Lyckolandet

Idag är mitt 45:e år fullbordat.

Vi firade med att i helgen åka till Stockholm. Jag fick göra allt det jag älskar: äta råbiff på Operakällarens bakficka, handla på NK, bo på hotell Diplomat och på söndagen gick familjen på barnteater, Snövit, på Maxim.

Man har det allt rätt bra, vid en jämförelse.

Det lustiga är att jag under resan ner lyssnade på Niklas Strömstedts omtalade låt han framförde i Så mycket bättre.

Alla människor – det är vi, sjöng han.

När han i lördags klev in på den aktuella bakfickan tänkte jag först, under inflytande av någon sorts lantlig kändisnoja, gå fram och säga att jag gillade hans låt. Detta händer väl inte allt för ofta (att jag gillar hans låt, alltså).

Sedan bestämde jag mig för att låta killen vara ifred. Han käkade ju också lördagslunch, när allt kom omkring. Istället ägnade jag en tanke åt alla dessa människor som genom historien rört på sig.

Sedan jag lyssnade på Vetenskapsradion Historia om Swede Hollow – svenskslummen i Chicago – (det finns en artikel i DN också) brukar jag återkommande ta upp temat i mina kurser.

Utgångspunkten är att 1,3 miljoner svenskar (bland annat släktingar till mig), och förövrigt många fler miljoner människor från resten av Europa, utvandrat till USA. De flydde från en hård tillvaro mot drömmarnas horisont och många dukade under på vägen eller mötte en framtid som inte stod tillvaron de lämnat långt efter.

Området där svenskarna höll till i Chicago präglades av uppfattningen att svenskar är kriminella, våldsamma, luktar illa och går inte att prata med. Håll dig borta från svensk-slummen om du inte vill få en kniv i ryggen.

Parallellen till tiggarna på våra gator blir uppenbar för eleverna.

Ett annat exempel är de så kallade Kirunasvenskarna som på 1920- och 30-talen utvandrade till Sovjet. De emigrerade av ideologisk övertygelse för att vara med och bygga det fullbordade kommunistiska samhället.

De sökte paradiset.

Men Stalin mötte dem med stor misstänksamhet och istället för det klasslösa lyckolandet blev tvångsarbete eller avrättning i många fall konsekvensen. De få som lyckades återvända till Sverige fick det svårt även vid hemkomsten till Kiruna.

Sedan har vi ju vikingarna förstås. I många fall rörde det sig om våghalsiga ungdomar som ansåg att en resa över havet mot ett okänt öde var bättre än att svälta, eller lida på andra sätt, hemma i norden.

Fast de hade ju egna sjödugliga båtar, åtminstone.

Det är inte konstigt att så många människor idag flyr. Inte minst med tanke på hur liten planeten blivit.

För det första har mänskligheten alltid gjort så när levnadsbetingelserna stått på minusskalan och för det andra är det inte den besuttnas privilegium att flytta på sig. Det kan idag nästan alla göra. Åtminstone kan de försöka.

Om det är så att vi faktiskt blivit för många individer här på gamla Tellus, för att vi ska kunna tvinga människor som inte vill att stanna där de befinner sig, får vi nog ta ett större kollektivt ansvar för att se till att livsbetingelserna där dessa människor lever är drägliga.

Oj. Det var en lång mening.

I år tänkte jag – med anledning av flyktingkatastrofen – bygga ut temat i undervisningen. För jag tycker att utbildning måste hänga i hop med verkligheten.

Planen är att eleverna ska lyssna på inslaget i radion, läsa artikeln, kanske se Troells filmatisering av Utvandrarna samt möjligen se/lyssna på Kristina från Duvemåla. Sedan kan man på olika sätt koppla detta med dagens situation för flyende.

Jag fick idén när vi jobbade med att analysera filmen Casablanca. Det är ju i Nordafrika den filmen utspelar sig när en massa (vita) människor inväntar möjligheten att fly från kriget över havet till säkerheten.

Tyvärr fick jag inte med skolledningen på att göra det till en temadag för hela skolan med alla ämnen inblandade, men att själv jobba inom mina ämnen funkar ju det med. Det bästa är att man lär sig så mycket själv – jag måste åter få säga det: jag har ett fantastiskt yrke.

Det är så sant som det en gång är sagt: skam den som ger sig.

Här som där. Nu som då.

Kanske kan man kan lägga till salig mors gamla ordstäv: Den som börjat har gjort hälften. 

Sisyfos 2.0.

År 46 ser på avstånd bra ut. Iallafall för mig som vit, heterosexuell, europeisk medelklass. Jag har det bättre än flera miljarder människor. Eller, om man så vill, bättre än 90% av planetens befolkning.

Alla människor, det är vi.

Tack för all uppvaktning via de sociala medierna, IRL och på andra sätt! Ni är allt för snälla, alla människor därute!

One thought on “Lyckolandet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s