goda nätters drömmar

Skifta fokus. Det tog sin tid men under hösten hände det. Det är i drömmarna det märks.

Se framåt, du har måhända än det bästa kvar

Onda nätters drömmar är titeln på min huspoets, egentligen är Peter Englund historiker, senaste bok. Den handlar om november 1942, när krigslyckan i andra världskriget vände. Jag gav mig den i julklapp.

Du kanske ska tona ner det lite?

Ett gott råd, rent allmänt. Frågan är dock inte ny. Tanken bakom de välmenande orden är att jag på bloggen skändligen misslyckats med att balansera mellan att vara personlig och privat. Vänner, iallafall de som känner mig så pass väl att de vågar ha synpunkter, har ibland påtalat detta.

Drygt tusen inlägg på tretton år. Ett hundratal har aldrig sett internets ljus. Vännerna har nog på det hela taget rätt. Hela bloggen är förvandlad till en Sorgegondol. Det begreppet är hämtat från en annan huspoet. Det är knappast någon hemlighet att jag älskar Tranströmer. Det finns gränser för allt.

Vännerna ursäktar sig ibland för att de inte lajkar när jag delar. Men läser gör de. Påstår de, iallafall. Men ingen behöver be mig om ursäkt för att hen inte jamar med i min klagolåt. Riktiga vänner styr upp en när det behövs. Det är förresten rätt intressant: ett inlägg som inte handlar om livet får betydligt färre träffar än ett som gör det. (Om inte yb Södermalm delar, då slår statistiken rekord.)

Tona ner det, alltså. Ja, kanske det. Det första någon som vill veta något om en gör är att googla. Jag är därmed att betrakta som körd. Jag satt därför helt nyss med fingret på knappen. Jag var så här (visar ett pyttelitet utrymme mellan tummen och pekfingret) nära att radera alltihop. Kanske börja om på ny kula, tänkte jag. Skifta fokus. Starta en helt ny blogg, eller så. Endast teknisk inkompetens hindrade.

Jag tänkte efter ett varv till. Det handlar ju också lite om de andra. De som till äventyrs läser bloggen lite noggrannare, och kanske tar sig tid att träffa mig och möjligen därefter inser att jag är mer än en dystergök som förlorat en älskad syster och dito livskamrat. Men man måste först förstå min bakgrund om man vill förstå mig. En sak jag återkommande fått höra under mitt liv är att jag överanalyserar. Vissa saker går dock inte att tänka sig ur eftersom de handlar om känslor. Däremot är jag mycket bra, om jag får säga det själv, på ett flytta fokus. Men den här gången tog det sin tid.

Det förekommer att människor hör av sig för att berätta att det jag skrivit betyder något för dem. De är inte så många, men heller inte så få som man skulle kunna tro. Jag avslöjar aldrig deras identitet. Men det finns alltid en baksida. Jag lyfter ju i bloggen mitt gamla liv till skyarna, vältrar mig i sorg, vrede och självömkan. Det finns visserligen mycket kärlek bland dessa tusen inlägg men det blir ibland… ja, för mycket. Vännerna har sålunda i det stora hela rätt. Förstås har de det.

Trots allt. Texter tröstar. Så jag skrotar inte bloggen. Den som umgås med mig får ta hela paketet. Kanske passar salig mors dikt som min syster en gång hittade i en av mammas gamla receptböcker – och fann tröst för den situation hon då befann sig i:

Vad som än skett, behåll din jämnvikt och din sinnesro

Vad du än idag förlorat släpp ej hopp och tro

Gör Din insats, det finns många sätt att leva på

Tänk ej: allt är utan mening, mening finns ändå

Blicka ej förgrämd tillbaka på en tid som var

Se framåt, du har måhända än det bästa kvar

Blicka ej förgrämd tillbaka. Kanske passar Onda nätters drömmar perfekt som metafor. Förutom att boken (förstås) är lysande har jag genomlevt mitt personliga Stalingrad, El Alamein och Midway. Sedan dess har jag drömt om jular och semestrar från förr och på olika sätt försökt ersätta mitt gamla liv. Jag har känt avund på alla (till synes) lyckliga par och familjer. Men drömmar är drömmar och går inte att uppnå för då är det strängt taget inte längre någon dröm.

Jag får tona ner det lite här på bloggen. Och i livet, förstås. Jag säger som karaktären i filmen Love Actually, han som är kär i sin bäste väns partner: enough now. Enough.

Det är ett gott liv jag lever, jag är tillfreds med det mesta och upplever nuet som värdefullt. Men nog drömmer jag fortfarande. Goda drömmar. Om att se Panteon igen. Om att tokhångla i en gränd mellan cavabarerna i Barcelona och skratta hysteriskt efteråt, efter att äta räkor och dricka Chablis i skymningen på Saltskärs udde, om ett stort lantkök i Dalarna fyllt av människor, om att på operabaren förlora sig i vackra ögon. Håhåjaja. Känslor. De är som hus som flyttar sig om natten.

Se framåt, du har måhända än det bästa kvar

Jag drömmer numera vackra nätters drömmar. Jag vet att jag har underbara dagar framför mig. God fortsättning, gott slut och gott nytt år – önskar jag mig själv och hela världen.