Man tittar i backspegeln för ta ut riktningen. Uppgivenheten ger en rak höger i solarplexus. Varför håller man på, egentligen? Tar man ungarna igenom skolan, lär dem vika tvätt och laga carbonara, så har man väl gjort sitt, tänker jag.
Jag har under de senaste månaderna varit lite missnöjd över att ha passerat 50. Lite åldersnoja i största allmänhet, visst, men jag har iallafall inte köpt båge, anmält mig till ett maraton och börjat spela el-gura. Nej, det värsta var att ”fira” genom att sitta ute i sin pyttelilla trädgård i gråkalla november-Falun med närmast sörjande på Corona-säkert avstånd. Det var ju inte så partyt skulle bli.
Morfars 50-årsdag (jag vet, jag har skrivit om det förr) ägde rum 1949 och gav visst eko, iallafall i diverse västsvenska tidningar. Det var andra grejer, det.
50 år fyller 8 jan sjömannen John Ivar Isakson. Han är född på Hermanö i Gullholmens församling men har sedan ett tiotal år slagit ner sina bopålar på Styrsö. Han gick till sjöss vid 14 års ålder och tjänstgjorde till en början Transatlantics fartyg på Australientraden men övergick senare till Johnsonlinjens fartyg. Under sista världskriget var han anställd i m/s Brazil som då var lejdfartyg och minsprängdes utanför norska kusten, men Ivar klarade livhanken o kom senare till samma rederis fartyg m/s Argentina, där han nu tjänstgör som båtsman och gjort sig omtyckt av befäl och kamrater. 1919 den 21 september deltog han i och utmärkte sig vid räddningen av de överlevande av passagerare och besättning från norska ångaren Hortense Lea vid dennas undergång i Nordsjön. Han erhöll härför av norska staten H.M. Kongens medalj för ädelt dåd. Han firar högtidsdagen till sjöss på resa från Californien till Sverige.
Morfar firade födelsedagen ute till havs. Halvvägs hemma. Vem ser inte metaforen i det? Det finns även andra, aningen mer kärnfulla, annonser från tillfället: (…) Han hjälpte till med fisket och tillhörde avdelning 45 Styrsö, avdelningen gratulerar.
Tänk så många händelser som ryms mellan annonsens rader. Mormor Astrids och döttrarna Anita och Lenas liv hemma på Styrsö, morfars slitsamma sjömansliv. Undrar förresten hur besöket i Kalifornien gestaltade sig. Någonstans finns en bildserie därifrån, i en sorts kolorerade bilder man tittar på i en sorts tittkamera. Morfar måste givit den till mor som i sin tur gav den vidare till oss barn.
Egentligen kommer sig nog missnöjet med min egen påvra högtidsdag mer av det enkla faktum att pandemin gjorde att den fick firas i tysthet. Men att fira i tysthet ligger inte för min släkt, vare sig på fars eller mors sida. De närmsta gjorde vad de kunde med det som stod till buds. Och faktiskt, inser jag med den mogne mannens fulla klarhet, var det helt okej. Däremot hade det varit roligt att återigen ha familjens alla färgstarka kvinnor samlade runt omkring mig. Moster, mamma, syster och, såklart, mina barns mor.
De fattas mig.
Så sluter jag ögonen. Jag hör för mitt inre mor ropa efter något varvid far genast går upp i givakt. Jag hör morfar ilsket muttra alle desse glasera, liknar sånt! Min syster vinkar i smyg på mig, hon har just kommit på något kul som hon vill berätta. Vi går ut ur huset och en skön vind från söder friskar upp. Mosters och mammas skratt ekar över viken. Snart är det fest Halsvik.
Nu tar vi tag i det igen, min bror Viktor (ja, döpt efter mors morfar) och jag. Vi fyller Astrids och Ivars hus med fem töser som alla är på god väg att formas till starka, självständiga kvinnor. Här finns två Anitor, två Viktorior, och några namn till. Får vi sitta där på verandan och titta ut över havet, omgivna av så mycket glädje och kärlek så som morfar, och kanske en dag som han få ge något av en morfars omtanke till ett barnbarn eller två, ja då har man nog funnit svaret på den inledande frågan.
Relaterat
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.