Politik – Adolphson

Scalae Gemoniae

30 november, 202530 november, 2025av adolphson

Alea iacta est! Jag? Det må låta som en klyscha men jag såg det faktiskt inte komma. För hur osannolikt är det inte?

Scalae Gemoniae. Det är kanske lite magstarkt att jämföra mina politiska öden med en ökänd avrättningsplats i Rom under kejsartiden. Men det var faktiskt, hur märkligt det än kan låta, det första jag tänkte på när Anna-Karin Hatt avgick. Utjagad av trollen, vad det verkar. Och nu skulle jag snart själv kastas ut för trappan, tänkte jag. Eller självmant trippa ned för den. För så är det ju: alla mandat är till låns och återlämnas förr eller senare. Alternativet förskräcker. Jämförelsen med trappan i Rom ska visserligen förstås allegoriskt men man kan fundera över på vems villkor ett mandat återlämnas.

Scalae Gemoniae, eller Gemoniska trappan, var en avrättningsplats som sträckte sig från Palatinen (den av Roms kullar som beboddes av eliten) ner till forum. Trappan användes för avrättningar och skampåle. Under kejsarna Tiberius och Caligula användes den ofta och var i bruk i stort sett till Romarriket gick under i slutet av 400-talet. Kropparna efter de avrättade kastades ner för trappan till allmän beskådan. Att hamna på den Gemoniska trappan var förvisso ett grymt öde men det tog inte slut där. Bestraffningen innebar nämligen inte enbart döden utan också att kroppen förnedrades post mortem, alltså att den fick ligga kvar och ruttna eller för djur att knapra på. Efter en längre eller kortare tid släpades den bort med köttkrokar för att sluta som fiskmat i Tibern. Detta öde drabbade för övrigt kejsar Caligula efter det brutala lönnmordet på honom i hans eget palats. Så avskydd var han.

Jag trodde och tänkte att min tid som politiker skulle vara över efter den här mandatperioden. Kanske redan innan. Den demokratiska värnplikten skulle därmed vara genomförd och mandatet vederbörligen återlämnat. Jag tänkte att det finns saker jag inte skulle sakna. Som att aldrig hinna tänka en tanke till dess slut, att konstant oroa sig över tiden, att ständigt läsa handlingar och att ofta offra umgänge tillsammans med Ragna, vänner och barn, att ständigt förväntas ha en åsikt om vad det än må vara. Samtidigt kände jag tacksamhet för allt jag fått uppleva. Men slutet närmade sig, trodde jag.

Så avgick alltså Anna-Karin Hatt. Det har man som partiledare rätt att göra. Men skälen till avhoppet gnagde. Och ungefär samtidigt undrade nomineringskommittén om jag kunde tänka mig att bli kommunal toppkandidat för Centerpartiet inför valet 2026. Toppkandidat. Nummer ett. Kommunalrådskandidat. Jag var faktiskt inte beredd på den frågan och svarade genom tre motfrågor. Vill inte någon av my stars (Susanne eller Jenny)? Var kommittén enig? Vet ni verkligen vem ni väljer?

Svaren var nej, ja och ja. Den första instinkten var trots det att svara nej. Att bära det yttersta ansvaret – nej, det är inte för mig. Å andra sidan känner jag att jag har en mandatperiod till i mig. Annars kandiderar man inte. Men nummer ett? Det förpliktigar. Det innebär i teorin att jag måste vara beredd att bli kommunstyrelsens ordförande, kommunalråd och hela baletten. Inte sannolikt med tanke på opinionsläget men man måste vara beredd om valet trots allt går bra. Sedan känns det vemodigt för vi har jobbat bra ihop, Susanne, Jenny och jag.

Det känns också lite läskigt. Jag menar, jag är ju ingen excelarkskille. Jag är ingen strateg och jag ser mig inte ens som politiker. Min självbild säger mig att jag är en lärare som ofta sysslar med politik. Så frågan är relevant: är ni verkligen säkra?

Men det ligger samtidigt något ideologiskt rakryggat i engagemang, något jag ser i Centerpartiet – och verkligen uppskattar i denna de ofta krökta ryggarnas opportuna tid. Tänk att man frågar mig i detta läge. Det måste ju rimligen innebära att man faktiskt vill ha de värden som jag står för. Och det är ju bra (smiley). Ragna är lite tveksam. Hon tror dels att jag är för känslig och tycker dessutom att mitt yrke är viktigt. Dessutom vill hon inte bli en politikerhustru. Lite sent påtänkt, cheri. Även Malins ord ekade: jag ser dig agera i de stora frågorna, absolut, men är du en cykelställspolitiker?

Jag tänker att har man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. Så det klart jag svarar ja. Ut på arenan bland de andra gladiatorerna går jag. Vill trollen hata mig ut på Gemoniska trappan så ger jag mig inte utan strid. Ett trappsteg i sänder tumlar vi ner, hatarna och jag, tills vi tar ett svalkande dopp i Tibern. Men jag är inte ensam. Jag har ett gott gäng omkring mig.

Jag har den största respekt för Anna-Karins beslut. Samtidigt: om ingen ställer upp vinner ju trollen. Jag har aldrig, återigen ursäkta klyschan, engagerat mig för att nå positioner. Så vill lokala Centerpartiet ha en medelålders man med känslorna på utsidan, som vissa politiska motståndare ser som en tråkig, predikande filosof och som andra vill kasta ut för Gemoniska trappan, en som inte vill blanda ihop utbildning med företagande, som gillar kultur, talarstolar men knappast excel eller skolkoncerners vinstutdelning så kanske jag bör lyssna på det.

Tärningen är kastad. Jag passerar Rubicon.

Musik:

Dreams

Somewhere Only We Know

Källor:

Holland: Dynastin

Falun/Dalarna, Politik

Olgahuset

26 oktober, 202526 oktober, 2025av adolphson

Jag har engagerat mig i ett gammalt hus. En fallfärdig trashank till byggnad belägen på min gata hemma i stan. Varför det, kan man undra. Jag passerar ofta huset. Som en ö från en svunnen tid ligger det där, allt mer i förfall, allt mer i vägen för den moderna stadens behov.

Olgahuset, eller Sahlanderska gården som det egentligen heter, är uppfört omkring 1860 och var ett bostadshus tillhörande en garvaregård – en gård eller verkstad för hantverkare som beredde, ”garvade”, hudar och skinn till läder, vilket sedan användes till exempelvis skor, seldon, väskor och remmar. En sköterska som hette Olga lär senare haft mottagning här vilket är förklaringen till dess dubbla namn.

I början av 2000-talet diskuterades huset och i mars 2006 fattades beslut om att det skulle rivas. Redan i augusti omprövades dock beslutet och det bestämdes att byggnaden skulle bevaras. Det beslutet gäller fortfarande. Kommunen vill dock försöka sälja huset. Problemet är att byggnaden står i strid med gällande detaljplan. (En detaljplan styr hur mark och vatten får användas inom ett visst område. Den beslutas av kommunen enligt plan- och bygglagen.) Detaljplanen arbetades fram 2004 -2005 men är efter tjugo år inte genomförd.

Huset ligger längre ut i Engelbrektsgatan än övrig bebyggelse och gatan är en del av den så kallade inre ringen där man vill, eller enligt (den inte genomförda) detaljplanen har velat, prioritera trafik. Tanken har därför varit att byggnaden ska flyttas några meter, mot Dalarnas museum. En potentiell köpare måste alltså både köpa och bekosta flytt av fastigheten.

Problemen med en flytt är flera. Dels är det dyrt, dels har byggnaden en källare vilket gör en flytt mer komplicerad. Man har övervägt möjligheten att låta huset stå kvar, men eventuellt kräver det en ändring av detaljplanen och dessutom finns det önskemål om att prioritera trafiken framför ett bevarande av huset där det ligger. Man har som sagt också övervägt att flytta in huset ett par meter närmare museet, även att flytta huset till en annan byggrätt i närheten. Man har också övervägt att flytta huset till en helt annan plats, exempelvis till gruvan, men det alternativet anses olämpligt ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Husets värde är sammankopplat med platsen det ligger på, flyttar man det så tappar det sin kontext och det kulturhistoriska värdet minskar kraftigt. Då blir det bara ett fallfärdigt gammalt hus. Låter man huset stå kvar kan man inte bygga bostäder i fastigheten eftersom den ligger för nära vägen. Regler för buller, luftkvalitet med mera tillåter inte det.

Vi har sammanfattningsvis en detaljplan som på över tjugo år inte har verkställts och ett kulturhistoriskt värdefullt hus, där värdet är knutet till platsen, som är dyrt och krångligt att flytta och som kommunen vill sälja till någon som måste bekosta en flytt. Ingen vill ta över fastigheten på dessa villkor. Konsekvensen är tydlig för den som passerar byggnaden. Inget händer. Jag anser att det bästa vore att låta huset ligga kvar och sannolikt är det också är den billigaste lösningen. Men det kräver en ändring i detaljplanen. Jag ser annars en risk att huset rivs, tiden är som bekant obönhörlig mot både människor och byggnader, och det vill inte jag.

Falun har idag en vacker stadskärna och en av anledningarna till det är blandningen av byggnader från olika historiska perioder. Det är viktigt att bevara äldre byggnader där så är möjligt eftersom det ger kulturhistoriska värden som faluborna uppskattar. Men inte bara dessa. Man måste komma ihåg att Falun har ett världsarv vilket ger ett internationellt perspektiv. Om man inte river äldre hus med höga kulturvärden kan man istället använda dem som en tillgång för att skapa en miljö med en spännande variation av gammal och ny bebyggelse. På så vis skapas ett attraktivt besöksmål där genuina och välbevarade kulturmiljöer som också gynnar besöksnäringen eftersom turister ofta söker unika miljöer.

Mot bakgrund av detta har jag föreslagit att den rådande detaljplanen upphävs, att kravet på flytt av fastigheten tas bort, att fastigheten säljs till seriös privat aktör eller skänks till den ideella föreningen Hela Falun för iordningställande och nyttjande för ungdomsverksamhet. Vi får väl se vad den styrande majoriteten anser om saken.

Jag stannar nästan alltid till och betraktar huset. Tar på det. Lyssnar man riktigt noga kan man höra hur det sjuder av liv från de människor som här levt sina liv. En gång sprudlade det av verksamhet bakom denna spruckna fasad. Idag är huset förfallet och övergivet men tänk vad fint det kunde bli om någon förbarmade sig över det. Jag röstar för.

Källor:

Informationen finns på flera förvaltningar inom kommunen och jag har samtalat med tjänstepersoner för att bilda mig en uppfattning.

Musik:

Bloggens samlade spellista

Demokrati och samhälle, Politik

Kulturpris på armlängds avstånd

28 september, 2025av adolphson

Vad handlar det om, egentligen?

Det mest sannolika avslaget sedan demokratins införande. Det är vad jag tror om ödet för vår motion att införa en jury för att utse kommunens kulturpris. Men jag inser samtidigt att det för en utomstående kan verka lite förvirrande, den infekterade diskussionen som i Dalarnas Tidningar kommit att benämnas ”Striden om kulturpriset”.

Låt mig börja med att försöka definiera termen ”armlängds avstånd”. Den innebär att den politiska makten medvetet håller sig på avstånd från beslut som bör fattas av självständiga, professionella eller sakkunniga aktörer. Principen används inom kulturpolitiken, men förekommer också i andra områden, och innebär att politiker sätter de övergripande målen, ramarna och resurserna – men inte detaljstyr innehållet eller de enskilda besluten. Politiker kan besluta om budget och kulturpolitiska mål, men låta konstnärliga råd eller myndigheter, eller en jury, fördela bidrag, utse priser och fatta beslut om stöd till specifika projekt. På så sätt undviker man att konstnärliga eller forskningsmässiga beslut blir styrda av dagsaktuell politik eller personliga preferenser hos politiker.

Vad har då hänt i Falun? Jo, efter att kultur och fritidsnämndens (KFN) ordförande förra året fick en majoritet emot sig och reserverade sig mot Maria Blom som mottagare av kulturpriset bröts traditionen av konsensus. Tidigare resonerade sig nämnden alltid fram till enighet. Det stod efter detta klart att nya rutiner behövs för alla kommunens priser.

Först finns i det nya förslaget allmän nomineringstid av mottagare, därefter följer tjänstemannaberedning. Inget nytt så långt. Men sedan ska enligt det nya förslaget presidiet i KFN ta fram finalister. I presidiet sitter tre politiker politiker, två från majoriteten och en från oppositionen. Nämnden får därefter besluta utifrån deras förslag. Det är här det går snett.

I praktiken snävas beslutet ner till en ytterst liten grupp politiker. Majoriteten försöker göra gällande att eftersom det som prisas ofta ligger längre tillbaka i tiden så bryter man inte mot armlängds avstånd. Att den principen endast rör direkt finansiering. Ett resonemang som jag anser visar att man inte fullt ut förstår vad begreppet innebär. Politiker ska inte bestämma vad som ska prisas, de ska besluta om prissumman och möjligen kriterierna för priset – men också det är tveksamt. Det är därför vi lägger fram vårt förslag. En jury bestående av aktiva kulturutövare och exempelvis kulturjournalister skulle lösa problemet.

Majoriteten, i praktiken Socialdemokraterna, verkar inte förstå kritiken. Och de blir arga när jag framför den. (De blir ofta arga på mig.) Men betänk alternativet: att de fullt medvetet bryter mot principen om armlängds avstånd. Det perspektivet förfärar. Kulturen måste stå helt fri. Det handlar ytterst om yttrandefrihet. Det är få saker som engagerar mig mer. Detta kommer jag aldrig att sluta kämpa för.

Så här lyder den iallafall, den motion som kommer att möta det mest sannolika avslaget sedan demokratins införande.

MOTION

Kulturpriset och principen om armlängds avstånd

Bakgrund

Kulturpriset i Falun har under lång tid präglats av en konsensuskultur. Det har inte alltid varit perfekt, men det har funnits en gemensam förståelse för att politiken ska värna kulturens frihet och hålla armlängds avstånd.

Denna ordning har på senare tid förändrats. Nya rutiner innebär att presidiet tar fram ett förslag på en vinnare, som tillsammans med övriga nominerade presenteras för nämnden som fattar beslut. I praktiken riskerar detta att göra nämndens beslut till en formalitet, eftersom det förslag som står i handlingarna tenderar att bli styrande.

Problemet är dock inte knutet till en enskild majoritet. Oavsett vilka partier som styr finns samma risk: att kulturpriset blir en politiskt styrd utmärkelse istället för ett pris som speglar hela kulturlivet. Det skulle vara lika fel om Centerpartiet satt i majoritet.

Vi lever dessutom i en tid då politisk kontroll över kultur, utbildning och forskning ökar i världen. Då behöver vi i Falun gå i motsatt riktning och visa att vi står för ökad frihet och ökad öppenhet.

Ett kulturpris som ska vara kommunens främsta utmärkelse måste därför spegla hela kulturlivet – från det mest traditionella till det mest nyskapande. Från folkmusik till influencers. Från teateruppsättningar till cosplay.

Förslag

Kultur- och fritidsnämnden ska besluta om:

◦ prissummans storlek,

◦ det övergripande syftet med priset.

Beslutet om pristagare ska fattas av en fristående jury.

◦ Ledamöterna i juryn ska representera en bredd av kulturformer.

Juryn ska utses genom en öppen och transparent process.

◦ Allmänheten, kultur- och föreningslivet i Falun ges möjlighet att nominera kandidater.

◦ Urvalet av juryns ledamöter ska ske av en valberedning bestående av representanter från kulturaktörer med hög trovärdighet, exempelvis Dalarnas Länskultur, studieförbund eller tidigare kulturpristagare. Politiker ska inte delta i urvalet.

◦ Jurymedlemmarnas mandatperioder ska vara tidsbegränsade och rotation ska säkerställa förnyelse.

◦ Syftet är att skapa en öppen, enkel och trovärdig process där juryn speglar bredden i Faluns kulturliv.

Syftet med förändringen

• Säkerställa principen om armlängds avstånd mellan politik och kultur.

• Skydda kulturpriset från politisk påverkan.

• Skapa långsiktiga spelregler över mandatperioder.

• Säkerställa att kulturpriset speglar hela kommunens kulturliv.

• Öka legitimiteten genom att låta kulturen själv lyfta fram sina företrädare.

Yrkande

Vi föreslår att kommunfullmäktige beslutar:

Att förändra ordningen för utdelandet av kommunens kulturpris enligt ovanstående förslag, så att politiken endast sätter ramarna medan en fristående jury av kulturpersonligheter beslutar om pristagarna.

Fredrik Adolphson (C)

Jon Bylund (C)

Man kan ha olika åsikter om principen om armlängds avstånd. Men egentligen handlar ”striden om kulturpriset” om något annat. Den handlar (för mig) om att försvara det öppna demokratiska samtalet. Om öppenhet och insyn. Jag anser att de lokala Socialdemokraterna, åtminstone vissa av dem, försöker koncentrera makt och inflytande hos sig själva. (Det påståendet kan jag motivera). Jag sätter därför hälarna i marken och håller emot, allt jag förmår. Not on my watch. Det är vad det ytterst handlar om.

Länkar:

radiointervjun med mig ligger den här 16.27 minuter in.

inlägget i senaste fullmäktige som retade upp socialmoderaterna finns här 2,27,50 in i sändningen.

Musik:

Bist du bei mir

Relaterade blogginlägg:

Drottning Kristina på armlängds avstånd

Film och TV, Historia, Politik

Wir schaffen das

21 september, 2025av adolphson

Jag klarar det i allmänhet men ibland behöver jag lite draghjälp. Jag gick därför härförleden ut med grabbarna ety vissa saker är oföränderliga. Andra inte. ”Grabbarna” är en trojka min bror har döpt till Levande Poeters sällskap. Större delen av kvällen gjorde dessutom Ragna oss den äran.

Vi skrattar (ler manligt behärskat) hela vägen till Banken

Historia. Vad är det? Ordet betyder översatt från grekiskan ungefär att lära sig av undersökningen. Lite på samma sätt som en journalist eller detektiv arbetar. Kanske gräver vi människor i det förflutna för att bättre förstå oss själva. Men man får se upp, ibland hittar vi obehagliga sanningar i historiens djup.

Kultfilmen Angel heart handlar om deckaren Harry Angel (gestaltad av Mickey Rourke) som får i uppdrag att hitta en försvunnen person. Sökandet tar honom till en mörk värld och ju mer han gräver desto mörkare blir det. Den slutgiltiga sanningen är fruktansvärd. Han hittar sig själv. Spoiler! Han har sålt sin själ till djävulen.

Tio år är en bra referenspunkt. Man kan även mäta tiden på andra sätt, som genom teman eller händelser, men tio år är som sagt en överskådlig tid. För tio år sedan, okej, elva, såg mitt liv helt annorlunda ut. Barnen var små och oskuldsfulla, Helena, Malin, Julia, pappa och Margareta levde, jag var mid-fyrtio år gammal och i början av någon sorts politisk karriär, jag sprang milen på drygt femtio minuter, var gift och bodde i ett nybyggt hus. Framtiden tedde sig ljus.

Tio år har gått sedan den dåvarande tyske förbundskanslern Angela Merkel fällde de berömda orden ”Wir Schaffen das” (vi klarar det) under den då pågående flyktingkrisen. Det var ord som väckte hopp, kanske var det de sista anständiga orden från en värld jag själv kunde relatera till. Idag är jag mer vilsen i försöken att hålla någon slags idealistisk linje i en allt mer cynisk värld. Ändå funderar jag över vad vi människor, och jag själv, har lärt oss om oss själva under det decennium som förflutit. Har vi sålt vår själ till djävulen? Är det en världsordning som faller samman vi bevittnar? Om ytterligare tio år vet vi säkert.

Kanske är det där med Trump och Nobels fredspris ett stort skämt? Kanske tänker Trump att Obama som nyvald president fick det utan att ha behövt lyfta ett finger. Våren 1939 nominerade en svensk riksdagsledamot Hitler till Nobels fredspris. Samtiden uppfattade ironin men historien har mer sett det som ett exempel på svensk undfallenhet mot nazityskland. Saker är alltid mer komplexa än man inledningsvis tror.

Men va fan! Det var ju (delvis) jag! Kommunen antog 2004 en detaljplan som bland annat innebär att delar av Engelbrektsgatan ska breddas till huvudled. Det i sin tur innebär att ett hus, Sahlanderska gården, även känt som Olgahuset, med ”lågt kulturhistoriskt värde”, skulle flyttas. Inget har hänt på långt över ett decennium vilket kräver att nya beslut borde fattas. Jag funderar. Var det så bra, det där? Jag bläddrar (scrollar) i gamla protokoll från Kultur och fritidsnämnden som hördes i frågan. Nämnden tog ett nytt beslut om huset i januari 2021. När jag gräver i historien hittar jag således mig själv eftersom jag deltog i beslutet.

För tio år sedan var Sverige fortfarande ett mer liberalt och välkomnande land. Sedan dess blåser nationalistiska högervindar över världen. I land efter land stängs dörren och nya, större, fängelser byggs. Hur kommer framtiden att tänka om att Trump fick eller inte fick Nobels fredspris? Oavsett hur det blir – inget förvånar mig längre. Precis om Harry Angel ser jag till sist mig själv hånskratta från botten av det svarta hålet. Eller åtminstone från Kultur och fritidsnämndens protokoll. Kärlekens och samförståndets nämnd, som jag brukar säga. Den lokala samtiden förstår måhända ironin i det yttrandet men vad gör den framtida historieskrivningen för tolkning? Nå, jag hamnar inte i helvetet för det, som Harry Angel, utan försöker göra något åt saken.

Tio år. Mitt liv idag är inte så illa. Jag trivs på jobbet, mina barn är unga vuxna, jag är kär, förlovad faktiskt, och bor i ett hus i centrala Falun. Jag springer milen på en dryg timme, håller på med politik dygnet runt samt hänger emellanåt på Styrsö. Livet har sina utmaningar, då som nu. Och även om jag kan sakna dem som lämnat, att lämna och hämta flickorna på förskola och skola, att för små flickor vara den oövervinnlige pappan, så njuter jag också av nuet. Jag klarar det, på det ena eller andra sättet. Framtiden ter sig ljus.

Det är bara att kämpa på enligt övertygelse i den här förvirrade världen. På ett eller annat sätt måste vi klara det. Detta är historiens innersta lärdom och anledningen till att den finns, filosoferar jag. Jag hittar faktiskt inte många obehagliga sanningar om mig själv i det förflutna, däremot insikter. Individer blir till skillnad från den stora historien ofta mer ödmjuka av livets mot- och medgångar. Något säger mig dock att en ny referenspunkt närmar sig för mig. En punkt att se tillbaka på om tio år.

Jag klarar det mesta. Men behöver ibland lite draghjälp. Så jag gick ut i vimlet med Levande Poeters Sällskap. I över trettio år har vi njutit av bordets fröjder tillsammans. För vissa saker är faktiskt oföränderliga, andra inte. Och större delen av kvällen gjorde alltså Ragna oss den äran. Hoppas hon fortfarande gör det om tio år.

Musik:

I’m Gonna be

Relaterade blogginlägg:

Öppna Landskap

Ehrenfried

Källor:

Berggren: Landet utanför del 2

IMDb

Politik

Ett parti imploderar

22 juni, 202523 juni, 2025av adolphson

Adolphson är en filosof som det är tråkigt att lyssna på. Orden kommer från en lokal SD-representant under budgetdebatten i fullmäktige. Se där en öppen dörr att sparka in.

Det är prat om SD Dalarna. Både riksmedia och lokal dito rapporterar om nya skandaler. Jag har egentligen släppt falu-SD, de är mest ett gäng vänliga, oförargliga, farbröder utan ont i sig. Låt vara inom ett parti med, enligt min uppfattning, förfärliga grundläggande åsikter och där representanter beter sig illa. Men de har fått sina röster i val vilket berättigar till platser och vilka som fyller dessa platser är upp till partiet. I Falun gör de hursomhelst inte mycket väsen av sig. Jag brukar ibland hjälpa någon av dem med att få ordning på propositionsordning och annan formalia – men jag överlägger inte.

Låt oss ta detta från början. SD:s budgetförslag stack ut. Det var tydligt för de flesta som sysslar med politik i Falun att det var någon annan som låg bakom. Budgetförslaget har nämligen en helt annan ton än vad lokala SD brukar ha. Vill någon ta del av det finns det på Falun.se. Några utdrag: Förbud mot tiggeri, böneutrop, moskéer, vindkraftverk, krav på minst ett icke vegetariskt alternativ i skolans matsal, att inte anpassa skolmaten efter religiösa särkrav, exempelvis halalslaktat kött eller tillåta att speciella icke-vegetariska alternativ erbjuds istället för griskött. Man vill locka till sig ”en dynamisk och för kommunen attraktiv innevånarskara” och styra upp arkitekturen i stan i nyklassisk stil samt kräver svepande besparingar på kulturverksamheter som ”inte är grundläggande för kommunens vidareutveckling och sammanhållning”.

Var kom plötsligt allt detta ifrån? De säger sig ju vilja satsa på landsbygden – var finns satsningarna? Kanske är det just att de inte gör mycket väsen av sig som varit problemet – sett ur SD-toppens synvinkel. För den som följer SD på riksplanet är ju sådant här inte nytt men i Falun är det så. De flesta, någon ledamot sa det rent ut, antog att kändisen Kent Ekeroth, som vad jag förstår är lokal ordförande, är upphovsmannen.

Flera av ledamöterna reagerade. Vår egen Jonas Grenfeldt gjorde ett briljant debattinlägg som vann respekt hos alla, Lars Jerden (S) gjorde i mitt tycke flera bra inlägg. Svaret från SD? Inget. En representant försökte visserligen men var inte sammanhängande. Däremot tog två andra av SD:s ledamöter avstånd från sin egen budget. Till sist kunde inte heller jag stå emot och gick upp i talarstolen. Vi måste få ordentliga svar. Någon måste ta ansvar för partiets yttranden. Resultatet? Det mest skruvade replikskifte jag någonsin varit med om.

Slutsats? Många av SD:s väljare och representanter tar faktiskt avstånd från det egna partiet när den här sidan kommer fram. Eller så förstår de inte innehållet i sin egen politik förrän andra reagerar. De som röstar på partiet är generellt sett inga rasister, homofober eller sexister, det är något annat som lockar dem till SD. En annan slutsats är att detta borde få interna konsekvenser i lokala SD. Givet hur partiet fungerar generellt och att det inträffande i vilket parti som helst setts som ett monumentalt misslyckande så borde det få konsekvenser. Men egentligen tror jag inte lokala SD skadas nämnvärt av det magplask detta innebär. De fortsätter nog som vanligt. Något avhopp eller uteslutning senare är de snart upp i sadeln igen. Riksdagsmannen som nu skandaliserar sig är säkert snart utbytt.

Hur är det annars på min sida gärdesgården? Centerpartiet i Falun är i mitt tycke en väl fungerande organisation med ett mycket gott ledarskap. Susanne är kunnig, trygg och respekterad. Det är tryggt att samarbeta med henne. Man får stöd, uppmuntran och kritik när det är påkallat. Vi har bredd i gruppen och är en aktiv opposition. Jag har för egen del kunnat fokusera på kulturfrågorna och, får jag säga, lyckas få upp dem något på dagordningen. Tyvärr, får jag nog också tillstå, är det fler än SD i fullmäktige som anser att jag är något av en hemmasnickrad hobbyfilosof som det är tråkigt att lyssna på. Men just efter den här debatten fick jag flera personliga uppskattande meddelanden (förutom de ryggdunkningar från partivänner som hör till) från andra partier – faktiskt också från SD. Men det är Jonas (C), Lars (S) och Micke (SD) som bör hyllas. I budgetdebatten var de modiga, var och en på sitt sätt.

Vill man ta del av debatten finns den här. Mitt första inlägg är 2 timmar och 53 minuter in. Det sjukaste jag någonsin upplevt i en debatt startar 5 timmar och 56 minuter in. Jonas hittar ni här.

Relaterade blogginlägg

Kommunfilosof

Musik:

Tainted love

Bloggens Samlade (spellista)

Demokrati och samhälle, Politik, Språk

Folket

4 maj, 20254 maj, 2025av adolphson

Varför är du så noga med hur vi pratar, pappa Låt din röst alltid stå över ett sammelsurium av gny, svarar jag. Populisten kan tillåta sig vilket tonläge och uttryckssätt som helst. Demokraten måste inte men bör vårda sitt språk.

Populism kommer från latinets populus som betyder folket. Det kan ju låta bra men populism utgör ett hot mot demokratin, är dess motpol och leder på sikt till dess undergång. Och det oaktat om den kommer från höger eller vänster. Varför, kan man undra. Jo, allt handlar om hur vi kommunicerar. En populist utmärks kanske tydligast genom anspråket att vara den ende som representerar folket och synsättet att alla som inte håller med är folkets fiender. En sådan inställning omöjliggör på sikt det demokratiska samtalet.

Jag är folket, vilka är ni? Detta lär Turkiets, ja vad ska vi kalla honom? Ledare?, Erdoğan sagt till sina politiska motståndare. Staten, det är jag myntade redan Solkungen på sin tid. Amerika ska i våra dagar genom en människa mäjkas great, i Kina, och Nordkorea pratas det ständigt om folket, i Brasilien, Ungern och Polen likaså. I Sverige firar Åkesson tjugo år på SD-tronen. Alltid är det en rejäl karlakarl som lanserar sig som folkets man.

Det kan vara svårt att bemöta den typ av argumentation som populisten anslår. Hur kan någon definiera sig som ”folket”? Inte så märkligt, egentligen. Det har återkommande skett sedan nationalismens födelse, både nazister och kommunister menar sig representera folket och deras ledare ses som den ende som kan uttyda folkviljan.

Demokrati är, och måste vara, något komplicerat. Diktatur är å andra sidan enkelt. I diktaturer lyder alla tyst och utan förbehåll. Tågen går i tid annars skjuts någon. Demokrati kan liknas vid ett samtal med många deltagare där många talar samtidigt och inte sällan i munnen på varandra. Det kan vara svårt att följa med i och förstå samtalet. Det är ständigt många nya perspektiv att förhålla sig till.

I diktaturer hörs enbart en hög röst. Diktaturer ser folket som en enhet som styrs av en stark ledare som uttolkare av folkets vilja. Om folket trots allt vill något annat än ledaren anses de lurade. Förstår inte sitt eget bästa. Allt är således enkelt i diktaturer. Den som stödjer ledaren är en del av folket, den som inte stödjer ledaren är det inte och kan behandlas hursomhelst.

Demokratin ser inte folket som en enhetlig enhet med en vilja. Den ser folket, om nu något sådant ens existerar – befolkning eller medborgare är kanske bättre ord – som bestående av olika grupper, åsikter, viljor och representanter där ingen har rätt att utesluta någon annan. Det är det som gör demokrati till ett pågående samtal. En röst ger inget samtal, det ger diktatur.

Samtidigt innebär inte demokrati att flest vinner utan man måste ha tillägget att många röster tillåts. Om vi reducerar demokrati till tanken att flest vinner kan det gå som vid Hitlers maktövertagande. Dessutom hålls val också i diktaturer. Riggade, skenbara val vilka behövs för att uppehålla illusionen av demokrati. I verkliga demokratier fattas ofta dåliga beslut. Felaktiga, eller beslut som enbart gynnar vissa. Men det finns mekanismer för att rätta till dem. En fri opposition, exempelvis. Ett fritt kulturliv och oberoende institutioner. Att ge sig på samhällets institutioner, utbildningsväsende, kulturliv, och journalistik är populistens väg mot att undergräva demokratin. Det är vad som just nu sker på många håll i världen och det finns tendenser också i Sverige. Hur vi pratar och vilka som tillåts komma till tals är avgörande. Både för den enskilde och för… ja, folket.

Ett kort tal, hans sista, av den republikanske presidenten Ronald Reagan. Det handlar om storhet och om folket. Det är lysande. Jag hoppas vi får se presidenter av den kalibern igen. Lyssna här, det tar inte lång tid.

Vårda ditt språk, det är det enda du har kvar när de tagit ifrån dig allt annat brukar jag säga till mina barn och elever. Populisten kan tillåta sig vilket tonläge och uttryckssätt som helst. Demokratin måste vårda sitt språk. Som man pratar får man svar.

Relaterade blogginlägg:

Antifon etcetera

Musik

Det gåtfulla folket

Källor:

Harari: Nexus. En kort historik över inflationsnätverk från stenåldern till AI

Falun/Dalarna, Politik

Kristina på armlängds avstånd

16 mars, 2025av adolphson

Jag skrev en motion* om någon form av minnesmärke efter drottning Kristina. Ett drygt år senare dök den upp i fullmäktige efter att ha tagit sig igenom remissinstanserna.

Det förbryllar mig att drottning Kristina inte uppmärksammas mer i Sverige. Hon var ju en superkändis på sin tid, en celebritet i Europa. Hennes grav finns i Peterskyrkan i Rom och i Sverige och Falun finns gator och byggnader uppkallade efter henne. Fast egentligen förstår jag. Att hon inte uppmärksammas mer i Sverige har religiösa och nationalistiska orsaker och dessa strömningar påverkar historieskrivningen.

Varför minnas henne? Kristina spelade en betydande roll i Faluns historia, om än på lite distans. Eller armlängds avstånd om man så vill. År 1641 beviljades Falun stadsprivilegier och drottningens första dokumenterade besök ägde rum 1642. Det finns belägg för att hon besökte staden tre gånger och vid ett av dessa tillfällen ville besöka gruvan men avråddes på grund av säkerhetsrisker. Det initierades i samband med stadsprivilegierna en ny stadsplan samt ett nytt torg. På hennes önskan påbörjades bygget av både rådhuset och Kristine kyrka vid det nyplanerade torget, vilket bidrog till stadens utveckling och arkitektoniska utformning.

Jag tycker att någon form av officiellt minnesmärke kunde vara intressant. Men det här med monument är ingen lätt sak. Det är snarare regel än undantag att de vållar debatt. Motionen har som sagt äntligen tagit sig igenom de olika instanserna. I kultur och fritidsnämnden avslogs den med hänvisning till armlängds avstånd. I kommunstyrelsen ville man ”bifalla motivationens intention” och låta förslaget ingå i en gestaltningsprogram för stora torget. Detta förslag är det fullmäktige tar ställning till.

Man kan nog dra slutsatsen att det inte blir något monument (för att citera mig själv i debatten)

Begreppet armlängds avstånd härrör från ekonomen John Keynes som efter andra världskriget ville formulera ett förhållningssätt för offentligt finansierad konst. Han utgick från att både nazistiska och kommunistiska diktaturer använt sig av kultur i sin propaganda. I en modern kontext kan man säga att begreppet innebär att politiker i viss mån kan styra vad, men inte hur offentlig konst kan utformas. Exempelvis fatta beslut om ett monument och därefter låta tjänstemän be konstnärer att inkomma med förslag samtidigt som politiker håller sig på armlängds avstånd för att låta den konstnärliga processen ha sin ostörda gång. Kultur och fritidsnämnden avslog motionen med röstsiffrorna 6-5. Men den handlar om att undersöka förutsättningarna (observera: undersöka förutsättningarna – inte besluta) för ett minnesmonument (eller liknande: det kan vara en sten, byst, plakett eller vad konstnären föredrar) över drottning Kristina. Man kan som sagt tycka olika om motionen men man kan i motiveringen till avslag inte hänvisa till att armlängds avstånd. Det är faktafel. Problemet är, enligt nämndens majoritet, att jag som politiker pekar ut en namngiven person (alltså drottningen) som föremål för ett minnesmonument.

Att politiska församlingar ger i uppdrag att utforma konstnärliga minnesmonument är inget konstigt eller ovanligt. Det finns många exempel. Statens konstråd informerar om att riksdagen givit konstrådet i uppdrag att projektleda framtagandet av ett monument över demokratins genombrott i Sverige och de fem första kvinnliga ledamöterna i Sveriges riksdag. Alltså fem namngivna personer. Politiska församlingar ger återkommande uppdrag om att utforma monument. Men man måste skilja på syfte och utförande. En kommun kan vilja ha en konstnärlig utsmyckning av ett badhus, ett minnesmonument över en person eller ett luciatåg. Det är i så fall ett politiskt beslut som åtföljs av en budget. Sedan är det politiska arbetet färdigt. Utformningen, gestaltningen, hör till den konstnärliga friheten och processen och där ska politiken hålla sig på så långt avstånd det bara går. Vem som är lucia ska politiker inte lägga sig i.

En nutida tolkning av drottning Kristina kunde bli mycket intressant och även den konstnärliga processen fram till färdigt monument (eller motsvarande). Det är i alla händelser naturligtvis fullt möjligt att avslå förslaget, kanske av ekonomiska skäl eller med hänvisning till åsikten att Kristinas koppling till Falun är för svag. Men inte med hänvisning till armlängds avstånd. Att utreda frågan handlar nämligen inte om armlängds avstånd utan huruvida man vill ha ett monument eller inte. Att avslå motionen om att utreda förutsättningarna för detta med hänvisning till armlängds avstånd är att kväva frågan innan vi ens får möjlighet att ta ställning. Alltså precis det som armlängds avstånd är tänkt att motverka. Att använda begreppet på detta sätt är att försvaga syftet med det. Det är allvarligt. Fullmäktige skulle kunna diskutera en staty över Stalin, Hitler eller Mao. Det vore olämpligt och jag skulle rösta emot – därför att det är en politisk fråga. SD skulle kunna föreslå en staty över Åkesson på Stora torget. Det får de. Om jag röstar emot med hänvisning till armlängds avstånd gör jag fel. Föreslår jag att statyn kan godkännas om Åkesson gestaltas genom en tungkyss med Engelbrekt bryter jag mot principen om armlängds avstånd. Röstar jag emot av vilket annat skäl som helst gör jag rätt.

Detta kom den styrande majoriteten antagligen underfund med och ändrade förslaget till beslut. Men vem kan göra sig till uttolkare till förslagets intention utöver den som väckte det? Så nu vet jag inte vad jag ska tycka. Beslutet innebär i korthet att man begravt frågan. Något monument lär vi inte få se.

Vill man höra debatten från fullmäktige så finns den här 1,55:30 in i sändningen. Det mest häpnadsväckande är fullmäktiges ordförandes påstående att ”principen om armlängds avstånd inte finns utan är ett sätt för kulturutövare att legitimera att få göra vad man vill för skattepengar”.

Man häpnar.

Relaterade blogginlägg

Bilbo

Musik:

Lux Aurumque

Fotnot

En motion (order kommer från latinets moveo eller movere, att röra, att sätta i rörelse) är ett förslag till beslut i en beslutande församling. Motionen innehåller alltid ett förslag att ta ställning till, den kan även innehålla en motivering eller underlag till förslaget.

Falun/Dalarna, Politik

Kopparvågen

22 september, 202422 september, 2024av adolphson

Jag försöker väcka opinion för att Falu kommun ska ta över fastigheten Kopparvågen eftersom Dalarnas museum av olika skäl inte kan ha den kvar. Museet är en stiftelse inom region Dalarna.

Kopparvågen bär på en historia som få andra byggnader i Falun. Det är en vacker 1700-talsbyggnad med kopplingar till både världsarv och stadens 1800-talsmiljöer. Byggnaden är ett så kallat våghus och har haft stor betydelse för kopparhanteringen i Falun och Sverige. Vågtvånget infördes i mitten av 1500-talet och innebar att all råkoppar som bergsmännen producerade vägdes innan den såldes vidare. Utifrån det beskattades kopparproduktionen, vilket utgjorde en betydande statlig inkomstkälla. Kopparhanteringen utgjorde den ekonomiska ryggmärgen i den svenska stormakten under 1600-talet. Det sammanföll med att gruvan då gick som bäst. Sedan 1633 har det funnits ett våghus på platsen där Kopparvågen idag står. Det nuvarande stenhuset uppfördes efter stadsbranden 1761. Till våghuset hörde också ett antal båtar, som låg i Faluån och som användes för vidaretransport och kopparförädling i Avesta.

Tills alldeles nyligen fungerade Kopparvågen som magasin för museets samlingar. Efter flytten av den verksamheten till Tallenområdet står byggnaden tom.

Det klart att Kopparvågen borde bevaras. Byggnaden ligger centralt, utmed ån vid det så kallade Årummet (som varit en politisk ambition att utveckla ytterligare). Platsen skulle vara en utmärkt utgångspunkt för besökare till Världsarvet och Falun. Idag saknas en mötesplats i stan där Faluns tusenåriga historia kan knytas ihop och visas upp. I Kopparvågen kunde berättelsen om Faluns historia genom gestaltas och berättas. Man kunde ha utställning(ar), pedagogiska program, uppträdanden och andra saker. Man kunde ha en turistinformation, ta emot studiebesök och erbjuda historiska perspektiv på platsen där man till vardags lever och rör sig. Här kunde olika presentationer och diskussioner om stadsrummet, stadsplaneringen, kulturmiljöerna, om vad det innebär att vara fastighetsägare i ett världsarv och om visionerna för stadens utveckling på fler områden än enbart utifrån världsarvet och kulturhistorien ta plats. Byggnaden kunde även fungera som representationslokal och utgöra en plats för Dalarnas idrottsmuseum.

Men allt detta är i nuläget drömmar och önskningar. Den hårda verkligheten är att i höst måste Dalarnas museum sälja Kopparvågen. Resurserna räcker inte att behålla den. Museet kan inte begära medel för att ta hand om själva museifastigheten (som dras med enormt kostsamma problem), samtidigt som man behåller en annan fastighet som med tiden också kommer behöva underhåll.

Allt handlar om att prioritera. Jag tycker att Dalarnas museums verksamhet är värd att prioritera.

Hur väcker man opinion? Tja, på olika sätt. Jag har samtalat med regionråd Sofia Jarl (C), kommunalråd Liza Lundberg (S), chefen på museet Christer och Kultur och bildningsnämndens ordförande Hans Johansson. Jag har väckt frågan i fullmäktige och skrivit en debattartikel. Regionen ska ta med frågan till sin beredning och den politiska ledningen i kommunen tycker att stiftelsen Stora Kopparberget, i vars styrelse kommunen har en plats, är väl skickade att köpa fastigheten. De är dessutom intresserade och har både kunskap och råd till skillnad från kommunen, resonerar man. Diskussionen fortgår. Vi får se var den landar.

Vill någon se ett litet klipp från fullmäktige – håll till godo.

Musik:

Strut miss Lizzie

Aria

Källor:

Den historiska bakgrunden om Kopparvågen är hämtad från Dalarnas museum

Politik

Flåbuse

19 maj, 202419 maj, 2024av adolphson

Something is rotten in the state of Denmark. Orden är Hamlets i pjäsen med samma namn.

Jag är arg. Arg på trollfabriker. Arg på avsaknad av anständighet i det offentliga samtalet. Arg på en mängd andra saker. En sak är jag emellertid inte arg på och det är att ett kommunalt bolag ska köpa en innebandyarena. Det är visserligen ett dåligt beslut men jag kan inte säga att det upprör mig särdeles. Vi förlorade omröstningen och det är som det är med den saken.

När Dalarnas Tidningar beskrev debatten i fullmäktige angående ett förvärv av en idrottsarena användes termen goons. Jag gillar den jämförelsen. Termen kommer från NHL och avser de spelare som hade till uppdrag att skydda stjärnorna Gretzsky, Foppa med flera. Så fort någon gav sig på stjärnorna var goonsen där och tog fighten i deras ställe. Synonymer till goons är dickhead, dumbass, dummy, fool, pudding, wanker, silly. Ack och ve, dessa amerikaner. På svenska finns en mer kärnfull översättning: flåbuse.

I veckan beslutade alltså fullmäktige att ta över en idrottförenings arena. Av skäl jag inte tänker gå in på just här gillar jag inte idén. Men så blev det. Jag låg vaken länge och funderade på kvällen efter debatten. Jag accepterar självfallet att utfallet i omröstningen blev som det blev men är inte nöjd med min egen debattinsats i ärendet. Faktum är att jag inte är särskilt nöjd med min politiska insats rent allmänt. Min styrka har ju alltid legat i samtal och debatt. Varför har jag känt mig så missmodig på sistone? Varför har jag tystnat? Vet inte. Men en delförklaring är den mycket dåliga stämningen i lokalpolitiken. Man riskerar nämligen mycket verbalt spö om man tar till orda.

Jag är inne på min tredje mandatperiod. Aldrig tidigare har jag upplevt den generella politiska nivån så låg som nu. Dels handlar det om det politiska hantverket: ofta förekommer att förslag till beslut ändras på sittande möte (av majoriteten som från början utformar förslaget) och ber man om tid att begrunda svåra och principiella frågor på grund av nya förutsättningar bemöts man inte sällan nedlåtande. Det handlar om ledande tjänstemän som säger upp sig och politiker som slutar av hälsoskäl, nämnder upplevs som dysfunktionella med dåligt samtalsklimat. Exempelvis kultur och fritidsnämnden. Socialdemokraterna tycks ur mitt perspektiv kidnappade av en liten, hårdför klick som styr med järnhand och moderaterna, koalitionspartnern, verkar (också det utifrån sett) skrämda till tystnad. Det väcker så många frågor, detta.

Och såklart. Jag saknar Annie.

Missmod, således. Och det finns alltid skäl att ge upp. Men samtidigt finns det inspiration. Mina kollegor i Centerpartiet gör alltid gedigna insatser i alla instanser. Överallt ser jag människor som försöker och vill. Och nu har jag bestämt mig. Äntligen har jag återfunnit något av min glöd. Den som en gång fick mig att engagera mig. Insikten slog mig efter halldebatten i fullmäktige. Jag säger inte att jag alltid har rätt. Men de ska inte få komma undan med dessa återkommande goonsmetoder. Bort med fulspelet. Handskarna åker i så fall av. Det kommer säkert att bli smutsigt och jobbigt, särskilt i nämnden, men nu är det nog. Jag ska göra vad jag kan orkar och kan den här mandatperioden för att backa upp mitt gäng. Ett förtroende ska ros i land, helt enkelt.

God stämning beror på ledarskapet och ledarskapet i Falun behöver nog lite hjälp. För mig är politik inte ett arbete eller karriär utan en insats för demokratin. Det som verkligen betyder något är mina barn och andra som står mig nära, livet, kärleken och kulturen. Men nu är jag där jag är och det är som det är. Den som fortsättningsvis tänker agera flåbuse i falupolitiken bör veta att det är en ny sheriff i stan som innan eftertexterna börjar rulla och han rider mot solnedgången avser fullgöra sitt uppdrag.

Något är ruttet i falupolitiken. Ur led är tiden. Det är allas vår roll att vrida den rätt.

Musik:

Cowboy song

I guess he’d rather be in Colorado

Politik

Little flower

28 januari, 202428 januari, 2024av adolphson

Sov, du lilla videung,
än så är det vinter,
än så sova björk och ljung,
ros och hyacinter.
Än så är det långt till vår,
innan rönn i blomma står,
sov, du lilla vide,
än så är det vinter.

Det går, är det viktigt att då och då påminna sig, att sträcka upp handen ur myllan. Kanske ger det mersmak och lusten att häva sig upp, skaka av jorden och pråla lite i sol och vind. Detta är en god sak för tids nog blir allt kött till hö.

”Men vad är din drivkraft? Varför håller du på, egentligen?”. Frågan ställs då och då, och jag funderar även själv. Det är definitivt en relevant fråga.

Jag känner mig, måste jag medge, en aning politiskt desillusionerad. Missmodig, faktiskt. Det gäller inte livet i övrigt, det gäller oppositionspolitikern Adolphson. Är det på detta vis staden ska styras, funderar jag. Var finns förebilder, visioner eller inspiration, var finns, oaktat partitillhörighet, ledarskapet? Hurså, kanske någon undrar. Låt mig glänta lite på förlåten angående det jag i Falun kan överblicka för att bringa lite klarhet i dessa något dystra tongångar.

I kommunstyrelsen är ett ofta återkommande argument ”…men när en centerpartist var kommunstyrelsens ordförande, då passade det minsann…”. I samma instans sitter ett gäng moderater som i stort sett aldrig öppnar munnen trots att de faktiskt, åtminstone i teorin, styr kommunen. Där finns socialdemokrater som vägrar samarbeta genom att erbjuda oppositionen tillräcklig tid att begrunda tydliga beslutsunderlag inför svåra beslut med motiveringen att ”eftersom vi har majoritet blir det så här”. Vi har en dysfunktionell Kultur och fritidsnämnd som just nu granskas av revisionen. I fullmäktige finns i stort sett en företrädare för den samlade socialmoderata majoriteten som debatterar. Den övriga församlingen sitter allt som oftast moltyst. Jag ser ett slätstruket styre utan höjd, vision eller passion. Det är lite som ett äktenskap som sedan länge går på övertid där grälmakarna accepterat att inte skilja sig på grund av det man uppfattar vara det bästa för barnen. Men de har i ambitionen att hålla ihop kompromissat bort sig själva och barnen anser att de borde skiljt sig för länge sedan.

Är detta ledarskap? Är det måhända en slug strategi eller kanske bara ett inte helt briljant politiskt hantverk? Jag vet inte. Man må tycka olika i sak men den generella nivån gör mig som sagt missmodig.

Visst finns, för den som tar sig till att se efter, lokalpolitiska förebilder. Henry La Guardia (1882-1947), exempelvis, var borgmästare i New York för knappt hundra år sedan.

La Guardia bekämpade korruption och gjorde mycket för att förbättra förhållandena i staden. Inte minst dess utseende. La Guardia kallades kärleksfullt ”Little Flower” och blev med tiden en legendarisk borgmästare, mycket populär bland newyorkborna. Han såg bland annat till att när en delegation av tyska nazister besökte New York på 1930-talet så bestod så deras poliseskort av enbart judiska poliser. Det var inte enda gången han retades med det nazistiska Tyskland. Inför Världsutställningen 1939 som hölls i New York ville han verkligen visa upp sin stad för en internationell publik och som därför putsades till tänderna. Men nazityskland var inte välkommet. Visserligen kunde han inte bestämma det på egen hand men det hela tog ändå skruv i Berlin. Goebbels gick i taket och Göring ville bomba New York. Moget. Tyskland drog sig slutligen ur deltagande i världsutställningen – låt vara för att istället satsa på upprustning.

Nu kanske det är svårt att jämföra Falun med New York men ändå. Förebilder finns.

Det är inte för mig att lära journalister deras arbete. Men den politiska ledningen borde granskas mer ingående. Jag vet, jag vet, så fort jag uttalar mig blir det politik av det. Det här blogginlägget är politik. Om jag skulle tänka tanken att de falubor som röstade på S och M borde upplysas om hur deras röster förvaltas är också det politik – så den tanken tänker jag inte. Människor röstar i allmänhet som på riksnivån och har tämligen dålig koll på lokal politik, det ansvaret faller på fri och oberoende media. Se upp! Bumerang! Tillståndet i Falun säger även en del om oppositionen. Alltså om mig. Inför 2026 säger jag, högst personligt, följande: Kom hem till borgerligheten moderater! Sossar: vaska fram lite nytt toppfolk så snackar vi som vi historiskt sett brukar!

Men inte behöver man söka i den internationella historien för att hitta föredömen och inspirerande människor. De finns ju här, mitt ibland oss. De i mitt tycke mest kompetenta politikerna i Falun råkar heta Susanne Martinsson och Jenny Drugge. Pålästa, vänliga, skarpa och briljanta. Att få verka med dem är en ynnest. Men som opposition faller ansvaret som sagt också på oss. Det räcker inte att vara duktig under sluta sammanträden – man måste nå ut. Här är en idé: gör nämndernas möten offentliga. Livesänd kommunstyrelsens och övriga nämnders möten. Det skulle påverka nivån positivt, tror åtminstone jag för min del. Jag fantiserar om en storbildsskärm på stora torget som visar fullmäktige. Centerpartiet bjuder på popcorn, bröd och skådespel. Demokratin bygger på tillgänglighet och deltagande.

Ja, varför håller jag på egentligen? Det är lätt att misströsta när man ser bomberna falla runt om i världen, en tokdåres segertåg i staterna, märkligheter i när och fjärran gripa kring. Men jag fokuserar inte på det. Mitt övergripande svar är att jag genom politiskt engagemang försöker göra mitt hörn världen lite bättre. Jag har ingen agenda, ingen plan, jag är väl medveten om att mandatet är till låns. Vill Centerpartiet ha mig nästa valrörelse kanske jag står till förfogande för att hjälpa Susanne och de andra till framgång eftersom jag tror det vore bra för Falun. Vill partiet inte ha mig gör jag säkert något annat här i livet. Det finns så mycket spännande att upptäcka, jag blir aldrig färdig.

Visst går det att sträcka upp handen ur myllan, häva sig upp för att under en kort stund slå ut i all sin prakt. Med rätt stöd och uppmuntran kan varje individ nå hur långt som helst. Sedan är mandatet över, vår stund på jorden blir till en längre stund i jorden. Eftermälet kan vi i viss mån påverka, den existentiella frågan om själens fortsatta resa överlåter jag till var och en. Men om det är som Hamlet säger, att vi blir maskföda, innebär ju det att vår bästa tid är nu.

Solskens öga ser på dig
solskensfamn dig vaggar.
Snart blir grönt på skogens stig,
och var blomma flaggar.
Än en liten solskensbön,
vide liten blir så grön.
Solskensöga ser dig,
solskensfamn dig vaggar.

Musik:

Man vänjer sig

Jag väntar

Sov du lilla videung

Källor:

Berggren: Historien om New York

Topelius: Solskenets visa