Så var vi där igen

Jag lär mig verkligen aldrig. Trots att jag är lärare, och allt.

Jag har tidigare diskuterat att man bör tänka sig för när man kommunicerar med människor man inte känner väl.

Idag var det så dags igen.

Det är lite rörigt i organisationen, hela Falu Gymnasium ska omorganiseras och flytta, och vissa kollegor har inte haft det så lätt under året. Jag har inte haft det så lätt jag heller vid en jämförelse. Men det är synd att klaga.

Alla har sin skyddsmekanismer och jag har självfallet också mina.

Jag kan inte vara med på arbetslagets after work i kväll, något som grämer mig. Jag skickade ut ett mail med rubriken Kung Oidipus. 

Hej på er!

Jag måste tyvärr lämna återbud till i kväll.

Förlidna (i dubbel bemärkelse) maj gör sig påmind. Jag är inte helt frisk. När barnen och deras mor börjar presentera sig med för och efternamn inser man att man möjligen bör prioritera annorlunda.

Vi får ses i korridorerna, i häktet, på psykakuten (om vissa elever får som de önskar) på avslutningen samt på upptakten i höst istället.

Jag har meddelat såväl elever som skolledning att jag, åtminstone vad gäller yrket, stuckit ut mina ögon och därför inte är att räkna med förrän i höst.

Ser man ändå min kropp vobbla omkring här i huset är det sannolikt en synvilla. Drick något starkt så försvinner jag. Är jag ändå kvar efter andra supen gör så här:

1. Ta fram en nål, stick hål på mig.

2. Släng skalet efter mig i containern. Nyckeln finns hos Ulf. (Ulf, som har nyckeln till flyttcontainern är vår bibliotekarie).

3. Släng in nyckeln i kontejnern och skicka iväg alltihop.
Långt bort.


Någon upprörd kollega slog larm. Håller Fredrik på att gå i väggen han med?!

T.f rektor, min gamle vän och kollega rykte ut. Han känner ju mig sedan länge och är rätt van. Jag fick skicka ut en dementi i mailet kung Oidipus 2.0

Hej!

Jag uttrycker mig ibland lite…drastiskt. Jag har förstått att mitt förra mail väckte en del farhågor kring min hälsa.

Jag ber om ursäkt. Jag mår bra. Bättre än jag förtjänar, antagligen. Dåligt mådde jag däremot i höstas när förutsättningarna i min uppdragsdialog (den så kallade) plötsligt ändrades. Men jag överlevde och mår nu bra. Flera av er i arbetslaget, och andra kollegor här på skolan, mår idag, eller har under året mått, betydligt sämre än vad jag gör nu.

Det var fel av mig att raljera kring detta. Till mitt försvar vill jag säga att detta är min överlevnadsstrategi: att alltid skämta, fåna mig, ironisera och bland vara sarkastisk. Men det kan ju inte alla veta. Helst när det handlar om skriven text.

Varför inte hålla sig till sakfrågan: tyvärr kan jag inte vara med i kväll.

Kramar

Tja. Vad tusan säger man. Väx upp, Adolphson.

Men jag får många glada tillrop också, om sanningen ska fram. En kollega kom förbi och skrattade gott. Du är en sådan där som man skulle vilja bjuda in till varje fest man har sa hen. Okej, tack. Har du många?

En annan kollega sa att jag vill dela på klassföreståndarskapet med Fredrik. Han är ju en sån festprisse. Festprisse? Det var inte igår man hörde det. Igår kung i dag knekt som kungen kanske sa dagen efter Maddes bröllop.

Men det är ju roligare att människor vill vara med mig än det motsatta.

I de här lägena tar jag fram ett brev jag fick från en elev strax efter studenten för några år sedan. Alla måste boosta sig, ibland. Fylla på reserverna med positiv energi. Så påminns jag medan jag ännu en gång läser raderna om att, barnsligt eller ej, även om jag inte alltid följer reglerna så blir det ändå rätt bra i slutändan.

Tack Fredrik för att du kom på min student. Tack för Hamlet och tack för att du medförde den aura av elegans, moral och subtil humor som är obligatorisk färdkamrat till magister Adolphson. Speciellt tack för dessa år. För att du varit en så engagerad lärare och mentor, och för att du upphöjer en skola, ett klassråd ett lärarrum till så mycket mer. Ingenting verkar vara ett ”bara” för dig, du går igenom lysrörsupplysta skolkorridorer som om du intog ett slott där gobelängerna var vävda av livet, ljusstakarna gjutna ur kärleken och fönstren blåsta ur kulturen. Den inställningen, den inspirationskällan, har stått för en stor del av min vätskepåfyllnad under gymnasietiden. Fortsätt vara kunglig. 

Bästa skolchef, fackförbund, gymnasiechef, skolnämnd betygshetsande elever/föräldrar och programrektorer. Jag finns här redo att köra. Ni får ta det goda med det onda. Vad är det värt, tycker ni?

I rest my case.

2 reaktioner till “Så var vi där igen

  1. Jag vill inte skryta MEN… jag har fått höra att jag har rätt god människokännedom, och eftersom personen som sa det också har det, så måste det vara sant. Nu styrks jag i min självgoda övertygelse om att det verkligen är så när jag läser brevet ovan. Fan vad jag är skarpsynt. Fan vad jag rätt jag hade då, strax efter studenten.

Kommentarsfunktionen är stängd.