Svarta nejlikan

Vad kan ungdomarna nu för tiden?

Rätt mycket, självfallet. Tar vi exemplet berömda personer är det lite blandat, det medges. I stort sett alla elever känner till Mandela, King och Gandhi. När det gäller svenskar är Wallenberg ganska välkänd, liksom självklart Palme.

Dock inte Dag Hammarskjöld eller Folke Bernadotte. 

Liksom Wallenberg använde han sin diplomatiska ställning när mänskliga rättigheter kränktes i andra världskrigets Norge, Stalindiktaturens Polen, folkmordets Indonesien, dödsskvadronernas Guatemala eller militärjuntans Chile, som en träffande beskrivning lyder. Men det var framförallt händelserna i Norge och Chile som gjorde honom känd.

 

I Norge stödde han den norska motståndskampen och hjälpte judar att fly till Sverige. Sammataget handlar det om hundratals människoliv han räddade undan nazisterna. Norska motståndsmän gav honom det poetiska smeknamnet Svarta nejlikan, vilket även blev titeln på filmen från 2006.

 

Som ambassadör i Chile den 11 september 1973 trotsade han Pinochets blodiga utrensningar och räddade 1300 människor från avrättning eller tortyr.  Han stoppade en skottlossning mellan chilensk och kubansk militär vid den kubanska ambassaden genom att helt sonika promenera in i kulregnet och inleda förhandlingar. Då var han 60 år gammal. 

 

En välkänd hjälteinsats, bland många andra, innebar att han räddade 54 människor från att avrättas på den ökända fotbolsstadion. En chilensk officer som hjälpte honom med detta blev senare själv avrättad. Pinochet tröttnade och såg till att bli av med den självrådige svensken varpå han skickades hem 1973.

 

Det är inte undra på att Edelstams liv stimulerat till böcker och film. Som självaste James Bond struntar han kallblodigt i utegångsförbud när han söker efter flyktingar att rädda undan mördarpatrullerna. Människor smugglas förbi vaktposter i bilar till säkerheten på de svenska och kubanska ambassaderna.

 

Trots dessa hjälteinsatser var han inte populär hemma på utrikesdepartementet. Efter hemkomsten från Oslo sattes han att kontrollera kollegornas reseräkningar. Historien visar påfallande ofta att vi inte alltid uppskattar egna initiativ, moraliska ställningstaganden och flexibilitet. Faktum kvarstår dock: han räddade människoliv. Många människoliv.

 

Edelstam hyllandes under 1970-talet på Kuba och senare även, framförallt i vänsterkretsar, hemma i Sverige. Än i dag hyllas han som en hjälte i hela Latinamerika och bland chilenare i Sverige.

 

Jag blir nyfiken när jag läser om historiska gestalter som uträttat stora saker. Vilka bevekelsegrunder hade de? Mod, vision eller kanske passion? Kan en viss ideologisk hållning och uppfostran leda till ett agerande i still med Wallenbergs eller Edelstams, frågar jag mig. Eller handlar det istället om en allmän humanistisk inställning? 


Jag tycker hursomhelst inte att Edelstams, Bernadottes eller Wallenbergs insatser ska politiseras. För det spelar väl ingen roll om man räddar människor undan en höger eller vänsterorienterad mördarregim. Det viktiga är att man gör något.

 

Rastlöshet inte liknöjdhet, integritet istället för viljan att passa in, civilkurage när det är obekvämt och starka känslor i allmänhet bidrar till att man bryr sig om och engagerar sig i sin omgivning. Det finns många exempel på när rädslan och likgiltigheten istället driver det mänskliga kollektivet ner i katastrofernas ruin.

 

Det är väl därför jag i mycket större utsträckning vänder mig till verklighetens hjältar än till fantasins. Att gränsen ibland är hårfin när hjälten granskas i historiens backspegel, är en annan viktig källkritisk sak.

 

Läs gärna mer om Harald Edelstam här eller här.