Irma Grese

Irma Grese – Belsens kvinnliga djävul – älskade att slå nakna kvinnor och särskilt unga, vackra flickor. Hennes sadism kände inga gränser. De dagar då hon skulle se ut offren till gaskamrarna trivdes hon mest. (ur Expressens artikel 20:e september 1945 där ett överlevande ögonvittne intervjuades).

Den sköna besten, hyenan i Auschwitz.

Det finns idag en hel del artiklar om Hitlers bödlar etcetera i diverse populärhistoriska tidskrifter men också övrig media brukar ta upp detta ämne med jämna mellanrum. Våldet, ondskan och terrorn säljer, intresserar och, tyvärr, inspirerar fortfarande.

—

Tänk så lätt det är att i efterhand se mönstret: svår barndom, en problematisk skolgång fylld av mobbing och en tillvaro i utanförskap.

Så kommer sammanhanget och tillhörigheten. Det tidigare offret blir den värste av dem alla. Bakgrunden och förutsättningarna ursäktar självfallet inte handlingarna men mönstret, det återkommande, borde lära oss något.

Det rådde ingen tvekan om skulden. Kocentrationslägervakten Irma Grese var skyldig. Det fanns många skakande vittnesmål om hennes brutala sadism – varav alltså ett gick att läsa i Expressen i september 1945 – som många gånger gick långt bortom andra bödlars.

Irma Grese. En ung, blond, blåögd tjej med trasig uppväxt, utanför och misslyckad i skolan. Hur och varför kunde hon bli en av de mest mytomspunna figurerna i nazismens dödsapparat och uppnå en bisarr kultstatus bland sina gelikar?

Hon var ung, bara 19 år, när hon gick med i SS och hon hann vara verksam i flera läger. Hennes karriär gick snabbt och hon nådde till slut den näst högsta graden bland kvinnlig KZ-personal (KZ = Konzentrationslage) och var slutligen ansvarig för 30 000 kvinnliga fångar.

Hon var en utpräglad sadist och hennes handlingar som sagt osedvanligt grymma. Hon slog, piskade, dödade och förnedrade sina offer. Ju brutalare desto bättre – allt enligt den vidriga nazistiska doktrinen.

Och Irma Grese levererade. Hon blev känd, berömd och bekräftad.

—

Men vem var hon? Jag träffar ju massor med ungdomar i mitt jobb. Skulle en, eller var enda en av dem, kunna vara en potentiell Irma Grese? Kanske inte alla. Men många, blir min dystra slutsats.

Så väldigt mycket utöver det som står i artiklarna känner jag inte till om hennes bakgrund. Hon föddes 1923, hade 4 syskon och modern tog sitt liv när Irma bara var tretton år. Hon hade dåliga skolresultat, var mobbad och blev en mycket aktiv medlem i Bund Deutscher Mädel (nazisternas organisation för flickor).

Som 19-åring gick hon alltså med i SS (något som hennes far lär ha ogillat eftersom han själv enbart var partimedlem för att det gynnade honom i yrket) och började sin blodiga karriär i kvinnolägret Ravensbrück på kontoret som assistent.

Sommaren 1942 hade Förintelsen kommit igång på allvar och trycket på lägersystemet ökade i takt med att mördandet ökade dramatiskt.

Hon flyttades året därpå till den nybyggda Auschwitz II-Birkenau som behövde mer personal. Detta var ett toppmodernt dödsläger framtaget för ett enda syfte: att effektivt genomföra den slutgiltiga lösningen.

I Irma Greses värld var detta befordran till en topptjänst. Hösten 1944 blev hon den näst högsta kvinnliga officeren. Hon var nu ansvarig för urvalsprocessen för vilka som fick gå till arbete respektive gaskamrarna.

Den positionen gav nazisterna inte vem som helst och att en 21-årig kvinna blev utsedd var uppseendeväckande.

Hon var alltid välklädd och det sades att hon särskilt slog ner på fångar som trots allt försökte behålla någon form av kvinnlighet i helvetet, att hon sände åtskilliga fortfarande friska och starka fångar till gaskamrarna av den anledningen.

Hon kunde slumpvis misshandla kvinnor som hon blev arg eller avundsjuk på och hon hade rykte om sig att vara sexuellt utsvävande men det är oklart vad som är belagt. Är inte det lite typiskt stereotypt, tänker jag, samtidigt som jag inser att genus kanske inte är helt tillämpbart i detta fall.

—

(Eller, förresten. Tänk om det är så att det inte är någon som helst skillnad – som en del påstår – mellan könen i sammanhanget, att kvinnor är precis lika grymma som män? Det är bara det att de aldrig – eller sällan – fått chansen att visa det.

Det vore ju det mest rimliga. Samtidigt lämnar den tankegången mig helt utan hopp. Fast min tro ligger helt och fullt på mänskligheten som helhet – en kan lika lite eller mycket hoppas på att kvinnorna ska frälsa oss som på någon religion.

Det där var ju så pass intressant att det kanske är värt en egen framtida bloggpost)

—

Förutom vittnesmål och rättegångsprotokoll finns en brevväxling mellan Irma Grese och hennes syster bevarad. I många av breven försöker hon övertyga systern att allt är bra och att inget ont kommer att hända.

Bristen på självinsikt och bisarr världsuppfattning är påfallande – på så vis har hon mycket gemensamt med andra nazistiska krigsförbrytare.

1944 evakueras Auschwitz och hon kom tillbaka till Ravensbrück i början 1945, bara för att omplaceras igen och den här gången till koncentrationslägret Bergen-Belsen. Det var här hon och hennes kollegor överraskades av brittiska arméns snabba frammarsch. Hon ställdes inför militär domstol i slutet av 1945.

Vittnen pekade ut henne som personligen ansvarig för flera mord, antingen genom att skjuta offren med tjänstepistolen, eller att slå ihjäl dem gärna med sin piska. Grov misshandel var ofta förekommande.

Den 17 november 1945 dömdes Irma Grese till döden genom hängning. Hon överklagade flera gånger då hon bland annat hävdade att hon blivit placerad i koncentrationslägren av SS och inte frivilligt sökt sig dit, men överklagan avslogs.

Avrättningen verkställdes en månad senare och när huvan placerades över hennes huvud sa hon ett enda ord till bödeln: Schnell (skynda dig).

—

Kanske är det dumt av mig att intressera mig för en krigsförbrytares handlingar. Men på något sätt ser jag det som förknippat med mitt yrke och politiska engagemang.

För det viktigaste en lärare kan hålla på med är, i mina ögon, att främja självinsikt, självkänsla och ett kritiskt självständigt tänkande.

Och det viktigaste en politiker kan hålla på med är egentligen samma sak. Med den skillnaden att strävan bör vara att försöka utforma ett samhälle där alla individer får samma möjlighet att tillämpa sin självinsikt och utöva sin självkänsla och kritiska självständiga tänkande.

Alltså säger jag: glöm inte Irma Grese.