Alla SKA med

I samband med att FP deklarerade att vi vill se över vem som driver skola för att säkerställa långsiktigt ägande blev vi anklagade för populism.

Det klart alla partier vill tilltala så många väljare som möjligt. Om det är populism, så låt gå. Men med populism (= folkligt) brukar  man avse att en oseriös politik där man man lovar stort men knappast tar ansvar för helheten. En populist väjer också i allmänhet för obekväma beslut, dessa motverkar populistens syften eftersom dessa istället gör honom impopulär.

Jag tycker inte FP är populistiskt. Jag tycker vi är ett gott socialliberalt alternativ i svensk politik.

Man kan ju istället prova att sila traditionell socialdemokratisk, och mer så vänsterpartistisk, politik genom det populistiska nålsögat. (SD är för mig själva sinnebilden av populism så de lämnar jag helt utanför diskussionen).

Så vad brukar sossar och vänsterpartister säga? Ja att alla ska gå på gymnasiet. Inte alla får gå. Alla ska gå. Och där ska alla förberedas för högskola och universitet där också alla ska utbilda sig.

Jag gissar att man här hittar den verkliga anledningen till att dessa partier, främst V, länge varit emot betyg. I deras värld kan ett betyg innebära att alla inte kan åka vidare uppför vattenrutschkanan. Och några alternativ finns  inte i den stereotypes värld.

Sedan ska alla ha jobb och betala skatt. Och det är ju bra, om det är nog alla överens.

Alla ska vidare ha rätt till en sorts förskola och barnavårdscentral. Sedan ska alla in på en standardiserad form av ålderdomshem. Sedan ska alla dö.

Man får inte ens andas om individens skyldigheter i ett samhälle eftersom detta anses stå i motsats till kollektivets rättigheter.

Alla ska betala hög skatt. Annars funkar det inte.

Sammanfattningsvis: alla ska curlas igenom samhällssystemet på skattebetalarnas bekostnad och inga krav får ställas, inga alternativ diskuteras. Ve den som bryter normen.

But only the dead fish follow the stream.

Här någonstans finner man skillnaden mellan att vara en vänsterorienterad liberal, socialliberal, istället för någon form av socialist. Exakt här finner jag anledningen till att jag aldrig skulle kunna se mig själv som, eller rösta på, socialdemokraterna.

Fler och fler av de frågor regeringen i allmänhet, och FP i synnerhet, driver eller har drivit, plockar S upp och gör till sina. Skillnaden mellan mycket av S och FP är idag reducerat till retorik.

Copycats!

Det är hyckleri. Och det är populism.

Mitt i detta stora ska-curlande dyker det plötsligt upp en ny variabel: invandringen. Den är självfallet inte ny, men antalet människor på flykt i världen har vi inte sett tiidgare.

Hit till vårt land kommer människor som också vill få tillgång till samma rättigheter som socialdemokraternas väljare i generationer haft ensamrätt på. Vad händer då med samhörigheten och solidariteten?

Den flyger ut genom fönstret.

Populism.

33 % av LO:s medlemmar har i olika enkätsvar uppgivit att de kan tänka sig att rösta på SD. För nu kommer det invandrare och tär på systemet som är deras. Självaste Ordförande Persson sa på sin tid att han var orolig för välfärdsturism från företrädesvis östra Europa om vi förenklade för den fria rörligheten.

Han fick fel. Som populister ofta får.

Invandringen. Så ska det ju inte gå till, tänker arbetarrörelsen från V till S, SD och en centerpartist på landsbygden vilken för ett ögonblick tappat bort sitt vargfokus, upprört hemma vid köksbordet.

Förövrigt består landsbygden, om vi med den menar allt från Avesta och norröver, i stort sett av socialdemokratiska kärnväljare och en och annan centerpartist. Åkesson är inte dummare än att han vet att utnyttja flöjten för rätt sorts locktoner.

Centerledningen får panik och vill göra något – de håller ju dessutom på att ramla ur riksdagen. Annie fastnar i, blir till, det nyliberala spöket. Nej här behövs nog lite populism för att lyfta, tänker Centerns partistrateger.

Det gick ju så där…

LO vet inte på vilket ben de ska stå. Plötsligt smyger det sig in förslag på begränsningar i den fria arbetsrätten och rörligheten i deras agenda.

Allt för att tillgodose den småborgerliga, konservativa och provinsiella kärnan hos traditionell svensk medelklass. En grupp som verkar fått det alldeles för bra för att vilja dela med sig.

Ett femte jobbskatteavdrag kan många med stort patos argumentera emot. Men att utsätta sig själv för konkurrens och utveckling i ett större perspektiv är man beredd att rösta på SD för att förhindra.

Populismen fungerar.

Vi liberaler står häpna bredvid och kämpar i stort sett ensamma för EU:s fortsatta utveckling. Alla andra partier rider nu i varierande grad på det ökande motståndet till EU.

Rajoumeni, dö poän (Eurovisionsfestilval-snack från 80-talet).

Et encore: Populism.

—

Min romerska senat är Twitter, sa någon.

—

När jag kämpar mig fram i skolans korridorer, till bredden fyllda av ungdomar, deklarerar jag som sista utväg högt: Jag är Moses och ni är havet!. Det fungerar. Plötsligt har jag en fri passage. Kanske är det detta populism handlar om, när jag tänker efter.

En fri och ohotad passage. För mig.

—

Förresten, apropå Ska.