Kurt vs Dolly

Katastrof. Holly har slutat i Dolly Style.

Förutom tid av analyser, diskussioner och stora känslor med Dotter 2 får det mig att reflektera över kulturens betydelse i olika sammanhang och för olika människor.


 

Slaget vid Stalingrad är historiens största pansarslag (om man nu kan se det som ett enda slag), förövrigt världshistoriens blodigaste slag med upp emot 2 miljoner döda. Stalingrad var också den definitiva vändpunkten i andra världskriget.

För den belägrade tyska 6:e armen (den blev omringad av ryssarna inne i Ryssland men beordrades av Hitler hålla ut, att inte på några villkor ge sig) var den annalkande julen 1942 mycket viktig.

Förväntningarna inför julhelgen skärptes av apati, undernäring, dagdrömmeri samt den fästningsmentalitet som Hitler försökte inge (och i viss mån lyckades med). Detta sammantaget skapade en enorm förväntan på julen.

Alla, hög som låg, var besatta av förberedelser inför julfirandet. Redan tidigt i december började soldaterna lägga undan delar av sina magra matransoner för att spara till julbordet eller kunna ge bort som julklappar.

En grupp slaktade en packhäst för att göra sin egen julkorv att ge bort som julklapp, pysselverkstäder uppstod där adventsstjärnor av stäppgräs eller julgranar av trä tillverkades. Allt för att skapa ett sådant julfirande som brukade firas hemma i Tyskland.

Bevarade brev skvallrar om en önskan att fira jul på tyskt vis trots inneslutningen djupt inne i Ryssland. I avsaknad av familj blev soldaterna varandras anhöriga.

Militärläkaren Kurt Reuber var en relativt duktig amatörkonstnär. På baksidan av en stor rysk karta målade han ett klassiskt julmotiv: en mor med sitt barn tillsammans med bibeltexten ”Ljus, Liv och kärlek”.

Tavlan, som överlevde kriget och än idag finns att se i Berlin, kallade han Fästningsmadonna. Den hade i sitt aktuella sammanhang en mäktig effekt på soldaterna.

De vallfärdade till bunkern där den fanns och många påverkades mycket. Soldaterna, slitna, skadade, uthungrade och bortom allt hopp, kunde bli ståendes länge i trollbunden begrundan – många började till och med gråta (till konstnärens förlägenhet).

 

 

När den länge emotsedda julen äntligen kom präglades den av stor givmildhet, långt bortom rang och sociala gränser. Officerare delade ut sina sista cigaretter, brevpapper att skriva hem på, bröd och mousserande vin serverades samtidigt som bomberna föll varpå glasen tippade och det dyrbara innehållet spilldes ut. Trots att man ofta inte fick mycket för egen del sågs den som ”den vackraste av mina jular”.

På julafton 1942 i Stalingrad dog människor medan de sjöng julpsalmer.

Den traditionella och mest omtyckta julsången denna natt var ”stilla natt, heliga natt”  som soldaterna sjöng med hesa röster i bunkrarna i skenet av hamstrade stumpar av stearinljus. Många kvävda snyftningar hördes när männen tänkte på sina familjemedlemmar därhemma.

 


 

Det finns en annan målning. Davids Leonidas vid Thermopyle.

Tavlan föreställer det den heter – nämligen den spartanske kung Leonidas vid passet Thermopyle år 480 f.v.t. Det var där och då den invaderande persiska hären stoppades av ett fåtal (300 sägs det) spartanska soldater.

Därigenom kunde de övriga grekiska stadsstaterna samla sitt försvar och till sist överkomma den förmodade undergången. Leonidas och hans soldater gav sitt liv för att grekerna skulle överleva, enligt den traditionella historiska tolkningen av slaget.

Han lär ha målat på den under lång tid, David, men blev klar mitt under brinnande Napoleonkrig 1814. Tanken var möjligen att överföra känslan från tavlan till samtiden – de franska soldaterna skulle liksom de antika spartanerna stå emot en övermäktig fiende och rädda civilisationen från utplåning.

Napoleon var inte nöjd – han lär ha frågat varför man skulle föreviga en förlorare överhuvudtaget.

Jag har någonstans hört, men vet inte säkert, att tavlan även spelat viss roll i homoerotikens historia. Helt orimligt är det måhända inte.

Bildresultat för david: Leonidas vid thermopyle

 


 

Jag har hela Sveriges regentlängd, från Gustav Vasa och framåt, i miniatyr hemma.

Porträtten är de som blivit respektive monarks officiella (de finns i original på Gripsholms slott och ingår i svenska statens officiella porträttsamling – se länk nedan) och är i min variant något större än ett A4 (x24, alltså).

Det blir en ganska maffig väggprydnad sammantaget – men jag har den inte uppe. Det är nämligen ett inte helt oproblematiskt statement, om man så säger. Möjligen kommer man undan med det som historielärare (de gjordes ursprungligen som skolmaterial). Men bara möjligen.

Hela regentlängden är det dock inte. Vår nuvarande monark saknas, och det hjälps inte att jag satt dit mig själv som alternativ.

Varför? Jo, det finns inget officiellt porträtt av honom. Nej, kungen finns bara som fotografi och huruvida det beror på att han blev så chockad över det hiskeliga 80-talsförsöket eller om han vill vänta tills efter sin död, vet jag inte.

istället för Carl XVI Gustaf (på min vägg)

 

Visst förekommer snobbism inom kulturen. Och visst finns det, och har funnits, förtryck inom religioner. Självklart är det så. Men i vittnesmålen från julfirandet i närheten av Stalingrad 1942 finns också en annan berättelse om religion och kultur.

Lite på samma sätt som i filmen Pi. Det är den berättelsen jag tycker om att fokusera på när jag funderar över religionens ställning i vårt samhälle. Konstnären Kurt Reuber är ju när allt kommer omkring inte särskilt duktig. Ändå rördes människor till tårar av hans Fästningsmadonna.

Det är något av den känslan jag finner i både julens, religionens och kulturens budskap. Och det är väl bland annat därför tavlan hänger på museum – för att den betytt något för många i ett visst sammanhang.

Att en illa målad madonna blir något viktigt i en bunker i Stalingrad har inte bara med konst att göra. En naken förlorare i det offentliga rummet i ett homofobiskt samhälle är något mångbottnat och intressant att analysera.

Varför kungen valt att inte officiellt utse (låta måla) något porträtt av sig själv kanske vittnar om något mycket insiktsfullt. Kanske är det hans subtila sätt att visa att nu är det slut – nu är tiden inne för republik.

För visst är det, om inte annat, skönt att själv kunna bestämma vad som hänger på ens vägg?

Och så till sist katastrofen. Dotter 2 är upprörd och ve mig om jag inte tar hennes känslor på allvar. Detta ska analayseras in i minsta detalj. Here we go.


 

Relaterade blogginlägg

Bild 1

Om att bråka med Dolly Style


 

Källor

Citatet är från Beevors Stalingrad sid 311

wikipedia


 

Länkar

Svenska statens porträttsamling

Julfreden 1914