Gilead

Jag läser om ett fasansfullt övergrepp på någon fin skola. Jag läser om män som våldtar. Om andra män som inte hjälper offret. Den första tanken som slår mig är om det överhuvudtaget är möjligt att vinna kampen för en säker värld. Allt är en fråga om perspektiv. Internationellt sett har vårt land kommit längre än många på jämställdhetens område. Samtidigt visar en enkel sökning på Jämställdhetsmyndighetens hemsida att Sverige inte är ett jämställt land och att mäns våld är ett stort, förfärligt, problem.

TV-serien The Handmaid’s tale bygger på romanen med samma namn skriven av Margaret Atwood. Berättelsen utspelar sig i en dystopisk framtid där en totalitär och religiöst fanatisk regering styr landet Gilead (namnet är hämtat från en geografisk plats i Bibeln och betyder på hebreiska vittnesbörd) som tidigare var USA och där inbördeskrig nu råder. Det underliggande temat är att genom återblickar visa hur lätt det är att hamna i ett Gilead, vägen dit, och att påminna om att det alltid finns krafter som strävar dithän. Och, inte att förglömma, vi har redan varit där och vänt. Flera gånger.

Kvinnans situation i antikens Aten låg inte så långt ifrån fiktionens Gilead. Kvinnor fick ingen utbildning utöver det som krävdes för att sköta hemmet. Små flickor fick mindre mat än sina bröder och efter puberteten förvisades de från familjen och fick leva med någon släkting tills hon blev bortgift. Kvinnan skulle bokstavligt talat synas så lite som möjligt i offentliga sammanhang och det vore mycket vanhedrande för hennes man att höra andra män utöver hennes släktingar tala om henne. Kvinnans uppgift var att föda barn, söner, för att föra mannens släkt vidare. Hon hade inte rätt att äga egendom och inget att säga till om inom den i efterhand så hyllade demokratin. De enda kvinnor som på något sätt hade inflytande i samhällslivet var hetärerna, en sorts lyxprostituerade, men deras inflytande var informellt och de blev aldrig socialt accepterade. Allt har sin parallell i TV-serien.

Gilead har en annan parallell i Nazityskland. Nazister har alltid förespråkat strikta (förtryckande) könsroller. Hitler själv var mycket tydlig: Ett fruntimmer som blandar sig i politiska saker är en styggelse. I det nazistiska samhället var det offentliga livet mannens domän medan kvinnan förväntades hålla sig i hemmet och föda blonda, renrasiga barn. Det märkliga är att denna politik faktiskt tilltalade de tyska kvinnorna. Iallafall om vi studerar valresultaten. I valen innan Hitlers maktövertagande röstade lika många kvinnor som män på nazisterna. Det parti som var mest feministiskt, kommunisterna, hade den klart lägsta andelen kvinnliga väljare. I Tredje riket fanns många bisarra lagar – som förbud mot att kvinnor skulle spela fotboll eller röka offentligt.

Kvinnornas roll i nazismens rasistiska och homofoba samhällsvision var tydlig. Ändå röstade kvinnor (och män) på dem. Vid makten stöttade den nazistiska staten barnfamiljerna och mödrarna (iallafall de med rätt etnicitet) med bidrag, fritidsaktiviteter, speciella radioprogram, utbildning, skattelättnader och gynnsamma lån. Den genomsnittlige tysken (iallafall den som kvalade in i nazismens människosyn) fick det bättre. Det instiftades också en särskild moderskapsmedalj i tre storlekar: brons (fem barn), silver (sex barn) och guld (sju barn). En sådan dekorerad moder behandlades med respekt. I TV-serien om Gilead beror politiken på att en stor del av mänskligheten blivit infertil, i Nazityskland ville man fylla de erövrade territorierna med ”renrasiga” tyskar. Statsmakten i Nazityskland genomförde också en rad andra antiliberala åtgärder: preventivmedel och aborter förbjöds. homosexualitet kriminaliserades och kvinnors möjligheter till både förvärvsarbete och högre studier försvårades.

De ledande kvinnorna i Nazityskland har ofta diskuterats. Den mest kända, Eva Braun, har beskrivits som bortskämd, elegant, charmerande, korkad och allmänt ointresserad av vad som skedde. Kanske går hon att se som ett typexempel på alla vanliga tyskar som gjorde sitt bästa för inte ifrågasätta utan istället enögt njuta av landets ökade levnadsstandard. När någon ville uppmärksamma Eva Braun på konsekvenserna av regimens agerande brukade hon avbryta genom att sätta ett finger över sina läppar som tecken på att hon inget ville veta. En annan person är Gertrud Scholtz-Klink som gjorde en framgångsrik karriär genom att övertala andra kvinnor att inte ha en karriär. Hon angrep särskilt feminister och ”damer”: de första anklagades som själviska och naturvidriga, de andra ansåg hon som vackra och onyttiga. Både Scholtz-Klink, och förövrigt Magda Goebbels (modern i Tredje rikets mönsterfamilj), har en välspelad parallell (av Yvonne Strahovski) i TV-seriens mrs Waterford.

Det är värt att notera en paradox i nazismens kvinnosyn. Flera historiker (som Peter Englund och Antony Beevor) har hävdat att den faktiskt var en av de faktorer som bidrog till att Tyskland förlorade andra världskriget. Storbritannien, USA och inte minst Sovjetunionen engagerade (utvecklingen började redan under första världskriget) kvinnorna i rustningsindustrin. Hitler vägrade i det längsta att göra det samma. I Sovjet upptäckte man att det fanns gott om finmekaniska uppgifter som passade kvinnors händer betydligt bättre än mäns med resultat att de ryska stridsvagnarna producerades i snabbare takt än de tyska. Detta var inte oväsentligt vid exempelvis Stalingrad.

Det finns idag tecken som visar att ungas värderingar går mot att föredra traditionella könsroller. Jag undrar för mig själv vad de saknar i ett jämställt förhållande. Kanske är frågan ganska enkel. När oron för den egna framtiden tar över blir vi mindre benägna att oroa oss för den okända grannens öden. Man bör kanske inte blanda ihop övergrepp men könsroller. Eller så är det precis det man ska. Mitt råd till de unga är att se tv-serien The Handmaid’s tale (eller läsa boken) samt studera antiken och nazismen också ur ett genusperspektiv.

Det går att vinna. Något annat medges inte. Övergrepp måste bekämpas, strukturella orättvisor åtgärdas. Vi män måste våga ifrågasätta varandras beteende. Att inte ingripa vid våldsbrott medges inte heller.