Bild 90 – Beatrice

Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.

Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.

Den ödslig var som tomheten, som döden –
men skall jag säga er hur tröst jag fann,
så må jag måla färdens alla öden.

Jag har upptäckt att jag numera påfallande ofta lever mitt liv i det förflutna. Lite som Dante, citatet ovan är hämtat ifrån Den Gudomliga komedin, rör jag mig från helvetets nedersta kretsar och förhoppningsvis når jag liksom honom slutligen paradiset.

Minnena är är många och goda, jag saknar mitt gamla liv. En konsekvens härav är att nuet lätt synes mig likgiltigt. Konstigt, jag som alltid varit så bra på att uppskatta ögonblicket och att leva i nuet. Ytterligare en konsekvens är att det blir svårt, oviktigt på något sätt, att föreställa sig en framtid. För trots att alla har en sådan så bleknar drömmarna, strävan avstannar. Tankar om livet och dess möjligheter ersätts av tankar om döden, hur de som redan ljutit den har det.

Jag nämnde nyligen Sokrates som i slutet av sitt liv funderade över huruvida döden är en drömlös sömn. Jag utgår från att Dante kunde sin Sokrates. Han, Sokrates, ser en sådan sömn som mer välsignad än de flesta nätter och dagar i livet. Som mitt liv ser ut, där lyckan ligger i det förflutna och framtiden framstår som något bäst beskrivet i Jersilds roman Babels hus, så tycks han onekligen ha en poäng.

Kanske, filosoferar Sokrates vidare, innebär döden en resa till en annan värld. Han ser isåfall mycket fram emot den resan – att få möta de ärorika döda och samtala med självaste Homeros. Han är beredd att dö flera gånger om för den möjligheten. Jag håller med honom. Tänk så mycket jag hade att samtala om med dem som redan korsat Styx. Om inte annat för att be om utsäkt för alla misstag, för alla gånger jag inte var en så bra son, bror och make.

I Hades finns ingen cancer, förmodar jag. För Hades är inte ett synonym för helvetet. Jag har nämligen sett helvetet. Jag har levt i helvetet. Jag hatar helvetet.

En konsekvens av mina tankegångar är att jag likt Mastodontfilms-Mats tagit mig igenom gamla klassiker som Fanny och Alexander, Gudfadern I-III och Troells Utvandrarna/Nybyggarna. Bergman ser jag mest för skådespelarnas skull. Gudfadern III kommer visserligen inte upp i sina föregångares klass men SÅ jäkla dålig är den inte. Den nya maffiabossen ställer dock i Pacinos tappning (del II) två intressanta frågor:

kan man förlora sin familj?

hur kunde han (pappa Vito) bli så älskad och jag så fruktad?

Utvandrarna är härlig att se, den är som filmad teater. Det ska visst göras en nyinspelning. Varför då, kan man undra. En replik som stannat kvar i sinnet är det är allt illa ställt med gamla Sverige när till och med lössen utvandrar.

Två saker tar jag med mig från berättelsen. Dels termen stutabåset vilken innebär att sova avskild från sin vän (Kristina skulle inte överleva ytterligare en graviditet varvid de inte längre – på något sätt – kunde dela säng). Jag sover numera alltid avskild från min vän. Jag saknar att sträcka ut handen i mörkret och känna henne där, att sent höra de lugna andetagen när hon sover och jag läser. Ett sådant ögonblick var det sista vi upplevde tillsammans. Jag saknar det.

Jag berörs också av Roberts öde – han för vilken guldet blev till sand. Efter alla motgångar förlorar han till sist sin godmodiga livsglädje och det sista han säger är att han förlikat sig med sin lott. Det borde måhända också jag göra, det låter som djup, efterlängtad sinnesfrid.

I alla tre berättelserna förekommer karaktärer som under ålderdomen existerar genom sina minnen: i Fanny och Alexander är det Helena Ekdahl, i Gudfadern II-III är det Michael Corleone och i Utvandrarna (Sista brevet hem till Sverige) är det Karl-Oskar. Alla begrundar de i sin ensamhet livet de levt.

Berättelserna i det här blogginlägget präglas också av huvudpersonernas förhållande till religion och Gud. Kanske får jag, i ett försök att göra detta personligt, dra till med sinnesro-bönen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Livet är som det är. Det är bara att åka med, antar jag, man kan ändå endast hjälpligt styra färden. Det är sant för Dante, Primus, Helena, Karl-Oskar, Kristina, Michael och alla de andra. Det är sant även för mig. Dante klampar ju runt i helvetet och träffar döda kändisar. Kanske är det hela en allegori för verklighetens vardag – alltså det jag upplever nu. Dock hamnar han så småningom i paradiset i jakten på sin ungdoms kärlek Beatrice.

Med det synsättet är mitt beteende väl inte så märkligt?

Jag slutar där jag började, hos Dante.

Du är så mäktig, kvinna, att om någon behöver nåd och inte tar sin tillflykt till dig, blir hans längtan utan vingar. (…)

Hur torftigt känns ej här mitt tal, hur kraftlöst mot vad jag minns! och minnet, mot det sedda, är så, att ”svagt” icke är rätta ordet. Eviga ljus, som ensamt i dig vilar och ensamt känner dig, och av dig fattat och fattande dig själv, i kärlek fröjdas!

Eller mer folkligt uttryckt: Beatrice.