Tebladstolkning. Det ligger i betraktarens öga. Det står skrivet i stjärnorna. Vi tror att vi vet och vet att vi tror. Men kan, det kan vi.
Krokodiler. Gillar vi dem? Well. Nog hyser vi allt något av en skräckblandad förtjusning ställda inför dessa reptiler? Och de är ju faktiskt farliga. Flera hundra människor dör varje år i krokodilattacker. Inte så många i Sverige dock, även om vi minns mannen som under en privat tillställning på Skansen blev biten av en krokodil.
Ibland brister någon ut i religionskritik kring bordet. Ibland kritiserar ytterligare någon monarkin. Men är det personen (Jesus, Mohammed eller Carl XVI Gustaf) eller föreställningen, institutionen, vi kritiserar? Kanske både och? Mer intressant är vad en gemensam föreställningsvärld faktiskt kan få oss att åstadkomma.
Fayonum är en stad drygt tio mil söder om Kairo och där bor idag cirka 400 000 människor. Det är ett rikt område för den som gillar gamla pyramider och andra forntida lämningar. Under faraonernas tid anlades här det som än idag är världens största dammprojekt och en konstgjord sjö. Området blev härigenom bördigt, rikets kornbod, och grekerna kallade staden Krokodilpolis, Krokodilstaden.
En viktig del av staden var nämligen det tempel som var vigt åt krokodilguden Sobek, sjöarna och flodernas gud. Eftersom vattnet i de konstgjorda kanalsystemen alltså gjorde området bördigt är valet av gud kanske inte så märkligt.
Inne i templet bodde och dyrkades krokodilen Petsuchos som ansågs vara en levande inkarnation av Sobek. På samma sätt som Farao sköttes också Petsuchos omsorgsfullt av ett batteri präster som formligen dränkte reptilen i ett överdåd av prakt. Det var lyxig mat, leksaker, kläder i guldbrodyr och, sist men inte minst, en krona med juveler. När Petsuchos sedermera dog utvaldes genast en ny bland krokodilerna att fylla sin företrädares skor varvid den avlidne reptilen lades till evig balsamerad ro. Reinkarnation à la våra dagars Dalai Lama, ungefär.
Poängen är nog inte gud, Carl XVI Gustaf eller Petsuchos. Nej, det handlar istället om allt fantastiskt vi människor kan åstadkomma när vi samarbetar. Genom samarbete, organisation och tro kunde vi bygga storslagna ting och det kan vi ännu.
Att påstå att Petsuchos bestämmer över Nilens vattenstånd är samma sak som att påstå att Apple byggt en fantastisk klocka. Apple finns inte, det är en tankekonstruktion, en föreställning, en idé precis som tron på Sobek – det är människorna som arbetar som åstadkommer resultat. Det var en gigantisk förvaltningsapparat som under Farao skickade miljontals papyrusrullar än hit, än dit för att rekrytera arbetskraft, mat till den, material och så vidare som skapade sjöar och pyramider i Fayonum.
Tron och föreställningar skapar en organisation, tusentals människor i ett stort system, vilket i sin tur skapar världens största konstgjorda sjö, eller en klocka, vilket i sin tur skapar välstånd.
Nu säger jag givetvis inte att kritik av religion eller monarkin inte får förekomma, så som läget var i gamla Egypten. Jag säger bara att ett allt för stort mått av generalisering sällan träffar helt rätt.
Gud har jag ingen närmare relation till. Men jag tror på Svenska kyrkan. Den gör mycket gott, den låter mig sjunga, den ger lindring för några små individer inom en grupp som heter Barn i sorg. Hjälp som inte stod att finna annorstädes.
Lindring och hjälp vid rätt tillfälle är gudomligt. Alltså är Svenska kyrkan gudomlig.
Monarkin tror jag däremot inte på. Den må vara glittrig och fin, som kronan på Petsuchos huvud, men åstadkommer inte samma konkreta resultat som exempelvis kyrkan. Men vad vet egentligen jag om det? Kanske fungerar monarkin utmärkt när det gäller att få oss människor att samarbeta?
Folklore och fabler är som alltid intressant. Krokodiltårar är ett uttryck för hycklade sorg, att krokodilen sörjer sina offer innan dessa äts upp. Det fanns i sammanhanget en gång en chef som kallades för krokodilen. Log alltid snällt inledningsvis…
Vem kör sämst bil i Afrika? Krockodilen.
Vissa krokodiler gillar man dock. Krille Krokodil är hemma! Efter att kämpat för livet i Afrika är han, tack vare goda vänners och sin familjs enträgna kamp, äntligen på Falu lasarett. Här är nu krokodilstaden. Jag och Mange har blivit uppmanade att hälsa på. Var bara så där typiskt-er-dryga så kommer han garanterat att vakna. Vi ska göra vad vi kan för att hjälpa och lindra. Kämpa Krille!
Tebladstolkning. Det ligger i betraktarens öga. Det står skrivet i stjärnorna. Vi tror att vi vet och vet att vi tror. Men vi kan, det kan vi.
Källor:
Harari – Homo Deus
Wikipedia
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.