Bilden ovan föreställer min farfar Otto, farmor Ester, och deras barn. Jag tror det högtidliga tillfället som inneburit familjeporträttets raison d’etre är min faster Guns konfirmation som ägde rum någon gång i mitten på 1940-talet. Från vänster ser vi farbror Ingemar, minstingen bredvid farmor är faster Britta (som gick bort i våras), sedan alltså farmor, varpå följer faster Gun och så, längst ut, far.
Farfar föddes 1892. Jag vet inte så mycket om honom, eller fars kärnfamilj, eftersom vi inte träffade farfar så ofta. Några somrar på 1970-talet och vid några högtidliga tillfällen därefter innan han gick bort 1978. Jag vet att han arbetade som bergsprängarbas (vilket antagligen inte innebär att han var stämfiskal för basarna i Bodens kyrkokör) i gruvan samt bonde. Farmor drev marketenteri i Råbäcken där familjen också bodde. Det är ett område utefter Lule älv strax utanför Boden. Platsen är idag är helt igenväxt. Men under kriget var det ett levande område i kronans regi. När det övades artilleri fick familjen lämna huset och söka skydd i en lada, har det sagts mig. Far sa alltid, som sista utväg när jag var olydig under uppväxten, att han minsann var uppvuxen under kanonerna i Boden. Därmed var sista ordet sagt.
Jag har en gång besökt Råbäcken men mötte endast mygg och sly invid ett vackert läge efter älven. Jaså, ni har varit och varit och tittat på dynghögen sa min kusin Andreas senare. Farbror Ingemar och faster Gun flyttade tidigt till Stockholm och deras barn är väldigt mycket stockholmare, precis som jag dalkarl.
Två av farfars syskon utvandrade till staterna. Jag funderar på att spåra upp deras efterlevande. Farmor vet jag ännu mindre om, hon gick bort redan 1971. Det sägs att det finns samiskt ursprung på hennes sida. Det ska jag också undersöka, någon gång.
Nästa bild är mer vemodig att se.
Det är (antagligen) den sista familjebilden på min kärnfamilj. Det är också sista gången jag avände min svindyra kenzoslips med hiskeligt tudelat mönster. Jag tror bilden är tagen inför min kusin Brittens bröllop, kan det varit 1993?
Vi är alla så,ursäkta ordvalet, levande på bilden. Så fulla av framtid. Mor har ännu inte fått hjärntumör och det är långt kvar tills cancern skulle göra slut på min systers liv. Bröllopsfesten var också en av de sista tillfällena jag träffade faster Guns make Kaj Nikula. Bördig från Haparanda hade Kaj ett kärvt sätt. Men han var rätt rolig. Och jag tror faktiskt också han gillade mig. Jag var ibland och hälsade på då mor, under förevändning att jag måste se och lära av huvudstaden, ville bli av med mig ett tag. Jag minns Kajs och mitt sista samtal där vid bordet på bröllopet. Bland annat menade han sig kunna tala finska bättre än jag svenska. Jag replikerade att jag utan att vilja recensera vare sig min svenska eller hans finska fann yttrandet relativt modigt. Vi blängde på varandra ett tag, sedan skrattade vi.
Kvar från tiden för fotografierna finns far som en skugga av minnen. Han säger ofta, som svar på enträgna frågor om förflutenhetens landskap, att han inte minns. Men jag undrar, jag. Kanske är det så att han helt enkelt föredrar att leva i nuet. För varför ska man älta en massa missförstånd, sorger eller besvikelser i parti och minut? Man kan inte ändra på livets omständigheter, det är omöjligt. Man kan bara ändra sig själv och sin inställning till livet. Och även om far är gammal nu har han det ganska bra, vad det verkar. Han sitter där, i sitt kök, precis som han alltid gjort. Som en väldig borg, en del av Bodens fästning. Ju längre tiden går desto mer omvärderar jag hans inställning till livets små och stora jävligheter.
Uppdatering 2021-06-13. Numera är även denna bild vemodig att se.
På bilden, tagen inför svärföräldrarnas gudröllop, finns svågrarna, där finns min fru som föralltid lämnade oss 2019, mina barn samt mina svärföräldrar. Där finns Julia som för alltid lämnade oss ett år efter Malin, som liksom jag var ingift, och deras lilla dotter, mina barns kusin på den sidan. Jag vet hur det känns att förlora en förälder. Jag vet hur det känns att förlora ett syskon. Jag vet också hur det känns att förlora en parner. Men att förlora sitt barn, nej, om det vet jag inget. Det är på något sätt mitt sista hopp att slippa uppleva det.
Människor försvinner och andra tillkommer. Nästa familjekosntilation i mitt liv ser ut ungefär så här. Två ensamstående fäder och en massa döttrar. Liksom i de övriga fallen är vi på bilden, Lykke, Liv, Mina, Louise och Line förbundna med varandra. Vad det i slutändan blir av det är inte gott att veta. Jag ser framför mig själv i en avlägsen framtid som en av två åldrade bröder sitta, omgiven av en faslig massa döttrar och deras olika familjekonstilationer, på en västsvensk altan och blicka ut över havet.
Jag sneglar mot slutet, när min del i berättelsen är över. Förstå mig rätt, visst hoppas jag uppleva mycket än. Och det kanske är medelåldern som spökar. Men jag tänker allt oftare på tiden efter att flickorna lämnat boet. Hur blir det då? Än mer smärta? Jag vänder mig ofta till fiktionen. Och även om jag inte förväntar mig att uppleva slutet på Sicilien så hoppas jag det blir något som i den otroligt vackra slutscenen i Gudfadern III. Inga liknelser i övrigt, naturligtvis. Men friden den scenen utstrålar, att dö ensam och fridfullt i en stol, i stor kontrast till huvudpersonens övriga liv, är mycket tilltalande.
Den som lever får se.
Adolphson 
Den rostiga hinken!! Just ja!
Hej
Nog är han en borg alltid. Din pappa. Full av minnen som han gömmer väl och full av sorg som han hanterar och klarar. Och full av bus som är hans kärnverksamhet s a s. Personer som trots alltihop väljer livet stärker oss och hjälper oss och det gör Adolphson den äldre.
Förresten glömde du att nämna den rostiga hinken vi hittade i Råbäckslägret. Inget var kvar, förutom den där hinken som nog var från 40-talet. Det är nog vår vattenhink sa pappan då. Och så ett Haha, ett spår!