Tebogo

 

Tjena. Rycker du också in, eller?

Vi fann varandra direkt, Tebogo och jag. Vi var båda två vilsna själar som sommaren 1990 stod i begrepp att rycka in för att bli soldater vid regementet S1 i Enköping.

En vecka efter studenten och den trygga världen hemma hos mor och far var det dags att byta studentmössan mot mot uniform. Det var nog tur att jag mötte Tebogo.

Vi var båda tämligen odugliga som soldater och delade den instinktiva motviljan för vapen eller människor som skrek åt oss. Vi delade knäppe-tält under en veckas fjällmarsch från Storulvån via Helags under vilken fotografierna är tagna.

 

 

Vi delade samma rum och våningssäng på regementet. Vi tillbringade i stort sett varenda minut av dygnets alla timmar tillsammans. Vi hade helt enkelt väldigt roligt i varandras sällskap.

Någon kallade oss Ying och Yang i någon sorts välmenande, aningslöst och halvrasistiskt utlåtande av den typ som inte var ovanliga i vardagskonversationen på den tiden.

(Jag vill hävda att den som i dag använder rasistiska termer gör det fullt medvetet men att så inte alltid var fallet under 1980-talet).

Tebogo hette egentligen Andreas Måhlén. Genom sin pappa, berättande han, hade han även ett annat namn: Tebogo Jones. Han sa halvt på allvar att han om dagen var den skötsamme Andreas Måhlén och om natten den farlige Tebogo Jones.

 

 

Tebogo försökte, inte utan viss framgång, varje onsdag på Enköpings inneställe Joar Blå lära mig att dansa så stilfullt som man gjorde på nattklubbarna i Stockholm.

Vi busade, skojade och tog oss till sist igenom lumpen.

Vi tappade tyvärr kontakten efter muck (=militär utryckning i civila kläder). Jag åkte först till Frankrike för att studera i Aix-en-Provence och började sedan mitt liv som Uppsala-student.

En gång, ett par år senare, återsågs vi.

Plötsligt, på en bar där jag av en slump befann mig, kom Tebogo fram från ingenstans. Han släpade med mig till några stora, svarta, muskliga musiker-killar med guldkedjor, kepsar och hela baletten.

Ni måste träffa Fredrik! ropade han. Möt mannen som räddade mig genom lumpen!

Jag kände ju likadant för honom. Länge stod vi och skrattade i baren. Efter ännu en historia som började med kommer du i håg… eller Kapten X hahahahaha! avvek hans musiker-polare relativt uttråkade.

Vi stod länge kvar ovilliga att bryta tillfällets magi. Vi tog på varandra, grabbigt boxande eller bara kärvänligt bekräftande. Det var ett sådant där ögonblick man sällan upplever och vi kände nog båda att vi inte ville att det skulle ta slut, vi ville inte släppa taget.

När vi till sist skildes åt sa ingen av oss att vi måste hålla kontakten och sådant vi visste att vi inte skulle göra eller hålla. Vi bara gav varandra en kram och mötte varandras blickar i ett ögonblick av själslig samvaro bortom fördomar och olikheter.

För allt vad vi visste var det kanske sista gången vi sågs.

 

 

Och det var det.

Jag har länge tänkt att jag borde leta rätt på honom, igen. Och för en tid sedan försökte jag. Som det visade sig avled Tebogo redan 2006. Jag blev mycket ledsen när jag upptäckte det och har inte riktigt kunnat släppa honom.

Efter att ha varit i kontakt med hans anhöriga har jag förstått att han fortsatte göra musik och flyttade till USA. Han har en dotter som ibland kommer till Sverige.

Egentligen rör det ju inte mig hur hans liv gestaltade sig. Det jag tänker på är hur glad jag är att jag fick lära känna honom om än under en begränsad tid. Jag slås också av hur viktiga vissa tillfällen i livet faktiskt är.

Jag kan se tillbaka på några få ögonblick av den här typen. Viktiga tillfällen. Ögonblick vilka är summan av mig som människa, på något tillkrånglat hemma-filosofiskt sätt.

Vila i frid, käre Tebogo. Jag är glad att jag lärde känna dig.