Tänk om jag levde på ett näckrosblad. Alltså bokstavligen på ett näckrosblad. Jag skulle vara en liten figur, två-tre centimeter hög, som framlevede mina dagar i, eller strängt taget på, en platt, grön värld.
Jag skulle flyta omkring i en sjö, där jag och Platon skulle vara de enda auktoriteterna. Det enda jag skulle behöva frukta vore en gubbe med fiol som badar näck. Och den regeln gäller inte bara om man lever på ett näckrosblad, antar jag. Inte skulle jag kunna erbjuda honom mitt näckrosblad att skyla sig med för då skulle jag gå under.
Flashad eller sövd av musik vore dagens etiska dilemma.
Visst skulle det vara lite fuktigt för det mesta, där på bladet i sjön. Och det skulle vara en begränsad värld rent fysiskt. Mina polare skräddarbenen skulle kanske bli ett lite väl enahanda sällskap i längden.
Jag skulle få en schysst badstatistik. Men med vad skulle jag sysselsätta mig?
Det är väl egentligen enbart fantasin som begränsar tanken. Antagligen skulle jag leva för ett enda tillfälle. Jag skulle leva för att blomma. När vi blommade, bladet och jag, skulle jag vara kung. Under blomningen skulle jag berusa mig av kärleken, kulturen och livet. Tankarna skulle rusa. Skena iväg ut i rymden för att fyllda till bredden av människors kärlek återkomma till mig och mitt blad.
Ungefär som nu.
Adolphson 
Vackert!