horror vacui

Det närmar sig jul och jag blir som vanligt en aning gråtmild och söker mig till trivsamma, sedelärande jul/feelgood-berättelser att drömma mig bort genom. Gärna Astrid, Selma, Dickens och Karl Bertil, för att nämna några. Och så Juloratoriet av Johann Sebastian förstås.

I år har behovet av att drömma sig bort, minnas tillbaka, känts särskilt tvingande. Kanske inte så konstigt egentligen.

Min bror anser att jag inte klarar ensamhet. Jag bör inte vara ensam någon längre tid eftersom det strider mot min konstitution menar han lika dumdrygt som brådmoget. Om man nu kan vara brådmogen när man närmar sig fyrtiofem.

Jag är osäker på bärigheten i beläggen för denna hans grundmurade övertygelse men i stora drag anser han att jag är alldeles för social för att fördra ensamheten någon längre stund. Detta i motsats till honom själv som, återigen återgivet med hans egna ord, i själva verket inte är något annat än en inskränkt nörd.

Påståendena förefaller märkliga. Vi pratar ju ändå om någon som ligger i topp bland landets influensers samt att jag i mig själv ser en person som trivs rätt bra i sitt eget sällskap (hur illa det än låter). Men självbild och självinsikt går ju som bekant sällan hand i hand.

Lillebror menar att det är/var mor, syster och jag som varit/är de utåtriktade i familjen medan far och han själv visserligen till en början kan förefalla sällskapliga men sedan man tillbringat en lite större tidsrymd i deras sällskap framgår snart detta lynne som en chimär, en potemkinkuliss.

Nej, jag vet inte jag. Jag tror han har fel. I både det första och det andra. Men det hela rymmer väl också något av brorslottens syfte, tänker jag, nämligen att påminna om, och framlyfta, saker och ting man tror sig veta om sina anhöriga i akt och mening att främja deras framtida välbefinnande.

Nå, han kanske inte står helt utan poäng – till vilket jag återkommer.

Det är en lite gullig historia ändå, och dessutom sann.

Jag tänker på att Sverige 1974 levererade tusen volvobilar av den numera kultstämplade modellen 144 till Nordkorea. Vi har ännu inte fått betalt och skulden sägs uppgå till 2,7 miljarder kronor i dagens penningvärde.

Ännu rullar många av dessa bilar på det nordkoreanska vägnätet. Den nation som numera styrs av den lille pajas som avrättar folk med luftvärnskanon styrdes en gång av en annan liten pajas, den nuvarande pajasens farfar (?), som hade en tämligen god relation med Sverige.

Detta säger något om Sverige 1974 och om dagens Nordkorea.

Jag åkte till Stockholm och såg föreställningen A Christmas carol på Folkoperan. Jag gillar verkligen den berättelsen, jag har läst den flera gånger. Jag tänker efter föreställningen, så som i berättelsen, på upplevda jular, den som står för dörren och fantiserar lite om kommande.

Visst är det så att förflutenhetens jular alltid tecknas i varma, klara färger mödosamt och fragmentariskt återkallade ur nostalgins glöggindränkta dimmor. De nuvarande jularna känns nästan alltid misslyckade vid en jämförelse (det måste gå minst ett par år innan man vet att uppskatta dem efter förtjänst) och de kommande ter sig skrämmande. För tänk om vi inte förmår hålla fast i det som var – hur ska det gå då!?

(En alternativ rubrik till detta blogginlägg kunde vara Sverigedemokratens jul ELLER Ulf är julbent ELLER Ebba på hal is.)

Hursomhelst. Allt detta, inbillar jag mig, säger något om Dickens briljans.

Det är någon (annan än Dickens) som sagt att kyrkogårdarna är fulla av oersättliga människor. Detta citat passar min sinnesstämning väl eftersom min återblick på firade jular i mångt och mycket handlar om människor som inte längre lever. Det gör mig ledsen. Därför, funderar jag, borde Dickens berättelse passa väl in på mig just i år.

Och så var det där med lillebrors syn på mig och min eventuella ensamhet. Jag kommer i sammanhanget att tänka på uttrycket horror vacui vilket betyder ”skräck för tomrum”. Frasen betecknar när någon fyller en tom yta, i verkligheten, i fantasin eller inom konsten, med en massa saker och ting bara för att ytan inte ska vara tom.

Ingen eller inget, får, eller vill, förvandlas till Tomhetens tabernakel (termen tacksamt lånad av Petter Karlsson – det var hans namn på nybyggda Ejendahls arena när LIF ramlade ur högsta serien).

Är det vad jag fruktar? Har han rätt, brorsan? Är jag i själva verket en klockren Ebenezer Scrooge men har ännu inte, liksom den verklige (nå, Dickens då) insett det?

För nog fyller jag min tid, det ska gudarna veta. Men kanske är detta edaste en undanflykt för att slippa känna eller tänka. I så fall är det högst mänskligt, anser jag. Vi köper bilarna från Sverige för de tror på oss. Betala kan vi göra sen, någon gång.

Visst var det underbart när barnen Adolphson 1980 togs i öronen och drogs iväg från julklappar och lek till kyrkan mitt på julafton? Visst är innevarande jul miserabel och ingenting värd? Och visst kommer alla att vara döda och begravna under framtidens jular, inte minst jag själv, så det är väl lika bra att strunta i alltihop?

Kanske är min tillvaro och liv en enda stor potemkinkuliss. Hela jag och allt jag gör.

(Potemkinkulisser är enligt uppslagsverket bedrägliga skönmålningar som är avsedda att dölja en bedrövlig verklighet bakom vackra och förskönande kulisser. Begreppet sägs komma från en rysk furste ((Potemkin)) som inför kejsarinnan Katarina II:s resa till Krim 1787 efter resvägen lät uppföra kulisser föreställande välmående byar – allt för att ge intryck av att han snabbt hade åstadkommit välstånd. Möjligen härrör begreppet också från den sovjetiska filmen Pansarkryssaren Potemkin från 1925 som skildar revolutuonen 1905 med masscener och stora kulisser – filmen anses förövrigt som en av de mest inflytelserika filmerna i historien.)

Ånej. Verkligen spöar skiten ur mig. Jag har skapat en potemkinkuliss för att ge intryck av att jag har det bra. Och nu faller den, kanske?

Men jag är aldrig ensam. Jag har massor med människor omkring mig. Jag har Astrid, Selma, Dickens och Karl Bertil. Och så Johann Sebastian förstås. Samt mina barn. Och min bror. Och hans barn. Och övrig släkt och många, många vänner.

Sorg eller inte, bedräglig kuliss eller inte, jag föredrar att inte tänka eller känna mig ensam eller rädd för framtden. Jag är där jag är, helt enkelt. Carpe diem. Om kommande jular vet jag ännu inget, tack och lov. Är jag på något sätt att betrakta som Ebenezer Scrooge så må så vara. Men jag försöker isåfall att gestalta honom så som han framträder på juldagen.

Döttrarna vill lyssna på skvalradio på morgonen. Vi har kommit överens om att man får välja kanal var tredje dag. De väljer skval, jag Klassisk morgon. Dotter 2 är dock lite på min sida och menar sig tycka om all sorts musik. Jag berättar inlevelsefullt om myten om den ursprungliga människan, den ädle vilden, som inte hade tillgång till alla kanaler den moderna människan har. Och att vissa människor, de flesta faktiskt, fortfarande inte har det.

Perspektiven som öppnar sig – tänk att det finns människor som aldrig hört Last christmas. Jag srev om saken på sociala medier och blev, med mina mått mätt, smått viral.

Min bror håller inte med, förstås. Han älskar låten – vilket säger mig att han har en längre canossavandring än jag att göra. Om han nu vill göra sig av med förflutenhetens ebeneziska bojor, vill säga.