade gruvdrängarna dubbelt så mycket som de gjorde innan bullret och det fanns de som inte trodde gruvan skulle överleva den bördan. Storhetstiden från 1600-talet är över och skulle inte återkomma.

Efter att Daldansen fallit i Stockholm hävdar äldre forskning (Beckman se slutet när källor presenteras) att gruvdrängarna saknad ryggrad men så länge kungen inte skickade trupper var deras sak ohotad. De höll stånd länge och de äldre villkorens återkomst dröjde vilket kan bero på att gruvdrängarna hade ett brett stöd från både vaktare och en del bergsmän. Från den senare gruppen märktes förslag om att behålla den nya ordningen och faktiskt göra sig av med flera av personerna på högre poster inom bergslagen.

Vid flera tillfällen under händelserna hotar gruvdrängarna att ansluta sig till Daldansen men detta är bara ett hot för att få igenom sina krav. Det förekommer förhandlingar med upprorsmännen och ett viktigt skäl till att inte lämna gruvan var att den då skulle översvämmas så svårt att den inte skulle gå att pumpa ur under innevarande livstid.

Det allvarligaste brottet i Bergsrättens ögon var utan tvivel att man bröt sig in i Magasinet, hoten mot förmännen samt att lägga hand på bergmästaren och landshövdingen. Rätten lägger stor vikt vid att utreda hur det kom sig att man samlades vid Magasinet och om någon uppviglade gruvdrängarna att gå dit.

Genom sitt agerande omkullvälter aktörerna rådande förordningar och, som bergmästaren uttrycker det, hotar hela samhället. Den som på så vis är uppstudsig samtidigt när en upprorisk allmoge står i staden är själv att betrakta som upprorsman och bör inte visas någon nåd.

Bergmästare Troilis totala fördömelse av gruvdrängarnas agenade kan vara ett sätt att visa för rätten att han själv verkligen gjorde allt som stod i hans makt för att förhindra det inträffade likaväl som det kan vara hans verkliga synsätt. Oavsett vilket förblir detta spekulationer. Man bör dock komma ihåg att Troili var den ende av gruvans förmän som inte blev helt lamslagen under händelseförloppet. Han säger även under förhören att han anser att vaktarna borde höras i större utsträckning, något man kan hålla med honom om.

Vaktarna stödde gruvdrängarna, några deltog aktivt i bullret, vilket är självklart eftersom de hade lika mycket att vinna som gruvdrängarna. Veckorna efter bullret är det vaktarna och gruvdrängarna som dominerar köpgörningen – ändå är det inte många vaktare som åtalas och de som gör det får inte de strängaste straffen.

Gruvdrängarnas straff har redan redogjorts för men de mildrades senare. Inga dödsstraff verkställdes och det tog lång tid innan alla fängelsestraff verkställdes.