Hasses Hörna

I juni 1984 slutade jag sexan på Södra skolan och min gamle mellanstadielärare Olle Larshans läste sin mycket framsynta dikt om mig.

Någon månad tidigare hade min blivande högstadielärare Hans Frödin besökt min klass. Han var, och är fortfarande, en hedersman av den gamla skolan begåvad med en oerhört stor portion bildning.

Stolt kom jag en gång viftande med fars favoritförfattare Eyvind Johnsons mästerverk (han är från Boden precis som far) Strändernas svall på svensktimmen efter att Hans sagt att Eyvind, det är något annat det. 

Hans berättade också att när han började arbeta som lärare 1969 hade han hemmafru och köpte villa. Förutom det uppenbart otidsenliga i detta så säger det också något om löneutvecklingen för lärare från 1960-talet till i dag.

Det sitter i väggarna heter det ju. En dålig kultur på en arbetsplats kan vara ett stort och kostsamt problem. Men när kulturen är god, eller när man skapar den tillsammans, gäller det omvända.

Hösten 1998 började jag på det som var tänkt som mitt första jobb på Harladsbogymnasiet i Falun. Jag tänkte att jag flyttar hem ett tag, innan Den Änglaljuva är färdig på universitetet, och tar hand om far.

Jag är fortfarande kvar. Vilket beror på mina första tio år i yrket.

I mitt blivande arbetsrum fanns Hans Frödin som numera arbetade på gymnasiet. Han tog mig gott emot.

På grund av Hans stora humanism, personlighet och av respekt för hans lärargärning i största allmänhet, döpte vi rummet till Hasses Hörna.

Rummet kom att heta så långt efter att Hans pensionerat sig, ja faktiskt ända tills för två år sedan då man byggde om skolan och rummet rent fysiskt försvann.

Hasses Hörna blev snabbt en institution på skolan. Och vi som tidvis eller över 10 år samarbetade med varandra där i rummet var:

Pontus, lärare i svenska/historia. Med stort hjärta och ett engagemang utöver eljest klev han in i Hörnan året efter mig. Pontus har ett stort rättspatos och reagerar hårt och snabbt på sakernas tillstånd. Passion är det första jag kommer att tänka på när det gäller honom.

Men passion är också kostsamt för själen. Därför är det kanske inte så konstigt att han istället för läraryrket valde att följa sin dröm. Först blev han den busskörande svenskläraren. Nu är han krögare.

Tragiskt är det för skolan att lärare av Pontus kvalitet väljer att sluta. (Men jag tror att han någon gång återkommer).

Nästa person var bodensaren Joel, lärare i svenska/historia. Han hade inte heller tänkt att stanna så länge.

Med stark integritet och en bildning fullt i klass med Hasses blev han snart en självklar del i Hörnan. Mest berömd blev Joel när han lyckades ge en grupp elever från Fordonsprogrammet självförtroende nog att delta i en elev-kabaré där estetelever normalt dominerade.

Joel har visat sig vara en lika bra, kanske bättre, Skolledare som lärare. Han väljer nu att göra en omvänd Fredrik-resa i Faluns skolsystem: Haralsbogymnasiet-Lugnetgymnasiet-Västra Skolan…fortsätter han till Södra är han i mål.

Joel är också känd i världen utanför skolan som bestigare av världens toppar. Jag är glad att han fortsätter, trots allt. Ledare av hans dignitet behövs i skolvärlden.

Åke, den till det yttre så kärve Idrott/matematikläraren, pekar ofta med hela handen. Åkes tålamod är fantastiskt åtminstone vid en jämförelse med undertecknad. Viljan att förändra hela utbildningar och inte bara stirra sig blind på det egna lilla är utmärkande.

Medborgarförslag och andra idéer har ofta kommit från honom.

Åke är tillsammans med undertecknad den ende som fortfarande är kvar i Falu Gymnasium. Dock inte i samma arbetsrum. Men ändå: det känns tryggt.

Jag tycker han borde bli politiker, han vore en stor tillgång för demokratin och det parti han nu skulle välja, men han är ovillig.

Johan, lärare Religion, Samhällskunskap, och jag har många beröringspunkter genom att vi delvis undervisar i samma ämnen, våra studier i Uppsala och många gemensamma bekanta. Johan är riksspelman och känner också han stort för sin omgivning.

Det är roligt att svinga en bägare med honom och jag tycker det är synd att han inte fortsätter sitt fackliga engagemang. Förutom pendlingen från Rättvik har även Johan tröttnat på sakernas tillstånd och sagt upp sig. En stor förlust för Falu Gymnasium.

Nästa person är den godmodige Leksands-sonen Jonas, Svenska/Samhällskunskap, alltid med ett leende i mungipan och begåvad med ett skämtlynne som verkligen tilltalar undertecknad.

Särskilt roligt var att hålla liv i den gamla konflikten mellan syntare och hårdrockare från mitten på 1980-talet. Jonas var pudelrockare back in the day då jag lyssnade på Kraftwerk.

Jonas gjorde sig snabbt känd som den lärare på skolan som undervisat på flest program. Han hade bitvis relativt tunga tjänster men fortsatte likväl le. Att han tillslut valde att sluta pendla och arbeta hemma i Leksand är kanske inte så märkligt.

Musikläraren Craig, filosofi/religion/musik, gav mig en 4:a i musik på högstadiet. Därför låg han ju bra till redan från början. Jag gillar honom också som en person som alltid gått sina egna vägar och på grund av de intressanta perspektiv han genom sin bakgrund som amerikansk invandrare kan ge sakernas tillstånd.

I går avtackades han med avgångsvederlag.

Vi i Hasses Hörna gillade tillvaron. Skolledningen litade på oss. Vi litade på varandra. Det var en positiv och bra tid. Eftersom vi ville vara tillgängliga uppmuntrade vi eleverna att komma in till oss närhelst de önskade och utan störande knackningar på dörren.

Det medförde att det till vårt arbetsrum dagligen kom en strid ström av elever. Alla samtal skedde öppet. Var samtalet privat eller känsligt, eller om man behövde arbeta i lugn och ro, gick i så fall den personen till ett annat rum.

Arbetsrummet var en social plats där vi tidvis hade ett minipingisbord eller hockeyspel uppställda. Pausen, vilan och samtalet måste få tid. Även elevsamtalet måste få tid, plats och utrymme.

Detta öppna klimat medförde att vi automatiskt tog del av varandras elevdiskussioner, bedömningar, handledningar och problem. Det fanns ingen prestige eller stolthet och vi hjälpte ofta varandra. Antingen direkt i själva samtalet eller efteråt.

Vi diskuterade allt, högt som lågt. Problem och händelser i skolan, i samhället eller rent privat. Vi var olika individer med olika åsikter, intressen och liv. Vi blev ett starkt kitt. Vi blev mer än kollegor –  vi blev vänner.

Även om vi inte umgås dagligen och stundligen upplever iallafall jag för min del en trygghet i dessa människor.

Ett sådant här klimat uppstår inte hursomhelst. I synnerhet inte om man packar lärartjänsterna, spar resurser eller tar bort tid för förberedelser eller efterarbete. I takt med kommunala besparingar slits kollegiet ner, goda klimat förstörs, glädjen försvinner och duktiga och engagerade lärare slutar.

För egen del ser jag ännu framtiden an. Jag kan inte riktigt se vad jag annars skulle göra. Det är lärare jag är. Var eller hur är dock en annan fråga.

Från och med i dag sitter ingen ur Hasses Hörna längre i samma arbetsrum. Själva rummet är som nämnts rivet och ombyggt.

Det var inte bättre förr. Dock är det förflutna viktigt. Jag har utvecklats mycket genom dessa människor. Jag hade inte varit den lärare jag är i dag utan dem.

Men jag har också utvecklats som människa tack vare Hasses Hörna. Detta är min första prioritet när jag ger mig in i nya saker: att lära känna nya människor. Det har jag med råge lyckats med härvidlag.

För den nostalgiskt lagde vill jag komma med lugnande besked. Hasses Hörna finns kvar. Som middagssällskap. Tyvärr kommer du aldrig att bli inbjuden.

Gutår!