antifon etcetera

Ojoj, det här blir nog en aning spretigt, är jag rädd.


Antifon var grek och en av de tidiga sofisterna, verksam under retorikens barndom på 400-talet fvt. Kring honom kretsade en av de eviga frågorna gällande retoriken, nämligen huruvida den är ond, god eller bara ett bländverk, ett skådespel? Jag ber om lite tålamod när jag först anför två antika beskrivningar av honom:

En man som i duglighet överträffade alla atenare på sin tid. Han var den skarpaste tänkaren och den bäste att uttrycka sina tankar. Han framträdde aldrig frivilligt i folkförsamlingen eller i någon annan offentlig debatt utan misstroddes av allmänheten på grund av sitt rykte som talare. Ändå var han den enskilt bäst skickade att hjälpa dem som sökte råd inför domstolsförhandlingar eller politiska debatter.

och

Jag vet inte om Antifon (…) ska kallas god eller ond. Han kan kallas god av följande skäl (…). Om man å andra sidan betänker att han störtade demokratin, förslavade det atenska folket, stödde Sparta (…) bussade de 400 tyrannerna på Aten framstår han genast som en ond människa. (…) Som talare uppnådde Antfon en sällsynt skicklighet och fick smeknamnet ”Nestor” för sin förmåga att övertyga sina åhörare oavsett ämne – och han höll föredrag som ”gav glömska åt alla sorger” och menade att ingen kunde anförtro något bekymmer som han inte kunde förjaga.


De flesta håller, iallafall numera, med om att Hitler var ond. Dock får man nog säga att han inledningsvis och rent retoriskt visste vad han gjorde. Eller vad han behövde göra för att ta makten. Och för samtiden föreföll han först inte alls särskilt ond eller galen. Det finns till och med de som påstår att om Hitler plötsligt dött 1939 hade hans eftermäle varit i paritet med Bismarcks. Hård men bra för Tyskland.

Tro det?

Det är för mig okänt om Hitler studerat retorik eller bara var en retorisk naturbegåvning. Hans skolgång var det inte mycket bevänt med, iallafall, han gick väl knappt klart grundskola och med tämligen usla resultat. Inte kom han in på konstakademien heller. (Återigen: tänk om han gjort det! Leve konsten!) Däremot designade han för egen hand nazismens symbol: Hakkorset i svart mot röd och vit botten.

Naziströrelsens massmöten under 20- och 30-talen var effektivt iscensatta. Detta var något nytt. Hela lokalen var omsorgsfullt draperad med rekvisita. Uppe på podiet poserade allvarliga SA-män med fyrkantiga hakor i uniformer och naziflaggor. Hitler själv gjorde effektfull entré till musik – han var en god skådespelare särskilt om eventet filmades.

Han inledde sina tal trevande, närmast mumlande. Förväntningarna steg och hans rykte växte när framgångarna kom. Vem var han egentligen, denne självutnämnde frälsare för nationens framtid? Hitler följde ett tydligt koncept: först talade han lugnt och reserverat, ofta med en inledande redogörelse för vad som hänt sedan novemeber 1918. Han anpassade sig skickligt till pubiken, beroende på om det var intellektuella, arbetare eller industrimän han talade inför. Efterhand arbetade han igång sig och började gestikulera för att betona sina argument. Talen dröp av sarkasmer och bitande ironi och han tog faktiskt emot kritiska frågor (det förekom i början) och besvarade dem på ett sätt så att han fick skrattarna med sig.

Och han levererade svar. Hitler visste vems felen var och vad som måste göras. Så fungerar den, populismen (ännu hade inte hans fascism kommit till fullt uttryck i offentliga tal), och retoriken är blind. Efter talen lämnade Hitler i allmänhet hastigt lokalen och gav aldrig, eller sällan, intervjuer. Talets verkan skulle sprida sig ändå. Och i det fick han rätt.

Beröringspunkterna med vår tid är flera.


Jag såg i julas återigen filmen Fanny och Alexander, femtimmarsvarianten. Jag gillar uppsalamiljöerna och alla de briljanta skådespelarna. Jag minns när far och mor skulle se filmen på bio 1982. Det hände inte ofta att de gick på bio (far och jag såg Star Wars 1977 – sedan ville han inte gå på bio med mig. Oknytt i världsrymden, kallande han det), så detta var något stort.

”Det är Ingmars sista film”, deklarerade mina föräldrar högtidligt innan de spatserade iväg mot biografen Falan uppklädda i kostym och aftonklänning. Far i hatt och med mor vid armen, som klippt ur filmen.

De barnskådespelare som gestaltade Fanny och Alexander är nästan exakt lika gamla som jag. Fanny (Pernilla Allwin) är idag säljare på ett analysföretag och Alexander (Bertil Guve) chef för Centrum för teknik i medicin och hälsa. Max von Sydow erbjöds först rollen som biskop Edvard Vergéus men tackade nej. Hans största misstag i karriären, enligt egen utsago.

Det finns en scen som i min lilla värld hör till bland det bästa svensk film presterat. Det är när Gustav Adolf Ekdal håller en fullständigt briljant utskällning av biskop Vergérus. Jag säger inte att jag håller med honom, bara att man kan säga saker på olika vis. Godheten skäller i scenen ut ondskan, kanske man kan säga.

Du skiter hellre i byxorna än tar smäleken av att kärringarna i din församling börja vissla mellan löständerna. Det är möjligt att du har moralen och juridiken på din sida min gubbe, men du måste räkna med att jag står i förbund med omoralen. Också om du skulle kamma hem en seger i hovrätten så har vi som står för omoralen dessförinnan tillverkat så många troliga rykten om din person och om din vandel och om ditt hus, om din syster och dina pigor och ditt förstånd och dina erotiska utsvävningar och ditt löshår och ditt hyckleri och din hypokondri och din brist på anständighet att du för all framtid blir tvungen att predika evangelium för hugenotter och huliganer, hedningar och eskimåer!

(…)

Tänk att en människa som jag, på när hundra kilo, med fullt utväxt skägg och förstånd ska behöva sitta på denna löjliga och obekväma stol och höra på denna fullfjädrade hycklare. “Brustenheten i vårt liv” Kyss mig där ryggen byter namn! (…) Nu ska jag tala om för den här disparata själsmastubatören vad jag har i bakfickan…

Hur det går? Se filmen!


Bamse sa 1973 att om man är väldigt stark måste man vara väldigt snäll. Fast det kanske tydligen var Pippi och Astrid Lindgren som myntade det i ”Känner du Pippi” från 1947. Å andra sidan var ju Astrid inte så lite inspirierad av en viss Ester Blenda Nordström.


Vem som än sa vad så vill jag skälla ut populisterna så som Gustaf Adolf Ekdahl. Jag vill med Pippi och Bamse adressera Trump och SD. Kulturen kan nämligen ge oss verktyg, alternativ, till att tro på ondskan samt inspiration att bemöta den. Om inte mina här återgivna exempel styrker det påståendet rekommenderar jag Charlie Chaplins parodi i Diktatorn.

Nu ska jag prova ett retoriskt grepp. Here goes: För en mindre begåvad läsekrets behövs vanligen en sammanfattning av det nyss anförda men eftersom bloggens läsare består av rikets främsta hjärnor anser jag att det i detta fall inte behövs. Jag litar helt på den potentielle läsarens briljans härvidlag.

Så är retoriken ond eller god? Det är inte för mig att säga. Det jag däremot kan säga är att att en retoriskt kunnig väljare lättare kan se igenom dunsterna från vilket podium det än må vara.

Och hur löd egentligen omdömet om Antifon? Glömska åt alla sorger? Det, om något, behöver jag varför jag med glädje omfamnar retoriken.


Vad var det jag sa? Det blev spretigt.


Relaterade blogginlägg

Sofist javisst

stora tal


Källor:

Berman: Fanny och Alexander (1982)

Ingmarbergman.se

Iordanoglou: Sofisterna

Liljegren: Adolf Hitler

Aftonblandet 16:e juni 2016