Vadet

Jag slår ibland vad.

Inte för att vinna pengar utan för att det triggar igång vinnarskallen i mig. Besegra den sämre sidan av mig, visa att jag kan. I sådana lägen blir jag lätt lite manisk.

Följaktligen har jag slagit vad med Thuresson om att vi båda ska gå ner tio kilo till nyår. Jag vägde in mig på 89 kg och ska således ner till 79. Den som vinner får bjuda den andre på en middag ute.

”Ute” är inte närmare definierat. Det kan vara en Dubbeldennis med pulvermos hos Gandhi på Stora Torget det rör sig om.

Thuresson väljer att fäktas en gång i veckan samt en LCHF-diet för att bekämpa kilona. Det är ännu obekant hur det går. Jag tycker mig skönja ursäkter och kringförklaringar i stil med jag har ingen våg och sånt.

Well, don´t bullshit a bullshitter, som man säger.

Själv väljer jag att springa och tänka lite på de snabba kolhydraterna samt portionernas storlek. Alltså, nog tänker jag på kolhydrater och stora portioner när jag springer, men ni fattar. Ack, dessa syftningsfel.

Distanserna jag springer varierar mellan 3-4 mil per vecka. Förra veckan blev det mer än en mara: 44,2 km. Och jag mår så oerhört bra av det.

Löpningen blir en drog, ett gift, en längtan. Och, utan att bli alltför melodramatisk, min räddning. Frustrationer och ilska rinner undan i samma takt som kilometrarna. Alltså mycket, mycket långsamt.

Men ändå. Under ett par kilometer tänker jag också oerhört bra och snabbt. Jag löser problem, tänker ut skämt och planerar livets gång.

Jag vilar och slappnar av genom löpning. Jag kallar det hela för min Forrest Gump-diet. Run, Forrest, run, ni vet. Man kanske borde söka patent? Det går snabbare än man tror att komma igång.

Löpning blir lätt en livsstil med allt vad det innebär. Och rätt som det är så börjar man hoppa morotskakan på jobbet.

Jag har förresten hört flera människor, helst sådana som jobbar på kontor, ondgöra sig över klockan tio-fikat. Går man inte ut i personalrummet och fikar tycker kollegorna att man är lite knepig. Och så är tugget i gång. Så att säga.

Problemet med klockan tio-fikat är att det infaller när man är som mest produktiv. Denna produktivitet ska man istället ägna åt att tugga, i dubbel bemärkelse, strunt.

Själv saknar jag helt bruksanvisning för sånt där. Jag rycker mitt kaffe i farten och går och arbetar. Oftast, tack vare trådlös uppkoppling, återfinns jag i klassrummet. Inte i fikarummet. Mitt arbete ger kanske bättre möjligheter att undvika  tiofikat-fällan.

Fast vi gör ju alla en morot ibland. Helst jag och kollega Åke. Vi gjorde ett riktigt sunkigt nummer på en personalcabaret en gång. Det var en morot inblandad, mer säger jag inte. Allt för konsten.

Åke är annars ett fysiskt praktexemplar för att uttrycka sig lite tveksamt. Åke är idrottslärare. Hans vader är så stora att de inte går ner i ett par ordinarie gummistövlar. En bristning i dessa får Titanics förlisning att framstå som fånig.

På Gustaf Vasas tid ansågs ett par svällande vader vara oerhört…sexigt. Därav valet av trikå-byxor: vaden måste framstå ordentligt. Till skillnad från idag när man skiter i vaden när man väljer trikåer. Gissar jag. Tanken är väl att något annat ska framträda.

Nåja, huvudsaken är att man inte bokstavligen skiter i trikån. Det blir lätt lite oaptitligt vilket knappast var avsikten när man valde att sätta på sig plagget i fråga. Fråga Gunde hur det känns. Han orenade i landslagtrikån under femmilen i OS. Det var i direktsändning, det.

Darth Vaders vader faller utanför ämnet.

(Ber om överseende, jag är lite trött.)

Jag tror jag ska ringa upp Thuresson och fråga hur hans gräddstuvade omelett smakar.