Ut med packet

Jag har iakttagit hur många de senaste åren, ofta rätt så framgångsrikt sett ur en intellektuell synvinkel, försökt bemöta Sverigedemokraterna genom argumentation baserad på kunskap om faktiska förhållanden kring invandring, ironi och humor eller genom solidaritet och humanism.

Inget fungerar. Det rinner av dem och deras väljare som vatten på en gås. Så här kan vi inte fortsätta. Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad, som det heter.

Vi måste göra något.

Och nu, efter att ha lyssnat på Åkessons fruktansvärda tal i Almedalen, känner jag att vi definitivt passerat anständighetens gräns. Alltså behöver inte jag heller känna mig bunden av detta allmängiltiga moraliska stopp.

Ska vi basera det politiska klimatet på intolerans och illvilja så låt gå. Men dörren svänger alltså åt två håll.

Sverigedemokrater!

Jag förvägrar er härmed grundläggande demokratiska rättigheter i mitt land!

Ska pensionärer, som slitit och släpat i hela sitt liv och byggt upp Sverige, få sämre vård och omsorg därför att samhällets resurser måste läggas på att upprätthålla parasiterande sverigedemokraters demokratiska rättigheter?

Jag säger nej!

Ska människor som flytt från krig och övergrepp, människor som kommer med erfarenheter och kunskaper och som kan göra mitt vackra Sverige ännu bättre, förvägras rätten att, eller själva på grund av er inte vilja, komma hit?

Jag säger nej!

Jag förbjuder er också rätten att tala eller skriva offentligt. Jag vill dra in läkarvård och utbildning för er. För ni är inga riktiga svenskar. Människor är ni enbart till det yttre. Till det inre, det verkligt viktiga, räknar jag er som främlingar hos mänskligheten och som ett hot.

Jag vill skärpa polisens möjligheter att kontrollera ID för att på så vis lättare lokalisera er, häkta er, för att sedan utvisa er.

Vart ni tar vägen kvittar lika. Syrien, Egypten eller Guantanamo. Eller kanske till månen. Enkel resa. Hej då, so long, auf wiedersehen.

Varför då, kanske ni undrar? Eller ni kanske tror att jag skämtar? Nej då. Jag är gravallvarlig. Ni förstår: jag vill inte ha sådana som er i mitt vackra Sverige. Ni tar hit ert hat, er in-humanism och ert vanhedrande av stolta svenska traditioner. Det är en skam, en fläck på Sveriges banér att ni tillåts medborgarskap.

Ni är likgiltiga för människor. Och nu har det smittat av sig. Det är en risk man tar när man sprider ett budskap som ert. Jag känner på samma sätt för er som ni känner för invandrare. Det är väl inte så svårt för er att kunna relatera till den känslan?

Jag vill inte att ni fortsättningsvis smittar ner mitt fina land med er skeva syn på människor från andra länder, homosexuella, kvinnor eller kriminalitet.

Så det är bara att packa väskan.

Till månen med er.

Nu.

—

Nu skrattar ni Sverigedemokrater måhända.

Kanske viftar ni lite lojt med järnrören, så att säga, och sippar avslappnat på en ljummen starköl i sommarvärmen. Föreställ er för ett ögonblick att jag förestod Sveriges största parti och sa detta.

Går det att leva sig in i, tro? Inte? Det är väl det där med empatin som spökar, en egenskap ni helt enkelt inte förmår relatera till.

Nu är allt jag skriver ovan en omöjlighet eftersom jag inte tror på våld, hat och intolerans.

Min ambition är dock att få inflytande för att kunna bemöta er och all smörja ni smetar ner vårt fantastiska land med.

Hela tiden. Jämt.

Svaret på problem förknippade med integrering och invandring är inte stängda gränser, kollektivism och rasism. Svaret på att vilja ha en fri och individuell livsstil är inte homofobi eller kvinnoförakt.

Var helst ni för fram dessa mörka tankar ska jag vara där och möta er.

Hela tiden. Jämt.

Utom på månen. Där får ni vara ifred tillsvidare.