Shrek (Fermis paradox 2)

Nyårslöften är inte min grej. Det räcker att 2023 blir annorlunda än 2022.


När chansen ges bör man ta den. Det har jag ofta varit dålig på genom åren. Men en gång tog jag vara på den och ni kan inte tro vad som hände sen.


Nobelpristagaren Enrico Fermi har givit namn till Fermis paradox. Denna paradox belyser problemet mellan antagandet att det i ett oändligt universum också måste finnas ett oändligt antal världar liknande vår samt konstaterandet att vi inte funnit något som helst godtagbart vetenskapligt bevis på att någon sådan värld existerar. Fermi formulerade frågan Var är de?, apropå att inga tecken på intelligent liv ute i universum, i form av exempelvis rymdskrot eller signaler, påträffats.


Pappa, hur tänker du kring kärlek? Och kom inte dragandes med mamma nuigen. Du måste lyfta blicken.

Ja var finns den, kärleken? Och hur gestaltar den sig? Frågor man inte kan besvara är i allmänhet bättre än svar man inte får, eller kan, ifrågasätta. Men samtal med döttrarna är ofta intressanta på ett existentiellt plan och man får ta chansen när den ges.


Under förrförra valrörelsen gav jag mig ut i cyberrymden för att jaga träsktroll. Nu är perspektivet ett annat. Fermis paradox är emellertid lika tillämpbar med den skillnaden att det är jag som är träsktrollet. Låt vara ojagat – även om det på ett statistiskt plan borde vara skottpengar på mig som varandes vit, medelålders, heterosexuell man. Det är ju trots allt vi som hittar på det mesta av världens elände. Tur för vissa av oss att kollektiva bestraffningar inte tillämpas.

Ett träsktroll från andra sidan galaxen

Det krävs mycket mod för att ge sig in i det okända. Som ett samtal med en tonåring. Ibland har man visserligen inget val, som när Malin dog, men ändå – det går att möta den ovissa framtiden på olika sätt.

Fakta är odiskutabel: Jag tog en gång en chans som ledde till att jag levde tjugotre år med någon som gick bort i cancer 2019. Hon paddlade en otroligt vacker kajak av mahogny som jag aldrig vågade prova, vi fjällvandrade, vi sjöng, vi reste och vi upplevde. Vi fick två barn.

Så här flera år efter hennes död inser jag, när jag åter lyfter huvudet, att jag tappat det. Kanske behöver jag en inspirerande vän, någon som får igång mig igen. Eller kanske inte, jag vet inte riktigt. Det är lite läskigt att definiera i vilken form man kommer ut på marknaden efter att inte varit där sedan 1995. Och att dessutom försöka ge relationsråd till en tonårsdotter. (Lär dig självförsvar och att springa?) Känslan är hursomhelst bäst beskriven som att ge sig ut i världsrymden som varandes Kapten Zoom.

Vem är det där, pappa? Shrek?

Många människor, inklusive jag själv, är rädda för det okända och vill ha enkla svar på svåra frågor, vanans makt är stor. Älskar jag min partner? Jul och semestrar ska oavsett svaret på den frågan vara som alltid och köttbullarna ska fram varje onsdag. Detta är kanske skälet till att den som faktiskt borde separera inte gör så.

Rädslan för det okända kan vara paralyserande. Man tror lätt att hela livet faller ihop om det inte är som det brukar. Jag kan tillhandahålla ett empiriskt svar: det gör det inte. Det kan falla ihop av andra skäl, men inte på grund av förändring. Annorlunda är i allmänhet bra. Vi har hur många exempel som helst på när livet blivit bättre genom nya perspektiv och möjligheter.

(Kanske hittar vi här en delförklaring till varför en partner misshandlar och varför en misshandlad inte omedelbart flyr. Människor som bara har ett perspektiv tenderar hursomhelst att vara mer våldsamma än de som ser och präglats av flera.)

En sak står i alla händelser helt klar. Fermis paradox blir extra tydlig inom datingapparnas obegränsade cybervärld. För: var är de? Det borde ju finnas intelligent singelliv därute. Jag har provat nätdejting till och från, det erkänner jag utan omsvep för min dotter. Hon verkar helt oberörd av det som i min värld är ett stort erkännande.

Det normala samtalet med tonåring. Annorlunda är bra.

Hur det gick? Ja…, visst har väl en och annan hört av sig. Men det känns… ja, integritetskränkande. Det är, i min lilla värld, inte så det ska gå till när man blir kär. Fast det klart, annorlunda är det ju med appar. Sämre. Människor är ju så mycket mer än en bild och (i bästa fall) femhundra ord. Vi tittar på varann, tonårsdottern och jag. Jag inser straffsparken. Att jag på bild framstår som ett träsktroll från andra sidan galaxen eller mer seriöst: att man är körd som 52-årig manlig glesbygdsbo. Graningekängor ftw!


Hur kommer hen som kör snöplogen till jobbet? Är det rätt att samarbeta med SD? Varför finns det bara ett konkurrensverk? Varför dog hon? Finns det ingen i hela universum som vill besöka operan med mig? Frågor man inte kan besvara är i allmänhet bättre än svar man inte får, eller kan, ifrågasätta. Men jag har faktiskt svar. Jag tycker det hela kokar ner till ansvar gentemot mig själv och flickorna. Ingen annan än jag fixar livet åt mig. Så var det då och så är det nu. Tillvaron är konstant.

En sak till står dessutom helt klar, säger jag till hon som faktiskt fortfarande sitter kvar vid köksbordet. Det handlar inte om hennes mamma. Men den som till äventyrs vill hänga med mig måste vara av sådan dignitet att hon kan vara en pålitlig vuxen, vän, till mina döttrar. Varför? Ja, det är inte en extra mor vi pratar om. Men om jag hoppar över gärdesgården i förtid måste det finnas någon senior rådgivare kvar. Ett back office management. Sådana är viktiga att ha även för unga vuxna. Eller för 52-åriga män i staden och glesbygden. I synnerhet för dem, inser jag när jag tänker efter. Nu skrattar faktiskt tonåringen.

Jag tror hursomhelst jag funnit det, berättar jag slutligen. Lösningen på hur jag vill leva mitt liv. För än skymtar inte gärdesgården även om den ständigt snickras på. Jag vill våga prova nya, annorlunda, vägar i livet och rent allmänt försöka vara en så god och glad människa jag kan. Som det heter: nytt år, nya möjligheter! Love is all around! Och oavsett hur det känns, kärlek eller sorg, ensamhet eller flersamhet: det kommer inte alltid att kännas så här.

Annorlunda är därför bra.


Okej, pappa. Det ger sig nog för dig. Och för mig. Förresten vill jag pierca naveln. Alla gör ju det.


Nästa gång den ges ska jag ta den. Chansen kommer kanske aldrig tillbaka.


Jag lovar mig själv att 2023 ska bli, vid en jämförelse, ett mycket analogt år. Ett annorlunda år.

Gott nytt år!


Musik:

Mozart: Trollflöjten (Hon och han)

Bowie: Starman

Tutta Rolf: en stilla flirt

Rikard Wolff: Kvinnan jag drömmer om


Relaterade blogginlägg:

Fermis paradox

Snövit

Daten från helvetet


Källor:

Wikipedia

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet