Det är första advent och man behöver verkligen sin Otto denna dag. Iallafall om man vill bli ordentligt uppsjungen på morgonkvisten. Och dessutom är relativt kyrklig. Frågan är måhända om man är kyrklig för att man är kyrkokörsångare eller kyrkokörsångare för att man är kyrklig.
Vi har hursomhelst pysslat, fixat och trixat, flickorna och jag. Och åtminstone Dotter 2 och jag sjöng tillsammans i gudstjänsten. Tonåringen föredrog att sova.
Båda jag och Dotter 2 tittade avundsjukt på henne när hon sov så underbart gott som väl bara den som sover i Centerpartiets tishor kan. (För den som tror jag indoktrinerar – jag har försökt sno tillbaka den åtskilliga gånger men det är kört.)
Ta skiten, du, säger jag morgonsurt.
Det är i mitt tycke aningen frikyrkligt i kyrkan på första advent. Riktiga kyrkan, som jag sa i min oskuldsfulla barndom när skolan var på studiebesök i en frikyrka. Men det är också stämningsfullt och mycket musik. Det är en salig (!) blandning av barnkör, ungdomskör, seniorkör och ordinarie kyrkokör.
Ja, och så brasset. Man får inte glömma mässingen. Vilket drag! Särskilt gillar jag bongotrumman, eller vad det heter.


Sedan har vi ju den andra sida av mig. Den profana. Den som när detta skrivs dricker glögg. Den som inte alltid är helt seriös.
Men det är skönt att inte alltid vara så som huggen i sten, som jag brukar säga. (Eller det brukar jag ju inte alls det men jag säger det nu.) Att inte vara en stenstod ger mig verktyg för att hantera svåra stunder – som exempelvis en högtid som för första gången firas utan barnens mor.
Det handlar faktiskt inte bara om försvarsmekanismer, det är också fråga om livsåskådning. Den som mot förmodan följt denna blogg över tid har möjligen noterat detta återkommande tema.
En god vän, vi kan kalla honom Patric (för det heter han), ska stå värd för ett mycket litet, icke förty musikaliskt, julbord om några veckor. Han berättade i samtal härförleden att hans fru, vi kan kalla henne Ulrika (för det heter hon) gärna ser att det illustra (nåja) sångarsällskapet tar med sig sina fruar vid det om inte högtidliga så åtminstone trevliga tillfället.
Jag var tyst en stund och svarade sedan att det skulle jag gärna – men jag har ingen, tyvärr. Patric skrattade både länge och väl, för han känner min galghumoristiska sida så som insidan på sin plånboks myntfack. (Den gnidne jäkeln – vem använder mynt nuförtiden liksom.)

Ända sedan jag stod gudfar till Sixten vid hans dop i Svärdsjö bönehus har jag närt en hemlig dröm att uppträda som helvetespredikant. Där, i Svärdsjö, fick jag nämligen fritt lägga ut texten från talarstolen. Tankarna skenar – tänk om. Hade jag gjort väl i från mig som domedagspredikare? Har jag valt fel karriär? (Med karriär avses i det här fallet egentligen ingenting.)

Jag har inte skrivit många profana snapsvisor i mina dagar men den här skrev jag en gång till det illustra (nåja) sällskap till vilket refererades ovan. Det aktuella sällskapet gillar den – och inte minst på första advent kan den få illustrera den sida av mig som inte är huggen i sten.
Den dominerande, skulle man kunna säga.
(Vilken sida som faktiskt är huggen i sten är faktiskt inte helt klarlagt. Men om inte annat så för tatuerarens skull får vi hoppas på framsidan.)

Nja, jag vet inte. Min allra största prestation anser jag själv vara att vissa människor faktiskt trivs i mitt sällskap. Så som mina barn. Så som mina vänner. Och en del andra, vad det verkar. Under sådana omständigheter är det min förbaskade skyldighet att helt enkelt trivas tillbaka.
Churchill, som jag gillar att citera, sa ju en gång (ungefär) att det faktum att man har fiender visar att man då och då stått upp för sin övertygelse. I veckan fick jag ett varmt handslag och många uppskattande ord av den lokale Sverigedemokraten (som sitter där jag sitter).
Nå, det är inte så konstigt. Han råkade i knipa i debatten på grund av en felangivelse som härrörde från mig. Ingen, oavsett politisk uppfattning, ska oförskyllt hamna i knipa på grund av mig. Så jag löste det åt honom.
Och med den argumentationen får nog också min tredje tatuering ännu låta vänta på sig.
Ha en synnerligen god advent och vidhängande december!
Post scriptum: Advent betyder ankomst. Får jag föreslå ett mer standardiserat samarbete mellan religionen och SJ?
relaterade blogginlägg
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.