Det är inte lätt det här med partier. Man får liksom ta det onda med det goda och väga ihop det.
När jag engagerade mig politiskt 2006 var det som något av naiv upplysningsliberal. Socialliberal. Borgerlighetens extremvänster. Det bästa från alla världar. Med Locke, Voltaire och Wollenstonecraft under armen gav jag mig frimodigt in i lokalpolitiken. Med stigande frustration såg jag med tiden vad som hände med mitt parti. Som liten del i en stor allians omöjliggjordes en bredare politik och krav- och batongliberalismen ökade.
Jag skrev insändare, bloggade och mailade med riksdagsgruppen. Jag fick svar från många, bland annat en viss Nyamko. Jag slogs av den, som jag upplevde det, ofta hårda tonen långt ifrån den mjuke, intellektuelle Westerberg, han som inte ens kunde sitta i samma tv-soffa som högerpopulister, han som en gång formade mig till liberal.
Jag och några kollegor, tillika vänner, kom nyligen att diskutera den så kallade lärarbristen. Vi undrade samfällt: var finns den? Ända sedan jag började arbeta som lärare, hösten 1998, har jag hört talas om den. Men ser man sig omkring finns få utannonserade tjänster. Det är möjligt, till och med troligt, att lärare inom matematik, fysik och kemi har lättare att få eller byta jobb. Det är även troligt att arbetsmarknaden ser annorlunda ut i storstäderna. Men det hela kokar för min del ändå ner till systemkritik. Kritik mot bland annat mitt nuvarande och dåvarande parti.
Till alla elever (och föräldrar) som funderar över vilken utbildning de ska söka har jag ett handfast tips: kontrollera hur många behöriga lärare det finns på den aktuella skolan. En av anledningarna till att det finns få lärartjänster att söka tror jag beror på att de fylls av obehöriga. Jag menar, varför betala 35-50000kr i månaden när du kan få någon för 20-30000kr? Det där med betygsättning löser man enkelt genom att en behörig, eller rektor, skriver på, vidimerar, det betyg den obehörige läraren satt.
L har röstat för att byta sida. Man hävdar att man får igenom mer av sin politik i en regering som får stöd av SD men, understryker förespråkare, man ska inte kompromissa bort liberala kärnvärden. Själv är glad att jag var så framsynt att jag redan 2015 såg den här dagen komma och lämnade dåvarande Folkpartiet. Så slapp jag göra det idag, menar jag.
Ett parti grundat av nazister. Av en SS-man. Med en partiledare som gick med i partiet medan det fortfarande hette Bevara Sverige Svenskt.
Grundat av nazister, alltså. Låt oss fundera lite över det. Nazisterna, det är de där som tror att kollektivet, folket, har ett högre värde än den enskilde. De som utifrån rastankar gör en tydlig åtskillnad på vilka som räknas och vilka som inte gör det. De som anser att den som inte kvalar in i folkgemenskapen ska mördas. Det är de som avvisar demokratin och föredrar en auktoritär ledare. De som byggde Auschwitz.
Mot detta står argumenten att 20% röstar på SD. Det fungerar inte att isolera partiet. L är beredd att samtala med alla partier. Och så likställer man SD med V. Hur kan det vara möjligt att en liberal kommer till denna slutsats? Jag förstår det verkligen inte. Att M och KD gör det må vara begripligt men aldrig ett liberalt parti. Aldrig någonsin.
Det är svårt att tänka sig något mer antiliberalt än SD. Hur mycket eller lite sprungen ur kan man vara för att det ska vara okej? Visst, de är inte nazister längre men SD har innevarande år uttryckt tankar kring vilka som räknas och inte. L kämpar för sin politiska överlevnad, jag fattar det. Kanske har jag också varit blind, kanske har de allt sedan Lejonkungens språktest 2002 varit inne i en större process där man lägger om sin ideologiska grund.
Det kommer hursomhelst inte gå att tämja SD på det här sättet. Det blir ett tveeggat svärd, SD kommer att kunna fälla regeringen när de vill. Och för L finns ingen väg tillbaka, detta val går aldrig att göra ogjort.
Jag är ledsen idag. Jag sörjer deras val trots att Centerpartiet kanske vinner några röster. Jag fruktar den nationalkonservativa regering L vill ingå i. Jag sörjer förlorade liberala föregångare som Bertil Ohlin, Per Ahlmark, Bengt Westerberg, Maria Leissner och Birgitta Ohlsson. Nu är det SD, M, KD och L. Och vi andra. Det enda som kommer för mig är en strof ur bröderna Lejonhjärta:
Arma Jossi, du kommer aldrig mer till Körsbärsdalen, till Karmafallet kommer du och ingen annan stans.
Det är inte lätt det här med partier. Centerpartiet har i mina ögon ingen bra skolpolitik. Vissa delar, som i just skolan, inom den ekonomiska politiken ligger i mitt tycke för långt till höger. Men man får alltså ta det onda med det goda. Påverka inifrån. Så nu skriver jag åter insändare, blogginlägg och mail till Annie och riksorganisationen.
Jag borde med facit i hand antagligen gått med i Centerpartiet istället för Folkpartiet 2006. Nu är jag stolt medlem i ett parti som inte darrar på manschetten när det gäller makt på bekostnad av avstånd till något som är sprunget ur nazism. Det kan man inte säga om alla partier.
Å andra sidan är det väl som alltid. Jag var tvungen att sno min idols Instagram:
När man väger ihop det bra och dåliga med ett engagemang får man hoppas att resultatet tyder på att ens själ och hjärna kommunicerar.
Vi ses!
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.