Pesten drabbade oss. Men den drabbade oss milt. Antagligen fick jag smittan via något av mina barn som i sin tur fått den i skolan. Förmodligen, tror smittspårningen, är det många barn i grundskolan som bär på Corona utan att uppvisa symptom.
Jag har alltså upplevt några intressanta veckor då jag haft möjlighet att studera denna sjukdom inifrån – som tur är blev jag inte svårt sjuk. Vi är officiellt friskförklarade, barnen åter i skolan och jag har tagit en lättare jogg. (Det kändes ungefär som att sätta nyckeln i en gammal Mazda som stått oanvänd i flera år. Ska den över huvud taget starta? Vilka varningslampor lyser? Skramlar det någonstans? Jösses – avgasröret!)
Paradoxalt nog har jag nästan aldrig jobbat så mycket och haft så många elevkontakter som under min isloering. Årsmöten, lektioner och politiska möten i en salig blandning. Man blir ju alldeles knäpp av allt stillasittande samtidigt som man får så många intryck. På det här viset är man inte kodad, den saken är klar.
Veckans mest givande möte var årsmötet med Kvinnojouren Kullan. Jag var ensam man, förstås. Förutom tragiken i detta faktum är det mycket givande och intressant att befinna sig bland kvinnor. Empatin, den ödmjuka fokuseringen. En glimt av världen som den kunde varit. Jag hoppas att få möjlighet att genomföra jourens volontärutbildning.
Eleverna då? Jo tack, vi möts på meet, i grupp och individuellt. Där finns de som gråter, bönar och ber om att få komma tillbaka till skolan medan andra helt tappat hågen. Sådana som mest muttrar och svarar vet inte på vad jag än frågar. Många är tämligen uppgivna. De flesta kämpar på. Här är vi som samhälle mitt inne i något vi ännu inte kan överblicka konsekvenserna av.
Jag tappade under sjukdomstiden mina sinnen för smak och lukt medan flickorna varit symptomfria. Men vi har spelat enligt noterna, levt i isolering. Erik, Patric och Ica i Slätta har levererat mat, Ulrika ombud för tester. Tack för det. Men det är ändå märkligt. Jag har inte tagit en enda värktablett, inte haft feber. Lite tungt i bröstet i två dagar. Det är allt. En sköterska nästan grät i telefonen: hur ska man kunna hindra en sjukdom när folk inte har symptom?! En berättigad fråga.
Det värsta har varit matchen med psyket. Skräcken för allt jag hört om sjukdomen. Att leva i isolering i två veckor kan annars vara intressant. Jag valde att försöka gå in på djupet i mig själv och att leta efter inspiration från människor som upplevt verklig fångenskap: Johan Gustafsson, Martin Schibbye och Johan Persson, Edmond Dantes och Nelson Mandela.
Det samlade budskapet var tämligen enkelt. Rutiner. Gå, stå och gör. Lektioner, möten och arbete, allt har alltså rullat på som vanligt. Som Cicero lär ha sagt: Har du ett bibliotek saknar du ingenting. Jag och Dotter 2 har läst Dr Jekyll & Mr Hyde. Jag märkte på olika sätt att jag under isolering behövde tillgång till min inre Jekyll men bekämpa min inre Hyde. Något som tycks gälla alla.
Far kostade på sig viss syrlighet. Han är ju milt uttryckt ganska trött på mitt tjat om att stanna hemma och såg en önskad bieffekt av vaccinet: att slippa det. Jasså, du fick Corona du. Ja, där ser man, det är viktigt att vara försiktig.
Nu har jag antikroppar, måhända. Och är en, visade mig löpningen. Allt detta stillasittande, uttråkning bortom rimlighetens gräns och begränsade manöverutrymme påverkar negativt. Det är ingen slump att det första jag gjorde var att springa, låt vara mycket, mycket långsamt.
Jag kan i förtroende berätta att det är en enorm lättnad att tagit sig igenom detta med blotta förskräckelsen. Jag firade med en rejält tilltagen, för att inte säga enorm, Dry Martini. Eftersom jag bara har hälften av min smak måste jag ju göra en dubbelt så stor. När jag tog upp saken med kollegorna kom någon inom matematiken till min hjälp: volymen=sidan^3 (kub). Det är nog lika bra, föreslogs det, att multiplicera drajan med 8. För säkerhets skull?
Nå, jag är tacksam att vi fick milda symptom, känner respekt för alla som drabbats värre och funderar vidare över de stora frågorna här i livet. Quo vadis?
Relaterade blogginlägg
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.