I veckan föll domen mot kvinnan som tårtade Jimmie Åkesson. För tårtning samt två fall av olovlig körning fick hon ett par månader i kurran.
Jag skrev ett blogginlägg när tårtningen ägde rum. Detta blogginlägg satte igång en händelsekedja som var rätt intressant.
Först hörde Dala-Demokraten av sig och ville publicera blogginlägget som debattinlägg och det är ju något som inte händer ofta. Aldrig, faktiskt. Det brukar ju vara tvärt om.
Detta fick en journalist i Expressen att nämna mig i en artikel. Vilket i sin tur ledde till att SvT hörde av sig och ville ha med mig i deras morgonsoffa samma dag domen föll.
Inför det kände jag mig lite kluven. Men tillfället var nästan för bra för att avstå. Göra reklam för FP och Falu Gymnasium samtidigt – perfekt! TV ville låta SJ köra mig till Stockholm, inkvartera mig på hotell och sen hem igen.
Varför då, frågade jag mig lite misstänksamt.
Jag konsulterade mina grå amanuenser (se fotnot), någon i partiet och Den Änglaljuva. Risken alla såg var uppenbar: TV ville ha någon att pulvrisera på bästa sändningstid. Lite morgonunderhållning, liksom.
Jag talade flera gånger i telefon med SvT:s producent vilken var angelägen att jag skulle komma. Jag gav honom mina sanningsenliga ståndpunkter. Jag ville provocera/problematisera och väcka lite debatt kring en principiell fråga.
För jag tycker ju egentligen inte att man ska få kasta tårta på sina medmänniskor. Vi har dessutom en mycket allvarlig baksida med mord och övergrepp på våra folkvalda.
I det ögonblick man dunkar näven i bordet eller kastar en tårta har man övergett det förutsättningslösa demokratiska samtalet till förmån för hot om våld eller aktiv handling. Även om man skojar kan man inte veta hur den som utsätts upplever det. Åkesson blev kränkt.
Producenten menade att ja, ja så där tycker ju alla. Men du hade ett annat synsätt som vi är intresserade av.
Jag blev misstänksam, igen. Samtalet fortsatte.
Jag berättade att bakgrunden till blogginlägget var en lektion i samband med tårtningen. Diskussionen i klassrummet gällde hur vi, som individer och samhälle, hanterar åsikter vi inte tycker om.
Jag funderade efter lektionen vidare över detta. Resultatet blev alltså ett blogginlägg/debattartikel med en mycket ironisk underton där jag ville testa att argumentera för medborgarnas rätt att tårta sina makthavare.
Ingen av mina vänner (ibland vilka återfinns jurister, filosofer, läkare, journalister och politiker) som jag diskuterat saken med håller med. De tycker i allmänhet att jag är pantad och att så där kan man ju inte argumentera.
Men, som det visat sig, ett visst intresse för argumentationen finns det.
Jag ville alltså problematisera tårtningen. Det beror ju också lite på vem som tårtar vem och var det sker. Verkligen? Självfallet.
Jag tror att rättssamhället möjligen resonerat annorlunda (åtminstone vad gäller påföljd) om en same tårtat Jimmie när han besökte Jokkmokks marknad. Detta eftersom SD krävt att samerna ska förlora ensamrätten på renskötsel.
Jag påstår att ord, talade såväl som skrivna, kan vara mycket farligare och kan kränka människor på ett mycket mer allvarligt och påtagligt sätt än en tårtning av individen. Detta kan, som i SD:s fall, leda till döden, trauma eller livslångt lidande för flyktingar.
Och driver SD igenom kravet (som de hävdar i deras partiprogram) om att begränsa den fria aborträtten från vecka 18 till vecka 12 så skulle det få förödande konsekvenser för många kvinnor.
Det skulle möjligen också, för någon, kunna motivera en tårta i pallet på Jimmie.
Det var alltså mitt arbete som lärare och engagemang som politiker som fick mig att försöka hitta argument för att annat synsätt. Nu blev det dock ingen prime-time för mig eftersom producenten ringde upp på måndagseftermiddagen, några timmar innan tåget skulle avgå, och sa att man skiftat fokus.
Morgonsoffan skulle morgonen därpå istället handla om fotbollsvåldet. Jag berättade att jag också har en del synpunkter på det men helt klart mindre kontroversiella. Mannen skrattade och sa att de skulle återkomma i frågan.
Så gick det till när jag gick miste om mina 15 minutes of fame.
Förövrigt tycker jag, av många skäl, att det är synd att inte Falu Gymnasiums bibliotekarie Ulf Wejmo är partiledare för SD. För han älskar tårta.
Eller som E-Micke i Härnösand brukar säga: Glädjen är en allvarlig sak. Och humor är inget man skämtar om.
Adolphson 
Ämnet föreföll bekant. Jag har skrivit om det förr.
Det beror nog på sammanhanget också. Ett bord är aldrig livlöst. Det är ett medel i ett sammanhang.
Det måste finnas förtroende mellan de parter som diskuterar. Om två muskliga bodybilders höjer rösten åt varandra eller dunkar sina nävar i borden så flisorna yr är det kanske lugnt. Men en kvinna som misshandlats av sin make i många år är naturligtvis mycket mer känslig för tecken i stil med höjd röst eller dunkad näve.
Det förutsättningslösa demokratiska samtalet ska föras med argument, inte med tårtor, järnrör, nävar eller höjda överröstande röster.
Apropå förtroende och ren nyfikenhet: vem är du, Christian? Har vi träffats någon gång?
Hmm, nja, vadårå: ”I det ögonblick man dunkar näven i bordet eller kastar en tårta har man övergett det förutsättningslösa demokratiska samtalet till förmån för hot om våld eller aktiv handling”
Kasta en tårta, OK, eftersom man ändå kastar den på en människa. Eftersom säkert ingen jäkel har dött av att bli ”tårtad”, och jag skulle gissa att knappt någon ens blivit så värst allvarligt skadad, så känns det för mig ändå inte så *väldigt* mycket som ”hot om våld”, utan mer som (vilket väl också torde vara avsikten) enbart förlöjligande: När vi var små visades ännu Helan och Halvan, Charlie Chaplin, Harold Lloyd samt Buster Keaton i statstelevisionen inte bara som TV-historia utan på s.a.s. fullt allvar som underhållning. Där fick, som du kanske minns, folk tårtor i nyllet hela tiden, och det var inte det minsta hotfullt utan bara lustigt. Men OK, som sagt, man kastar den ju ändå på en människa, så även Jimmie kände sig, om ock möjligen inte så värst livshotad, så dock ändå säkerligen rätt så kränkt. Så OK.
Men — ”I det ögonblick man dunkar näven i bordet […] har man övergett det demokratiska samtalet till förmån för hot om våld”?!? Näää…. Där ”hotar” man väl ändå ingen annan än ett (ändå redan) livlöst bord? Att dunka näven i bordet är för mig *precis* det samma som att höja rösten och skrika lite: Ett sätt att avreagera sig sin frustration, precis lika störande — men också precis lika oskyldigt och naturligt — som när en bebis eller en femåring gör det.
För mig känns det tvärtom som att de som beskyller någon som blir frustrerad och höjer rösten för ”hot” är de som använder en lömsk härskarteknik (som den moderna termen tydligen lyder) för att dra oberättigad nytta av sin bättre självbehärskning eller kyligare sinnelag.
Bara för att man är kallblodigare och mindre lättrörd behöver man väl inte ha mera rätt i sak? Varför ska man då ha några ”automatiska pluspoäng” i diskussionen bara för det?
PS: Jag avser just ”Amanuens” och inte ”Eminens”.