Lenita

Vid ett tillfälle i somras när jag besökte Styrsö tog jag en promenad i enskildhet. Efter en stund kom jag till den lilla stenbrygga där morfars gamla båt Lenita en gång låg.
Båtens namn är en sammandragning av mammas och mosters namn, Anita och Lena. Fast tvärt om. Lenita var en vacker träeka försedd med en 3,5 hästars Johnson-snurra att ta sig ut och bada på öarna med.
Jag tänkte nu inte så mycket mer på det, utan gick vidare ut på bryggan.
När jag kommit till den plats där båten en gång legat fick jag en märklig upplevelse. Jag kunde identifiera varje sten. Varje formering. När jag lyfte blicken och tittade tillbaka mot huset som jag lämnat kom en hel hoper av minnen samtidigt, det blev mer som en känsla än konkreta minnen.
Jag blev lite sorgsen, av den tid som flytt och av de människor som jag inte längre träffar av olika anledningar. Jag blev lite drabbad av Heidenstam kan man väl säga: jag längtar marken, jag längtar stenarne där barn jag lekt.
Sen det klart, måste man minnas det goda här och nu. Man har ju ett liv att leva, liksom. Det är ofta ett handikapp att vara för nostalgiskt lagd. Jag brukar dock framhäva att jag följer i släktens spår.
Jag har varit till sjöss (arbetade på ett café på en av Styrsöbolagets båtar), jag har varit bonde (rensade svinstallar i Uppsala åt en bonde) och jag har arbetat i skogen (ett par dagar under en sommar levererade jag skog till ett mycket litet sågverk i Grangärde).Jorå, det är jag och Taube. Släkten följa släktens gång.

När jag som liten en gång spillde ut ett ut ett glas mjölk fick jag bannor av en tant. Jag försökte förklara för henne att jag hade så dumma händer. Hon ville inte lyssna. Något av den känslan, den frustrationen jag då kände, bär jag med mig in i min lärargärning.

Det måste väl räknas för något.

I måndags gav sig monstret i tvättstugan till känna. En tant. Hon om in och började vråla åt mig när jag tvättade.

Det första jag såg var ett svalg. Typ Katla. När jag kom till sans förklarade jag för henne att visst förstod jag att det rent teorietiskt kan bli inbrott i cykelförrådet när jag passerar med min tvättkorg och inte stänger dörren efter mig, men jag håller det för ganska osannolikt.

Då blev hon ännu argare. Varför även jag ilsknade till och meddelade att jag förbehåller mig rätten att inte bli tilltalad av främmande människor på detta vis, ens en på en måndagskväll.

Ville hon mig något fick så vackert använda en hövlig ton. Sedan satte jag på mig hörlurarna. Hon stormade rasande i väg, och det lär bli efterräkningar.

Jag fyller 41 år i dag.

Längst nere till höger, vid den lilla sjöstugan, kan man ana stenbryggan.

3 reaktioner till “Lenita

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s