Härskartekniker

Jag är en tillräckligt självsäker person att stå upp emot småpåvar. Människor, oftast (men inte alltid) män, har ibland en tendens att medvetet eller omedvetet använda sig av olika härskartekniker i det offentliga och privata livet.

Några enkla exempel på härskartekniker är att osynliggöra individer i en grupp (vända dem ryggen, ignorera det de säger, bara tilltala vissa utvalda etcetera). I politikens värld har jag upplevt att vid en snabb diskussion i en paus så släpps man inte in i cirkeln. Och så tas beslutet.

Det bekommer inte mig så mycket när jag drabbats personligen men jag försöker tänka på att inte själv omedvetet göra så. En yrkesskada kanske.

Jag var alldeles nyligen med om ett möte där personen som samtalade med mig och Den Änglaljuva enbart sökte min blick för bekräftelse. Jag tystnade och till sist insåg han att det var hon som var tuppen på dynghögen bland oss tre. På grund av sin sakkunskap och kompetens.

—

Allt våld har en mening eller förklaring, det meningslösa våldet finns inte, säger psykologen Per Isdal. 

Det är skillnad på att utöva makt och våld. Retorik kan som bekant användas till båda. Jag kan för det mesta styra situationen i klassrummet genom olika röstlägen. I den politiska talarstolen (på kommunal nivå) gäller någon sorts enkel tvärtom-princip.

Om din politiska motståndare rivit ner skrattsalvor från auditoriet var då själv överdrivet allvarlig, seriös och antyd att föregående talare inte förstått allvaret i frågan. Är vederbörande istället en grå sakkunnig typ bryter du den stämningen genom att vara lättsam, uppsluppen och rolig.

Det här är naturligtvis inget jag själv praktiserar, men jag känner till att man KAN praktisera det hela. (Nu hycklar jag, igen. Eller moraliserar, jaha då!)

Att vara våldsutövare utan att veta om det är inte helt ovanligt. Höjer man rösten eller slår man näven i bordet utövar man faktiskt en sorts våld eftersom du då använder andra medel än förutsättningslös diskussion.

Nu säger jag inte att alla sitter och bråkar med sin bästa samtalston, naturligtvis. Det svåra är dock att välja icke kränkande alternativ vid bråk.

För den som utövar verkligt våld handlar det istället om att finna alternativ till själva våldet. Och då måste man erkänna för sig själv att man är våldsam, vilket är svårt.

Sharafs Hjältar är ett känt exempel på framgångsrikt arbete mot våld. Det är unga män, bröder och andra manliga släktingar, som i så kallade hederskulturer (det hela har inget med heder att göra alls) bryter mot mönstret och går emot strömmen.

De uppmuntrar sina systrar att leva ett fritt liv i fråga om livsstil och pojkvänner. De vägrar spionera på sina syskon för föräldrarnas räkning.

Klädsel är rätt viktigt i det offentliga rummet. Min kusin Maria som vistats i manliga bolagsstyrelser i hela sitt liv har anpassat sin yrkesklädsel till detta. Det blir omöjligt annars, säger hon.

En annan kvinna jag känner säger att hon i yrket har lättare att bli lyssnad på i högklackat (längd) och en strikt elegant klädsel än i en mer ogenomtänkt outfit.

Klacklarna undantaget gäller detta även män, självfallet. (Men vem vet vad framtiden för med sig).

En av de äldsta, och därmed klassiska, härskarteknikerna, är romarnas Divide et Empera, söndra (eller skilj åt) och härska. Genom att dela upp det större sammanhanget i mindre delar kan man genom att kontrollera dessa mindre delar också kontrollera helheten.

Man lät exempelvis judarna bråka inbördes om vem som under Pilatus skulle vara den högste judiske ledaren. Så länge de olika judiska grupperna bråkade inbördes om detta var kejsarens position ohotad och skatt fortsatte strömma in till Rom.

Ibland stödde romarna den ena sidan, ibland den andra, så länge ingen av sidorna blev för stark. Eller enades.Taktiken fungerar även som krigsmetod, genom att förhindra att de genermanska stammarna att slå sig ihop kunde Rom besegra dem en efter en.

Genom lite mod, kunskap integritet kan man lära sig att se igenom dessa mönster och reagera mot dem. Det är inte alltid lätt men jag tror att man mår och lyckas bättre, i såväl det privata som offentliga livet och oavsett målsättning, om man istället för att agera offer kan och vill stå upp för sig själv.