Bäst i test

Det finns ett antirasistiskt test, Chavez-Perez-testet, att göra på film och populärkultur. Testet innehåller tre enkla punkter:

1. Finns det minst en icke vit karaktär som spelas av en icke vit skådespelare?

2. Pratar hen med en annan icke vit karaktär gestaltad av en icke vit skådespelare?

3. Och samtalar de i så fall om något annat än brott?

Jag tycker kanske att man även kunde lägga till en språklig aspekt. Gestaltar sig handlingen i ett icke engelskspråkigt land kan man med fördel använda sig av aktuellt språk istället för engelska.

Ett exempel är Hollywood-produktionen om gruvarbetarna i Chile, Antonio Banderas spelar en huvudroll, där alla springer omkring och bryter på engelska i stället för att tala spanska.

Ett annat test är Bechdeltestet. Det går ut på samma sak men handlar istället om jämställdhet. Filmen måste, för att klara testet, ha:

1. Minst två namngivna kvinnliga rollfigurer

2. Dessa rollfigurer måste ibland prata med varandra

3. Deras konversation måste röra sig om något annat än män

Det är, för kännedom, och föga förvånande, förhållandevis få filmer som idag klarar dessa test.

---

 

Jag tänker att man kanske kan göra ett test för sina privata relationer också. I ens eget liv, liksom. Saker man bör tänka på. Vilka punkter ska en hållbar relation klara, tro? Här följer Adolphsons relationstest (snart i en veckoblaska nära dig).

1. Tillit. Man måste känna sig trygg tillsammans med personen. Verklig vänskap bör kunna klara en törn eller två. En verklig homie är inte bara en ryggdunkare.

2. Självkritik. Man bör granska sina egna tillkortakommanden i relationen och ifrågasätta sig själv emellanåt. Det är väl en allmän livsregel, kanske, men ändå.

3. Kants kategoriska imperativ. Gyllene regeln. Varje djupare relation måste innehålla mer eller mindre, helst mer, av detta.

---

 

Jag fastnar lite i punkt 2, för egen del. Mina relationer är lite varierande, det medges. Hur kommer det sig att vissa, både nära och mer avlägsna personer, ofta stör sig till vansinne på mig?

Vad är det hos mig som triggar somliga att känna precis tvärt emot vad jag vill att de ska tycka om mig? I stunder av dysterhet tänker jag att det bara är mina elever som verkar gilla mig – åtminstone några av dem.

Salig mor, slog det mig. Hon som alltid höjde mig till skyarna. Hur kommer det sig att vår relation var så speciell? Och hur präglade den mig? Jag har ju alltid sett den relationen som något gott, den innersta, och som något oåtkomligt. Jag har låst in den i mitt hjärta och gjort mor oåtkomlig i mitt eget lilla Fort Knox.

Men visst var det så att det tog några år för mina föräldrar att få barn. Och visst var jag efterlängtad när jag äntligen kom. Och visst fick jag hela fem år av odelad kärlek och uppmärksamhet av henne innan nästa barn kom. Och när lillasyster kom till världen var jag ju nästan sju år.

Mamma uppfostrade mig ensam. Alltså, far fanns ju med i familjen men det var mamma som bestämde. I synnerhet när det kom till mitt, hennes förstfödde, väl och ve. Hon lät inget ont hända mig.

Hon uppfostrade mig om jag vore något slags högre väsen. Nu när jag själv är förälder inser jag att man inte ska göra så. Man måste ställa krav, också. Mor gav mig sin totala hängivenhet.  Hon valde mina kläder, putsade mig, skötte mig och älskade mig. Hon talade om hur jag skulle bete mig, skämde bort mig, curlade långt bortom rimlighetens gräns. Mina behov styrde det mesta.

I synnerhet ville hon tidigt lära mig att bli den perfekte gentlemannen. Hon uttryckte sig faktiskt exakt så, en gång.

Hon lärde mig hur man dansar (nåja) styrdans, konverserar sin bordsdam, vilka blommor man har med sig till en dejt, hon valde rakvatten åt mig när jag väl började raka mig, att nämnda rakvatten endast ska förnimmas och inte golva en förbipasserande, att man ställer sig upp och drar ut stolen för en kvinna, låter människor gå före genom en dörr och annat otidsenligt nonsens som inte klarar Bechdeltestet särskilt väl.

Man behöver ju inte vara stjärnpsykolog för att räkna ut att detta riskerar skapa en tämligen påfrestande vuxen människa. Jag minns också att människor i vår omgivning regerade på hur hon behandlade mig. Så hur hon behandlade mig måste ju varit iögonfallande.

En granne kallade mig den lille riksdagsmannen. En annan, mer irriterad, kallade mig lite sarkastiskt the golden boy och en mer avlägsen familjebekant kallade mig rätt och slätt prinsen. 

Andra i familjeumgänget såg sig nödsakade att bry sig extra mycket om de yngre barnen i familjen outtalat att jag ju redan fick så (onödigt) mycket uppmärksamhet. En kusin frågade halvt på allvar om jag som barn hade MBD (minor brain damage), salig moster sa en gång att jag visserligen var odräglig som barn men till slut växte upp till en fin pöjk.

Min syster sa ibland, när vi var osams, att allt handlade alltid om dig när vi var små.

Det blev jobbigt på flera plan när salig mor försvann. Hon som alltid skyddat mig fanns inte längre. Relationerna blev svårare. Livet blev svårare. Jag började ta beslut som, om dåliga, mamma inte i efterhand kunde fixa till.

Okej, jag erkänner: det är fortfarande jobbigt. Trots att hon för alltid gick bort från mig i juli 1997. Jag fick beskedet på en åker i Västmanland. På den åkern står jag ibland fortfarande kvar och gapar.

Fuck cancer.

Some die young – låten passar emellertid bättre in på min syster för mamma och jag hann liksom prata klart. Trots allt.

---

 

Men så kom det sig att jag träffade den Änglaljuva. Vi firade nyligen 15 år som man och hustru. Vi uppmärksammade dagen genom att åka till Västmanlands pärla Elsa Anderssons kafé där svärfar storstilat bjöd på räkmacka OCH Napoleon. Sedan lagade vi en brakmiddag där hemma.

Nu kanske en potentiell läsare tänker att jag nu, ja nu är det kört, kommer att misslyckas, om man inte redan anser mig gjort så, med att balansera på den där slaka linan mellan personlig och privat.

Kanske, kanske inte. Läs vidare om du vågar.

Egentligen har vi väl allt emot oss, den Änglaljuva och jag. Hon är nämligen allt jag inte är och mer därtill. Vi är inga tvillingsjälar på något sätt, nej, vi är varandras totala motsatser.

Och, vad viktigare är, hon är inte lik salig mor på en enda punkt. Plockar man fram sin smäktande tenorstämma vid fel tillfälle kan man åka på en hockeytackling.

Hemma är jag inte någon prins, där daltas det inte – man får respekt om man förtjänar den. Jag är en av två familjeförsörjare med lika ansvar för hus och hem. Hennes respekt vinner man på andra sätt.

Tur det. Jag tror jag långsamt kvävts till döds av min egen odräglighet om det inte vore för henne. Den Änglaljuva är skillnaden mellan… ja, allt egentligen.

Nej, det må vara hur det vill med andra relationer. Människor får tycka om mig eller ej, oavsett vilket – jag förställer mig inte. Jag tycker om min tillvaro. Jag säger vad jag tycker och håller man inte med får man övertyga mig med sakliga argument. Eller strunta i mig.

Jag lever med en person som gör livet svårt, som ställer krav, som ser rakt igenom mig men som tar mig under armarna, ger mig riktning och mod att gå. Jag får jobba hårt med min akilleshäl, punkt 2 i Adolphsons relationstest. Och bara för att man klarat kristallbröllop kan inget tas för givet.

Och det är mycket vackert så.