Elsborg

Det var Hasse C, kungen av Elsborg, som lät bygga den förnämliga uteplatsen skaldade mina föräldrar, inte så lite influerade av Evert Taube, någon gång i mitten på 1980-talet.

Det var en grannfamilj som skulle flytta från radhuslängan på Engelbrektsgatan, Elsborg, i Falun. Tillsammans hade familjerna, som nyinflyttade i slutet på 1970-talet, bildat Nedre Elsborgs samfällighets- och Sångarförening. 

Man har alltså att brås på, antar jag.

Ibland har olika människor i stan bett mig att visa det riktiga Falun eller att få träffa genuina falupersoner. För jag är ju en sån, menar de, så jag borde veta.

Vad de å sin sida inte vet är att det faktiskt inte finns något sådant. Iallafall inte något i stil med inskränkt bygemenskap som det tar 2 generationer att ta sig in i.

Falun har alltid varit en ut/inflyttningsort. Först sökte sig människor till gruvan från när och fjärran, från övriga landet och från Europa, på grund av att gruvan under 1600-talet var världens största (kända) industriella arbetsplats.

Sedan blev stan residens- och tjänstemannastad. AT-läkare, lärare, jurister med flera kommer och stannar en kortare eller längre stund och flyttar sedan vidare. Några blir kvar. Vissa trivs, andra inte.

Ska jag göra le Grand Tour med någon tar jag hen med mig till café Focus. Där samlas många genuina faluorginal. Sedan vandrar vi genom Elsborg upp till gruvan.

Det var nog Elsborg Selma Lagerlöf tänkte på när hon skrev om den gruvliga och ljuvliga sidan av stan. Falun ligger i en dalgång och mitt emot gruvan ligger den ljuvliga sidan med sina prominenta villor och fina kvarter.

På andra sidan, nedanför gruvan, Elsborg. Området har anor sedan 1600-talet som bostadsområde för gruvdrängarna. Jag är osäker på om det är en del av världsarvet men här och där finns gamla gruvlängor bevarade.

Här, på den gruvliga, ruffiga sidan, the wrong side of the river, växte jag och mina syskon upp. Många av mina tjänstemanna/läkarson-kompisar kom från den ljuvliga sidan och de med rötterna i stan från den andra.

På 1970- och 80-talen var Elsborg inte lika tillfixat som idag och man kunde ännu se fallfärdiga ödehus, övergivna tomter med bilvrak och udda personer ströva omkring.

Lite som vissa nostalgiker idag beskriver hur Haga i Göteborg eller Söder i Stockholm en gång var.

Selma Lagerlöf bodde i Falun 1897-1910. Dels bodde hon i Centralpalatset och dels i eget hus på Villavägen. Hon bodde också i ett hus i Elsborg beläget i korsningen Sturegatan/Mormorsgatan.

På 1980-talet var det övergivet sedan länge och vi barn tyckte om att ta oss in och leka där. I min egen världsuppfattning har jag lekt i det rum Nils Holgersson författades.

Jag minns att det blev uppståndelse när huset skulle rivas eftersom det var den stora författarinnas enda kvarvarande hem. Men det revs och idag står det ett prydligt flerfamiljshus i dess ställe.

Jag passerade ofta huset, om jag inte istället tog Berhauptmansgatan (från vilken en legendarisk polis, Blinka 19, långt tidigare släpade fyllon till den intilliggande Ornäsgatan eftersom den i rapporten var enklare att stava till) upp till Elsborgs två parker: Hästparken och Kåreparken.

I den senare hade vi skidtävling varje vinter och i den förra tillbringade jag varje dag från 1:an till 6:an tillsammans med mina kompisar. I Hästparken spelade vi ofta Vippa, ett traditionellt spel från Bergslagen med egen facebook-grupp och mycket roligare än kubb.

Från första stund ända till, ja faktiskt ända upp i högstadiet, tog jag och min kamrat Magnus Hedén sällskap till skolan. Först till Södra sedan Västra. Detta trots att promenaden till honom uppe på Konstvaktaregatan eller ner till mig på Engelbrektsgatan innebar en betydligt längre sträcka – genom hela Elsborg – från hemmet till skolan.

Det blev en ritual. Varje morgon ringde vi till varandra och frågade om vi skulle gå tillsammans. Jag kan fortfarande hans telefonnummer.

Där på Elsborg fanns Emil, en gammal förvirrad farbror som bjöd på godis, och där fanns den skräckingivande Plommongubben, som ingen någonsin hade sett men som alla visste sköt med saltskott på ungar som pallade plommon i hans trädgård.

Och precis ovanför den farliga Plommongubben fanns Ernst Rolfs födelsestuga som idag är ett litet museum.

Vi lekte ofta i själva gruvområdet. Det var glest med avspärrningar på den tiden. På vintern klättrade vi upp på de högsta slagghögarna och åkte nedför på plastpåse i en vindlande fart.

Eller så cyklade vi upp och badade i krondiksdammen. Inte visste väl vi att den anlades på 1500-talet av kronan för att förse gruvan med vatten eller att de allierade under andra världskriget planerade att spränga den för att dränka stad och gruva om nazisterna anfallit Sverige.

Inte kände vi heller till att Geschwornergården, som idag är restaurang, var ämbetshus för en ofta illa sedd myndighetsperson vid gruvan: Geschwornern (tyska = edsvuren).

Gruvmuseet var ofta öppet och hade fri entré. Jag gick ibland dit ensam när jag inte hade något bättre för mig. Det var en spännande miljö att vandra omkring i och upptäcka.

Vi lekte röda/vita rosen och alla möjliga lekar över hela Elsborg. Minnena är många. För mig är känslan precis samma som den i Björn J:son Lindh sång De hjältemodiga. 

Om något verkligen är hemma för mig så är det Elsborg. Men jag längtar inte tillbaka. För jag är med och bryter ny mark i Falun: jag bor längst upp i Slättaskogen. Det måste vara stans bästa plats att bo på.

Och letar någon efter det verkliga, eller gamla, Falun, rekommenderar jag en guidad tur med falu-nestorn Örjan Hamrin – om han fortfarande håller på.