falun 1743 – del 16

När bergmästaren och borgmästaren gav order om vilka som skulle delta i överläggningarna med upprorshären tycks kommunikationen varit bristfällig. Bergmästaren gav order om att gruvdrängarna inte skulle komma dit tillsammans med övrigt bergsfolk medan borgmästaren inte gjorde någon sådan avskiljning.

Möjligen kan hans motiv varit att han ville inhämta hela stadens uppfattning innan det förhandlades med upprorshären. Påbudet spreds således urskiljningslöst och nådde självfallet också gruvdrängarnas öron. Schedin )upprorsledaren) ska å sin sida ha verkat för en uppgörelse mellan upprorshären och bergslagen – något som ju också kom till stånd.

Lehus försäkrade gruvdrängarna att inget ont skulle ske dem, han trodde att överläggningarna skulle löpa väl med upprosmännen. Borgmästaren Sallenius trodde att gruvdrängarna var upprörda över upprorsmännens hårda krav men förstod snart hur fel han hade. Han anser i rätten att gruvdrängarnas krav som fullkomligt befängda och omoraliska.

Mot slutet av förhandlingarna lämnas ordet fritt varvid gruvdrängen Björk stiger fram och kräver att hela bergslagen måste höras huruvida det inte kunde förbli så att kiöpgörningen kunde ske utan de deputerade – så som skett under sommaren. Han får till svar att så grannlaga sak, som intet får röras.

Rätten påminner sig också i sammanfattningen om att Lehus och Jönsson faktiskt bidragit till att lugna ner stämningen bland gruvdrängarna och inte gjort gemensam sak med dem.

Per Andersson, son till en bergsman och som inte betett sig som Lehus och Jönsson, har skrivit ett brev till rätten där han ber om förlåtelse för sitt agerande och lovar att vara lydig framöver – bara han slipper kroppsstraff.

DOMAR

Domarna börjar med en sammanfattning över anklagelserna mot respektive gruvdräng. Alla anklagas för uppror bergslagens och riksens förmän. Man understryker särskilt att händelserna ägt rum under en synnerligen olämplig tidpunkt – nämligen när en rasande dalaallmoge stod i staden. Detta faktum betraktas som en mycket graverande omständighet för samtliga anklagade. Rätten påpekar även i domarna att det inträffade varit till stor skada för bergslagen.

Cornettens-Anders Hansson

Hanssson har hyst agg mot geswornern, han gick medvetet till magasinet för att kränka kiöpgörningen, han var bland de främsta vid byggnadens farstubro, han har då gapat och skrikit i största allmänhet, han har krävt att gechwornern, marksheidern, och rådmannen ska komma ut ur magasinet och stå till svars för sina illgärningar, han var den förste att storma magasinsbyggnaden och då enligt vittnen så ond att han gråtit och sett ut som en biörn. Han sökte vidare på bakgråden och på granngårdar och han var med och bröt upp dörren till bergslagens övernattningsstuga. Hans allvarligaste brott tycks dock ha varit att han fungerat som ledare för de mest illasinnade grufdrängarne. Efter händelerna har Hansson inte visat någon ånger och varit uttalat sig emot att låta geschworner Shultze återkomma till Falun från sin tillflyktsort i Ornäs. Cornettens-Anders Hansson döms till döden.

Hans Danielsson Stor

Danielsson döms till döden för att ha hotat bergmästaren med en yxa. Han hade förövrigt inget med händelserna att göra då han inte ens var anställd vid ruvan.

Olof Tallberg, Erik Willman och Karl Öman

Döms till 30 par spö.

Hans Albrektsson och Anton Antonsson

Tio dagar i fängelse på vatten och bröd.

Anders Lehus (och ytterligare några bergsmanssöner som Per Andersson)

Böter om 20 daler slivermynt samt att inför bergmästaren göra offentlig avbön. Deras heder skulle kränkas om de utsattes för kroppsstraff.

Ytterligare 28 gruvdrängar

Döms till fyra dagar i fängelse på vatten och bröd då de varit med på magasinet men utöver detta inte begått några brott.

31 andra gruvdrängar

Slipper straff trots att de varit med vid magasinet. Det fastslås att deras deltagande var ett brott och de slipper undan med ett varningens finger.