Konstiga telefonsamtal

Det har hänt lite konstiga saker, på sistone.

I går var jag tillfälligtvis ensam i arbetsrummet när telefonen plötsligt ringde. Detta händer inte ofta eftersom man i allmänhet använder andra vägar för kommunikation nuförtiden.

Det var sålunda lite spännande att svara.

Döm om min förvåning när det visade sig vara från Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Låt mig återge den något märkliga konversationen:

F: Harald…förlåt, Lugnetgymnasiet Fredrik Adolphson.

SDU: Öhh..näe…jaha..finns det någon annan där?

F: Nej. Vem är det ja talar med?

SDU: Jag heter XXX och ringer från SDU och….

F: Ja?

SDU (snabbt): …vi vill komma och besöka er skola.

F: Ni är hemskt välkomna. Men ni får vända er till SH-lärarna.

Det var väl professionellt av mig? Med undantag för att jag medvetet använde ordet hemskt felaktigt gav jag dem samma bemötande som jag gjort oavsett vilket parti som ringde upp.

Eller, kanske inte om samtalet kommit från FP för då hade det varit jag själv som ringt och det hade verkligen varit surrealistiskt.

Men jag undrar lite, ändå. Varför ville hon tala med någon annan? Det verkar en aning långsökt att de skulle känna till min inställning till SD. Men vad vet man, egentligen.

Så slog det mig. Tjejen jobbar i motvind. Jag står för en PK-uppfattning. Hon skämdes nästan för att ringa och presentera ett demokratiskt invalt parti. Här har vi en demokratisk utmaning.

Jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att ha dem. 

Ringer hon igen ska jag personligen eskortera henne till aulan där hon, som alla andra partier, ska få framföra sin åsikt.

—

I veckan fick jag också ett sms med påföljande telefonsamtal från hemvärnet. Det stod:

Vi söker personal till landets första hemvärnsgranatkastarpluton! Vi vänder oss till dig för att du har den specialutbildning som behövs för granatkastarplutonen. Vi kontaktar dig…

Det var med spänning jag såg fram emot samtalet. Och när det väl kom fick jag även då en intressant upplevelse.

Efter att mannen rabblat samma information som i sms:et frågade jag artigt vilken del av min utbildning som Hemvärnet ansåg lämplig för att basa över en granatkastarpluton.

Är det mina studier på teologiska, pedagogiska eller historiska institutionerna? Kanske allihop? Måhända var det mitt fina diplom från franska vinakademin som fångat deras intresse?

Nja, det var nog mer det faktum att jag gjort lumpen som spelade in, svarade mannen.

På så vis.

Jodå, fortsatte jag muntert, jag var Plutonsbefäl i det militära. Mannen andades lättad ut.

Jag var signalist. Quintus Willhelm II var, i förtroende sagt, mitt kodnamn. Jag brukade laga varma mackor på kaminen och servera min överordnade, Quintus Willhelm I med påföljd att tältet fylldes med Lützen-dimma.

Utöver det basade jag över kopieringsmaskinen i fält, C-repro tror jag min officiella titel var, undvek att ta i mitt vapen, en k-pist. Även om mannen i andra änden luren började visa tecken på utmattning fortsatte mitt ordflöde.

Vapnet i fråga döpte jag till Love, peace and understanding A.K.A Samtal är större!
och jag förfinande infettning av vapendelar till en konst värdig förskolans lekochplask samt fick sannolikt spö av en snigel i sporten sätta ihop vapnet på tid.

Skulle jag fortsätta? Nej, det tyckte inte mannen i telefonen. Jag kunde ju höra av mig om jag var intresserad avslutade han med en röst som antydde att han inte trodde att jag var det.

Jag avslutade med en undran huruvida jag skulle skicka en bild på sergeant Adolphson och några av hans grabbar back in the day. Kanske inte det ruskigaste Sverige beväpnat, men ändå…nej, mannen avböjde även detta erbjudande.

(Klicka på bilderna för att få dem i hel upplösning. Det är värt det!)