Torgny Segerstedt

Jag har lite lojt och på visst avstånd följt debatten kring Göteborgspostens (GP) påstådda högervridning. Men jag tänker ibland på en annan känd göteborgsk tidningsman. Det kanske GP också borde göra.

—

Torgny Segerstedt – socialliberal (så klart) – var berömd redaktör på Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHS) åren 1917- 45. Han tog ställning mot nazismen. Han gjorde det redan i början på 1930-talet när nazisterna kom till makten i Tyskland. Och han gjorde det ordentligt.

Segerstedt insåg tidigt att Versaillesfreden efter första världskriget skulle skapa ett revanschlystet Tyskland och han förutsåg att antingen skulle tyskarna göra sig av med den nazistiska regimen eller så skulle det bli krig i Europa.

Att säga att han fick rätt är en underdrift.

Det räddhågade officiella Sverige försökte på olika sätt tysta hans penna och kung Gustaf V ville i ett personligt möte 1940 få honom att inte så hårt kritisera den svenska regeringens hållning gentemot Tyskland.

Segerstedt stod upp för sin övertygelse och ett berömt citat är: Är det kanske bättre att leva på knä än att dö upprätt? Om replikskiftet med kungen har barnen Ingrid och Torgny vittnat.

(Jag var för övrigt på intervju på Ingrid Segerstedts gymnasium 2003 och var besviken över att jag inte erbjöds jobb – bland annat beroende på skolans stolta renommé genom sin upphovsperson).

Mötet med kungen 1940 hade föregåtts av att Segerstedt under lång tid, faktiskt ända sedan det nazistiska maktövertagandet 1933, fört en intensiv kamp mot Adolf Hitler och de nazistiska idéerna. En av de mest kända texterna avslutades med orden: Herr Hitler är en förolämpning.

Självaste Göring hotade Sverige i ett telegram om vad som kunde hända om man lät dylika yttranden passera. Segerstedt svarade i sin tidning: Det förefaller som om hr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket.

Artiklarna nådde utanför Sveriges gränser. Helst i länder som låg i krig med Tyskland eller var ockuperade, som Norge, Danmark och England (där man översatte och läste upp delar av artiklarna i radio) blev han känd och uppskattad.

Eftersom Sverige var så tyskvänligt under 1930-talet och i början av kriget blev Segerstedt ett problem för regeringen. På ledarsidorna beskrevs svenska ministrar som hariga eller räddhågade.

Statsminister Per Albin Hansson höll inte alls med honom och flera ilskna, tyskvänliga debattartiklar publicerades i den konkurrerande GP. Mäktiga personer från industrin agerade också emot honom.

Men han stod inte ensam. 34 göteborgare skrev till hans försvar angående artiklarna i GP och välkända personer som Karl Gerhard, Ture Nerman och Vilhelm Moberg stödde honom.

Han var emot svenskt deltagande i OS i Berlin 1936 eftersom han ansåg att detta skulle gynna en stat som förtryckte minoriteter. Man skulle inte jama med, helt enkelt.

Hitler var arg på Segerstedt, för att underdriva. Undra på: nazisterna beskrevs i tidningen som skränfockar, snyltdjur, förbrytarsjälar och kloakråttor. 1942 gick propagandaminister Goebbels i taket och beordrade två tyska tidningar att framställa Segerstedt som sinnessjuk och tyskhatare.

Torgny Segerstedt dog 1945 och i sin allra sista artikel diskuterade han försvar av press- och yttrandefrihet. Han diskuterade det problematiska i när politiker försöker styra journalister:

Den är samma andas barn som hitlerismen med dess krav på underkastelse under ”ledarens” befallning. Kollektiviteten upphöjes på individernas bekostnad. [—] Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten, kommer att fortgå till tidernas ände.

Torgny Segerstedt var omstridd offentligt, privat och under såväl som efter sin levnad. Klart är att han var en språklig virtuos, en vass skribent och för många utgorde en symbol för motstånd mot nazismen.

—

Några saker vill jag särskilt lyfta fram kring honom:

Tidningen beslagtogs 8 gånger under kriget. Bland annat 1940 då Segerstedt avslöjade att regeringen hade gett Tyskland tillstånd till mer omfattande trupptransporter än vad den från början hade tillkännagett.

Statsminister Per Albin Hansson antydde i sin dagbok att man inte kunde riskera krig med Tyskland på grund av vad en, i hans ögon, självrådig tidningsman kunde skriva. Jaså, minsann.

1942 och beslagtogs inte mindre än 17 svenska dagstidningar som samtliga skulle publicera en text om tysk brutalitet i norska fängelser och koncentrationsläger. Redan innan tidningen var tryckt stoppades artikeln. Segerstedt löste problemet genom att lämna utrymmet som varit avsett för texten blankt, medan rubriken I norska fängelser och koncentrationsläger fick vara kvar.

En beskrivning av honom gällande liberalismen är särskilt tilltalande:

Liberalismen har alltid varit en svuren motståndare till en självgod och trångbröstad nationalism [—] enligt vilken det sant mänskliga endast är att finna hos det egna folket och den egna rasen.

—

Jag kan inte, för att försöka sy ihop detta, komma med någon knivskarp analys kopplat till dagens GP-debatt. Jag nöjer mig med att konstatera att det i efterhand kan vara lätt att se skillnaden på rätt och fel men svårt att göra detta i samtiden.