Aloysius

När hon dog lovade jag mig själv en sak. Jag skulle hitta glädjen i livet igen. Och det har jag gjort, trots att det varit stormigt både i livet som helhet och på Styrsö den här påskhelgen. Det är alltid svårt att förhålla sig till nuet, det som var och det som kommer. Det behövs trygghet. En nalle, exempelvis.

Jag visste att han skulle tycka om dig! Så sa Malin till Ragna efter att 2010 ha frågat mig om saken. Det är idag sju år sedan Malin somnade in efter en hård och orättvis kamp mot cancer. Jag minns ett av våra sista samtal i rummet på sjukhuset då hon fortfarande var något av sitt gamla jag. Du kommer att finna kärlek igen, sa hon medan jag ihärdigt skakade på huvudet med tårarna rinnande. Hon svalde, fortsatte. Att det blev så här får vi acceptera. Lös det som kommer – det kommer att bli tufft för både dig och flickorna. Hon var förnuftet och jag känslan. In i det sista.

Aloysius Gonzaga (1568–1591) var en italiensk adelsman som blev känd för sin fromhet, enkelhet och omsorg om sjuka. Han dog efter att ha smittats när han vårdade pestoffer. Inom katolicismen är han begåvad med titeln ”Sankt” och är skyddshelgon för ungdomar och studenter. Mindre känt är möjligen att han också har givit namn till min nalle. Ja, en potentiell läsare såg rätt. Nalle. Jag har en sån. Detta kräver måhända, i denna rationella värld i vilken det lätt kan ses som något udda att en fullvuxen man håller sig med nalle, en förklaring.

Vid ett tillfälle efter att vi flyttat in i vårt nuvarande hus kände jag mig ensam. Malin hade lämnat oss två månader tidigare, vi hade som sagt just flyttat till ny adress och begravningen var avklarad. Nu återstod den djupa sorgen. Och framtiden. Det kändes ensamt. Jag frågade den aktuella kvällen min ena dotter om jag kunde få låna en nalle, hon som har så många. Hon gjorde inledningsvis stora ögon, gav mig en kram varpå hon nogsamt valde ut en. Sedan dess är nallen kvar i min säng och jag har döpt den till Aloysius Gonzaga. Där är vi dock lite oense eftersom dess rättmätiga ägare menar att nallen ifråga heter Tjockis. Så det så.

Världens bästa TV-serie är Brideshead revisited (En förlorad värld) från 1981. Jag ser hela eller delar av den ungefär vart annat år. I serien förekommer karaktären Sebastian (Anthony Andrews) som inledningsvis alltid bär med sig sin nalle Aloysius. Nallen symboliserar Sebastians vägran att växa upp och behov av trygghet i en värld som gradvis bryter ner honom. Sebastian klamrar sig fast vid det förflutna och gör motstånd mot vuxenvärldens krav på ansvar och förväntningar. Nallen visar hur bräcklig Sebastian egentligen är. När den försvinner ur berättelsen symboliserar det att Sebastian inte längre kan skydda sig bakom barndomen, vilket fördjupar tragedin i hans liv. Då väljer han istället alkoholen. Sebastian har inga relationer, inte för att han saknar förmågan att älska men han förlorar hela tiden glädjen för det. Han slutar sina dagar som ett alkoholiserat vrak på ett kloster i Tunisien.

Sedan har vi seriens huvudperson, Charles (Jeremy Irons). Saktmodigt går han genom livet i sitt sökande efter platser där han tidigare lämnat något av sig själv – tider och platser där han en gång varit lycklig. Men sökandet lyckas inte och därav namnet på serien (som grundar sig på romanen av Evelyn Waugh). Hela temat är bitterljuv nostalgi på det personliga och samhälleliga planet. Förutom stämningen och det storartade skådespeleriet innehåller serien makalös musik.

Jag ser mig själv som något av en blandning av Charles och Sebastian. Jag är en produkt av en lycklig och trygg barndom och förälskar mig lätt i en plats skönhet, dess regler och rutiner. Västkustens pärla Styrsö, jämtländska Bydalen, gården Luras i Dalarna. Detta är platser där jag upplevt absolut, kravlös kärlek och trygghet. Och det är vad jag sedan dess söker, ett ideal, för det är så jag är uppvuxen. Men det är alltid bara kulisserna jag finner. Innehållet skapar man själv. Med den insikten lever jag och anpassar mig till nya förutsättningar – och finner nya platser att längta tillbaka till. Engelbrektsgatan som nygammal adress var säkert både en slump och inte. Men jag saknar inte förmågan att älska, något som Malin påtalade under en av sina sista stunder i livet.

Min nalle är döpt efter Sebastians. Jag vet egentligen ingenting om Sankt Aloysius Gonzaga, inte mer än att vi delar säng. Men han vet hur bräcklig jag är och att jag under mitt liv har rört mig från yta och förlust till den djupare insikten av att jag behöver en nalle, då och då. Och vad passar bättre än att döpa den efter ungdomens skyddshelgon?

Malin hade rätt i flera avseenden. Ragna är vacker inifrån och ut och jag fann i henne kärleken igen. Man får perspektiv efter sju år. En sak som gör mig ledsen numera är att ingen längre vill prata om Malin. Eller vill och vill, det sker inte. Jag har därför ingen att dela allt det goda jag och Malin upplevde med. Ragna pratar emellertid gärna om Malin. Samtidigt som vi skapar egna minnen pratar hon alltså gärna om Malin. Det är fantastiskt.

Om nuet visste vi inget 2010. Inte heller visste vi något om 2019 eller 2026. Man löser det som behöver lösas och fortsätter. Som Mange säger: det enda vi vet är att det är tid som passerar. Man bör inte ägna alltför mycket av den till att tänka vare sig bakåt eller framåt.

Man förlorar inte bara en värld, man vinner också nya. Tills den dagen kommer då man tillhör världen någon längtar tillbaka till. Jag har under sju år kämpat för att hitta glädjen i livet, igen. Jag höll mitt löfte, jag har funnit den. Nu vill jag behålla den. Även när stormens vindar viner. Det var glädje då, det är roligt nu och det blir kul sen. Det är jag säker på. Men min nalle släpper jag inte.

Jag höll bokstavligen i Malin för sju år sedan. Sedan följde en lång tid när ingen höll i mig, utöver Aloysius. Den här påsken höll jag och Ragna varandra när stormen rasade. Vi har i de flesta fall en kort stund människor att hålla i – och det är en glädje.