Hyllning till vänskapen

Jag har tre människor som hjälper mig, mer eller mindre frivilligt, och påverkar mig och ger perspektiv på tillvaron: Den Änglaljuva, Darke och Tideström.

Sämre lag kan man ju ha. Det klart att alla människor påverkar mig, men några är extra viktiga.

Den Änglaljuva lever jag med, ord överflödiga. Till Darke vill jag säga: lika aktuellt då som nu är det som följer nedan. Och till Tideström: när du gifter dig, alternativt har 50-årsfest, ska jag hålla ett lika djupt känt tal som Beethovens hyllning till glädjen.

Jag refererade till ett bröllop nyligen. Det satte igång minnet. Jag rotade fram bestman-talet ur gömmorna. Här är min hyllning till vänskapen, i mitt liv är det just nu mer viktigt än någonsin. Jag har för skoj skull länkat lite här och där så att en yngre publik ska förstå referenserna.

Magnus!

Så här på bröllop babblas det ju en hel del om kärlek. Nära eller avlägsna släktingar och vänner håller tal, eller som man säger på bröllop, säger några ord, och dessa förväntas på ett lite putslustigt sätt redogöra för just sin relation till brudgummen. Råkar man dessutom känna bruden är ju det också ett plus. Men så jobbar ju inte riktigt du Magnus. Och eftersom jag inte är särskilt putslustig av naturen skulle det kännas främmande att börja på ett sådant sätt.

Nej, jag tänkte istället helt sakligt anlägga temat ”kärleken till vänskapen” för detta tal. Jag minns att jag klockade dig till 31 minuter på mitt bröllop så jag kan inte säga att jag känner mig särskilt stressad här idag. 

Något jag gillar med dig är att du egentligen aldrig fått mig att känna mig sur, arg eller stött inför omvärlden. Du tar alltid mitt parti. Som när du läxade upp den där försäljaren som utnyttjade den aningslöse och lite vilsne Fredrik Adolphson. Till honom lät du förstå att: DU SKA FAN I MIG INTE KOMMA HIT OCH TRAKASSERA MIN SAMBO när han dök upp för att genomföra det som i försäljningsvärlden kallas för att Close The Deal.

Ser vi oss omkring här på festen är det ju inte så många vi hittar dessa dina egenskaper hos. Jag vet att du gärna skulle vilja dela skyttegrav med mig. Med dig känner man inte några behov att hävda sig. Man lutar sig tillbaka och njuter av åkturen.

Så här långt kommen i talet skulle jag kunna lägga in lite klichéer och töntiga utspel i stil med:  äktenskapet är en åktur och kärleken er farkost. Jag avstår även från detta med hänsyn tagen till talets karaktär.

På V-Dala myntade i början av 90-talet en 2-meters anonym sedermera Förste Kurator de bevingade orden: ”så fort man ser någon av de där killarna vet man att den andre är runt hörnet – om inte ljuden från deras töntiga boots redan avslöjat dem, vill säga”. 

Det kan låta märkligt men jag blev glad för de orden, Magnus.

Här måste vi stanna upp och ställa oss en fråga. Hur stor är egentligen sannolikheten att två killar från Falun, snusades och med boots på fötterna samt för det lite högtidliga tillfället iförda kavaj, med reservnummer på långt över 500, hamnar bredvid varandra vid ett upprop på en univeristetskurs i historia? Antagligen ganska stor. Jag tror det var där det började.

Visst kände man väl till Darke i 80-talets Falun men vi umgicks ju inte riktigt i samma kretsar då. Magnus hängde med sportkillar med tubsockor, lofers, salomonryggsäckar och falska Ivanhoe-tröjor. Ja, ni ser några av dem runt er här på festen och det är ju inte mycket som förändrats som tydligt torde framgå.

Jag, å andra sidan, satt med trenchcoat, svart polo, lustans-lugg och rökte svårmodigt och filterlöst på Café Princess eller Cafe Napoleon. Medan jag sportade i smyg för mina imagespända vänner tjyvläste Magnus Strindberg och diskuetarde kultur fjärran från killar som ”Bagg”, ”Lill-Kumla”,”Norton” och ”Väskan”.

Det som ligger kvar i oss båda från den här tiden är tävlingsinstinkten. Det är nämligen så att vi måste tävla om allt, Magnus och jag. Vem är bäst på biljard? Eller på att kasta pil? När vi inte kan enas om vem som är mästaren i aktuell gren genomför vi en så kallad Shot of The Title. Den som vinner då är bäst…tills nästa utmaning kommer.

Ett lite mer bisarrt uttryck för detta är när vi tävlar om vem som är mest lik olika karaktärer i olika tv-serier. Ta Beverly Hills, exempelvis. Där har Magnus bestämt att han är mest lik Dylan och jag…Steve. Otroligt. Orimligt. Vidare tycker han att han är lik Lance i Falcon Crest och, ivrigt påhejad av Mia, George Clooney. Filmstjärnestatus, man tackar!

Det är ditt bröllop, så låt gå. Men hur kommer det sig att du får vara alla coola killar och jag alltid typer i stil med kapten Onedin i Onedinlinjen: fet, skäggig, godtrogen och lite misslyckad?

Magnus och Mia! Man måste hålla sig till självklarheter när man talar i liknelser, det vet varenda småbarn. Som att brudgummens stilige far faktiskt är lik Blake Carrington i Dynastin eller att den enda likhet som någonsin träffat rätt vad gäller dig är Chase Gioberti i Falcon Crest. Förövrigt anser jag att Bobby Ewing också passar bra in.

Kanske passar tv-serien Vänner ändå allra bäst. 

Där har vi ju två sammanboende, ganska misslyckade, killar som tillsammans krigar mot livets alla utmaningar. Jag tycker visserligen du går för långt i påståendet att jag är mest lik Joey bara för att han är tjock, men låt gå. Det är ju ditt bröllop. 

Det finns dock en annan likhet i ett avsnitt och det är när Gandalf kommer på besök. Alla blir väldigt uppspelta över det besöket för Gandalf är ju så himla rolig och det händer en massa crazy saker kring honom. Jag tycker du är mest lik Gandalf, Magnus. 

Som när vi var i Göteborg på ett fashionabelt inneställe. Vid stängningsdags hade jag tappat bort dig men blev uppsökt av en gigantisk göteborgs-vakt som vräker ur sig: ”Allå eller, känner du den där smala dalmasen i boots där borta?” Jag tillstod lite nervöst att jag gjorde så. ”Häng på honom då annars missar du efterfesten!” 

Det var en rolig natt. En i mängden. Tusen och en natt.


Med dessa perspektiv kanske ett par visdomsord på er stundande resa ändå vara på sin plats. Jag vänder mig främst till bruden: äktenskapet är en åktur och kärleken er farkost. Fast ju mer jag tänker på det desto mer känner jag att mina råd är tämligen off pist. Risken är minimal att Magnus ska gå in i din garderob och sno dina kläder.

På min tid hade han en jobbig vana att på morgnarna ligga i sin säng och vråla efter mig att komma med vatten. Helst när han var bakfull. För att få slut på det tog jag för vana att gå in naken med vattenglaset på en liten silverbricka. Något som möjligen får ett annat resultat om du provar samma trix, Mia. Hur är det nu du brukar säga Mia: Men Gubben! Jag tycker du är generös med Magnus och ibland, när du är på det humöret, får vi på huden av dig och Malin, vilket känns gaska tryggt på något sätt. 

Jag jobbar ju inom den nya moderna gymnasieskolan och tänkte nu begagna ett av de nya pedagogiska arbetssätten vi numera använder där: bildanalys. Se på den här bilden (Jag visar en förstoring på en bild på mg och Darke tagen mitt i natten i södra Frankrike). Jag tycker bilden sammanfattar vår vänskap på ett mycket bra sätt. 

Jag har valt att kalla den Odugligheten – ett sätt att leva.  Det är förvisso några år sedan vår storhetstid  men för mig satte du normen för vad riktig vänskap är, den som jag fortfarande försöker leva efter. 

Se ett ögonblick på bilden. Den är lite suddig. På lite vingliga omanliga ben står vi där och håller  om varann. Ett famntag av glädje och värme. Lite rödögda stirrar vi in i kameran inte allt för angelägna att röra oss varken framåt eller bakåt. Bakom oss ser vi en svart gränd mot ett grumligt förflutet. Framför oss i ljuset väntar en blixtrande arg Mia i sin säng. Men detta vet vi inte när bilden tas. 

Vi har kul där vi står. Tillsammans. Tittar jag närmare på bilden ser jag framförallt Magnus, vars vän jag vill vara. Att vara din vän innebär att all sol är på mig. Man får all uppmärksamhet. Du lyckas lyfta fram mina bästa sidor och jag känner mig trygg med dig. 

Det är så himla kul att bli så uppskattad och det ger en styrka att försöka vara likadan. 

Jag blir så absorberad att jag under ett samtal med dig faktiskt gått rakt in i en lyktstolpe, så där som Dupontarna gör i Tintin, vilket i och för sig säger mer om mig än om dig. Men du värdesätter dina vänner oerhört högt så man kan ju bara gissa hur mycket du värdesätter din fru. 

Nå, jag finner nu inga fler ord för detta så jag får väl säga som bruden: Magnus, jag älskar dig. 

4 reaktioner till “Hyllning till vänskapen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s