bild 129: härlig är jorden

Döttrar, undervisning och sång. Kärlek. Passion. Det är företeelser som räknas. Men det är en annan sak hur man känner. Hur mycket stryk kan man ta och ändå fortsätta framåt?

Jorden är bra härlig, ändå. Iallafall livet på den. Känner du inte? Man måste förstå inramningen, sammanhanget, för att förstå känslan. Det gäller för all form av utbildning. Och för kärlek.

Anna Maria Lenngren har skrivit en dikt som jag gillar titeln på mer än själva innehållet (som är en aning daterat). Dikten heter Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon. Nå, jag har en dotter, faktiskt två, och jag är i stort sett allt de har att ty sig till här i livet. Det är inte mycket att hänga i granen, tänker jag ibland.

Jag har i min yrkesroll alltid strävat efter att eleverna ska lära sig att använda fakta, förhålla sig, gå från insamling av adekvat information till att kunna formulera en ståndpunkt. Tänkandet är det viktiga. Jag tänker alltså är jag till. Vad kan man göra för att tänka bättre? Jag försöker främja kritiskt, självständigt tänkande, göra källkritik till något självklart, ingjuta mod att våga se igenom lögner och ifrågasätta övertygelser. Motfrågan blir ofta på vad som än undras: vad tror du själv?

Här finns filmer från årets bästa skridskodag

Det är verkligen underbart att sjunga. Sång är ren och skär kärlek. Körsången har varit närvarande i hela mitt liv. Från början sjöng jag i Kristine kyrkas barnkörer och ungdomskör. Ett tag, under de de känsliga tonåren, retades jag av mina skolkamrater och kallades för Jesus och sånt, så jag tog ett uppehåll. Någon Jesus har jag ju aldrig varit. Men under gymnasietiden återvände jag till Mats och Margareta Åbergs trygga famn och ungdomskören hade sin egen uppvaktning när jag tog studenten.

En gång under min militärtjänstgöring skulle det hållas ”corum”, alltså gudstjänst, i fält. En gammal tradition, tydligen. Två av grabbarna i plutonen hade gått i musikklass och jag kunde haka på dem hyfsat när vi tre ensamma mitt bland tälten inför hundratalet personer avslutade med psalmen ”härlig är jorden”. Det var tyst efteråt, någon torkade hastigt bort en tår.

Man måste nog förstå inramningen för att förstå känslan. Så himla vackert sjöng vi inte. Rent visserligen, men knappast mer. Men där och då fick sången en känslosam effekt. Soldaterna var långt hemifrån, de var trötta och smutsiga och det var kallt. Och så sjunger några hyfsat stämningsfullt en vacker psalm. Det karga befälet, som annars alltid mest gapade, skrek och betedde sig, undslapp sig ett omdöme värdigt en kung, som det kändes: ”Adolphson, du må vara en oduglig soldat men jäklar, det där var fint det!”

I Uppsala sjöng jag både här och där men aldrig i en organiserad kör. Åter i Falun provade jag både Falu kvartettsångare och Kammarkören innan jag återvände till Kristine kyrkokör. Ja, och så startade jag ju en egen liten kör också: MDP.

På senare tid har sångarglädjen falnat lite. Jag och Malin delade intresset för körsång. Varje repetition innebär numera en påminnelse om henne. Det är ofta jobbigt att stå i kören utan att se henne i sopranstämman. Ändå sjunger jag vidare. På något sätt gör jag väl det så länge rösten bär. Till exempel på en lokal karaokescen, nyligen. Man måste bjuda på sig själv i alla lägen. Passion, kärlek och allt det där.

Sång. (Endast) slipsen skvallrar om att det var några år sedan

Mina kära döttrar har det tufft. Tonåringens ofta tunga liv blandat med en sorgtyngd ryggsäck ger en jobbig tid. Jag ger råd, nämner för dem att det är jobbigt att drunkna i känslor. Men alternativet, att skjuta undan dem, är värre. Det föder ofta okritiska, rädda individer som lätt blir offer i samhället. Stop the steal.

Jag lutar huvudet i händerna. Torkar hastigt bort en tår. Hur ska en ensam pappa göra, egentligen. Plötsligt är det mina kära döttrar som agerar rådsherrar. ”Du kan ju alltid skära dig lite, pappa, när det känns tungt.” Humor. I ett allvarligt läge är det i slutändan vad vi alla har att ta till. Jag ler för mig själv. Tänker på fars gamla mantra att jag tar ingen kritik nu, kom igen när de är vuxna.

Jag plockar ibland fram Rocky. Mannen har ett budskap till döttrarna, eleverna och mig själv:

The world ain’t all sunshine and rainbows. It’s a very mean and nasty place, and I don’t care how tough you are… it will beat you to your knees and keep you there if you let it. You, me or nobody is gonna hit as hard as life. But it ain’t about how hard you hit. It’s about how hard you can get hit… and keep moving forward. How much you can take and keep moving forward. That’s how winning is done! If you know what you’re worth, go and get what you’re worth. But you gotta be willing to take the hits, and not pointing fingers… saying you ain’t where you wanna be because of him or her or anybody! Cowards do that, and that ain’t you! You’re better than that! I’m always gonna love you no matter what. No matter what happens. You’re my son and you’re my blood. You’re the best thing in my life. But until you start believing in yourself, you ain’t gonna have a life.

Jag försöker locka fram passionen i både politiken, i undervisningen och i familjen. Jag misslyckas oftare än jag lyckas. Inramningen för händelsen avgör känslan. Förstår man känslan förstår man sammanhanget. Känner man inget förstår man inte.

Jorden är bra härlig ändå. Där finns kärlek att ge. Och att få. Villkorslös till döttrarna, vännerna och till den som vill ha den. Passion till utbildning, vänskap och livet som det ter sig. Men det spelar ingen roll. För kärlek är inget man får – det är något man måste vara öppen för. Precis som med utbildning. Men pass på. Plötsligt står det någon där, redo att ge en kram. Jag tänker för mig själv att känner man inramningen känner man helheten. Och inramningen är ofta vacker och stämningsfull.