To be or not to be

SKANDAL! KRIS!

Varför alla dessa brösttoner om SD?

Om vi antar att en skandal definieras utifrån ett påtagligt normbrott (genom en relativt stor grupps uppfattning av vad en norm är och vad som i så fall är ett brott mot den) påstår jag att SD:s beteende eller uppfattningar inte är en skandal.

Normbrottet, eller skandalen, har enligt detta synsätt i så fall skett långt tidigare. Den skedde när en förhållandevis stor del av befolkningen ansåg att SD:s politik var värd att rösta på varpå partiet kom in i riksdagen.

Det vi nu ser är ingen skandal. SD:s agerande ligger helt i linje med partiets politik och syn på världen.

Ordet kris indikerar att partiet ifråga skulle vara på väg att gå under eller måste kämpa för sin överlevnad. Men så tycks ju inte heller vara fallet om vi får tro opinionen. På mig verkar det istället som om Åkesson stärker greppet om sitt parti.

SD må eventuellt ursäkta men tillåt mig en historisk jämförelse med NSDAP (Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet). Det funkade inte för Hitler att enbart rida på nationalistiska strömningar  trots att dessa var starka efter första världskrigets slut.

Det behövdes lite fler ingredienser, som en stark ekonomisk kris, för att han skulle få en rejäl skjuts uppåt.

Hitler hade faktiskt inte en helt enkel resa till partitoppen. Han lät, precis som Stalin, under resans gång göra sig av med motståndare inom partiet. Allvarligare utmanare som Ernst Röhm mördades, tillsammans med flera andra ledande nazister, på Hitlers order 1934.

Stalin lät sina blodhundar jaga Trotskij ända till Mexiko för att där 1940 mörda honom (enligt traditionen) med en ishacka.

Hitler ändrade senare, när han väl var ensam herre i dynghögen, i medlemsregistret så att han istället för ett medlemsnummer på över femhundra plötsligt blev medlem nr sju i partiet.

Även till synes oviktiga detaljer är viktiga när man bygger den bild man vill ha av sig själv och sitt parti. Ett ändrat medlemstal är mer subtilt än ett järnrör. Men dessa plockade ju Adolf och Josef som bekant fram i parti (!) och minut när så ansågs nödvändigt.

Var sak har sin tid.

Frågan om existens för ett parti blir i slutändan frågan om inflytande. Då som nu. Alltså måste man putsa lite på fasaden och bete sig så att man tilltalar så många potentiella väljare som möjligt.

Det gjorde Hitler, Stalin och det gör Åkesson.

Hitler var från början verksam i en demokrati som han småningom gjorde slut på. Stalin fullbordade Lenins påbörjade väg mot total diktatur. Vart Åkesson är på väg vet jag inte.

Vad jag däremot vet är att han och hans parti beter sig precis så som deras syn på världen bjuder dem.

Det är inte fråga om någon skandal. Och absolut inte om någon SD-kris. Det är logik och konsekvens det handlar om.

Ska man tala om kris så är det i så fall för demokratins kärnvärden.

To be or not to be.

Jag är inte någon kännare eller älskare av Shakespeare. Men nog måste det där vara världens mest kända monolog?

Jag gillar de stycken av världens störste författare (eller vad man nu ska kalla honom) jag sett eller läst. Gärna i nya inspelningar. (Ja, vad annars? Originaluppsättningarna lär ju vara lite svåra att komma åt).

Lawrence Olivers variant från 1948 lade väl grunden för hans kommande berömmelse. För den som kan ta sig förbi den överdramatiserade inledningen väntar en stunds vacker poesi.

Min personliga favorit, av ingen särskild anledning, är Mel Gibsons bidrag.

Sen får vi inte glömma Monty Python. Som om vi kunde.

En som ägnat mycket tid åt att filma olika Shakespeare-pjäser är Kenneth Branagh. Ofta deltar han även som skådespelare. Här är hans variant.

Jude Law har nyligen gjort den danske prinsen på Broadway men jänkarna vill inte släppa själva monologen på nätet utan bara en teaser.

Själv har jag åtminstone varit i Elsinore Castle och deklamerat monologen så långt jag kunde.

Om Åkessons variant av Att vara eller icke vara tycker jag emellertid inte.