Demokrati och samhälle, Film och TV, Jämställdhet, Okategoriserade

till Paolo

av adolphson

Jaha, här sitter jag och anstränger mig för att inte tycka allt för synd om mig själv. Det är idag ett år sedan jag hade begravningsgudstjänst för min fru, mina barns mor. Huvaligen, självömkan är verkligen patetiskt. Så får jag ofrivilligt syn på din insta.

Vad i helvete?

Du och jag har aldrig riktigt klickat Paolo. Du är några år äldre än jag. Du slog igenom i filmen Stockholmsnatt i slutet på 80-talet när jag gick på högstadiet.

Stockholmsnatt. Inte tänker jag på körsbärsblommorna i Kungsan när jag nu motvilligt påminns om filmen.

Det står att läsa om Stockholmsnatt att den skildrar dig när du upplevde en identitetskris i det svenska samhället. Att det var skälet till att du utsatte människor för våld.

Om detta gjordes alltså en i mitt tycke rätt dålig film som alla i min generation var tvungna att se eftersom den användes i skolundervisningen. Det var visserligen i ett gott syfte, det ska sägas, vi unga skulle lära oss hur man kan lösa konflikter utan våld, hur man bör bete sig i samhället. Att man måste behärska sig. Ett gott syfte men icke desto mindre plågsam att se. Det tyckte jag redan då.

Följer du med i allt som nu produceras om dig, Paolo? Säkert inte. Det vore närmast att betrakta som självskadebeteende. Det anses att du är ett svin i största allmänhet samt bedrövlig på krishantering. Lite motsägelsefullt, måhända. Den överväldigande majoriteten är hursomhelst övertygad om att du ljuger, att du gjort det förut.

Det vore förvisso lätt att yla med – för jag har som sagt aldrig riktigt gillat dig. Du är för mig ännu en av alla dessa personer som mer eller mindre välförtjänt figurerar i offentligheten. Men jag ska försöka vara konstruktiv.

Here goes: Nu har du allt hoppat i Timells galna tunna. Game over. Snart nog skriver du säkert en bok om, i, självömkan. Om hål i hjärtan, trasighet, övergrepp i barndomen och sånt.

Visst kunde jag berätta något om brustna hjärtan för dig. Det kunde även ditt offer, henne vars kropp du köpte. Och många andra. Men vet du, jag tror inte du skulle lyssna.

Jag vill i möjligaste mån försöka undvika att kokettera från den höga moralens balustrad – nej, jag är faktiskt, även om jag djupt föraktar det du gjort, intresserad av vad som händer inuti en sexköpande mans huvud. Kalla mig pappafeminist eller vad du vill – men intresserad är jag. Hur tänker någon som köper sex? Hur är det möjligt att genomföra samlaget rent fysiskt? Frågorna är många.

Men låt oss inte teoretisera. Du har köpt en människas kropp. Du har ägnat dig åt slavhandel. Möjligen (definitivt om du frågar mig) våldtäkt.

Svär jag över detta ditt beteende svarar du för mitt inre som något taget ur Stockholmsnatt: ”kom igen då, vi ses i ringen”. Ditt våldsoffer behöver du inte ens bemöda dig med att ge något svar.

Paolo. Varför kallar jag dig förresten vid förnamn? Vi känner inte varann. Ett retoriskt grepp, jag vet, för att du och jag och offret ska närma oss varann – att vi alla ska få namn, kön och subjekt.

Jag tror alltsamman handlar om hyckleri. Jag tror du gjort det här förr och att du kommer att göra det igen om möjligheten uppstår. Så det måste vi förhindra. Det är viktigare än allt.

Jag tror du spelade in Stockholmsnatt av samma skäl som du köper människors kroppar. För att bli någon, för att du kan. Jag tror inte du för ett ögonblick någonsin reflekterat över filmens innehåll eller det felaktiga i att köpa någon.

Kanske är det på ett övergripande plan något bra att du kommit att ge sexköparen ett ansikte. Hur orättvist du än anser det vara.

Istället för att slänga alla produkter som bär ditt namn kunde dessa fortsätta säljas till förmån för alla sexköpares offer. En tanke bara. Men produkterna med en leende Paolo skulle antagligen få många konsumenter att tappa matlusten.

Paolo. Du lyssnar nog inte på mig, självfallet inte. Har du ens sett Stockholmsnatt? Kanske hoppas du på en uppföljare?

Filmen handlar alltså om att ta till våld på grund av en identitetskris i det svenska samhället. Var det vad du upplevde även denna gång, var det skälet till att du utsatte ditt offer för våld? Så oerhört cyniskt (i den moderna betydelsen). Hur tror du identitetskrisen ser ut hos ditt offer efter ditt övergrepp?

Jag har ett annat filmtips till dig och till många andra: Lilja Forever. Har du sett den? Du är med i den. Ja, du har ingen roll – men du gestaltas i birollerna. Du är torsken.

Självömkan sägs vara en gemensam nämnare hos de 10% bland män som köper sex. Iallafall hos dem som åker fast. Inte ömkan över brottet i sig eller över offrets belägenhet, nej, sorgen och missräkningen gäller oturen att åka dit. Du ingår här – det har du visat inför hela världen. Ditt Instagram och din intervju. Det är skälet till att jag tror som jag gör om dig.

Så vad händer inom den som tar beslutet att köpa en annan människas kropp? Tas beslutet under rus? Sexsvält? Hat? Ingen aning. Någon djupare kontakt med sitt känsloliv kan iallafall inte föreligga.

Paolo. Att det var just din nuna som fick bli omslagsbild för torskmagasinet är så himla typiskt. En kliché. Likväl inte. Det kunde varit nästan vem som helst.

Jag är inte kompetent nog att avgöra hur samhället kan hjälpa alla utsatta kvinnor. Men en sak vet jag – alla män som inte vill förknippas med detta måste reagera. Vi måste visa på en annan sorts manlighet. Upplåta vår stämma. Det räcker nu. Lite på samma sätt som demokraten måste rycka den svenska flaggan ur rasistens hand.

Inte alla män beter sig så här. Men några. 10% bland oss män köper sex. Du är en av dem, Paolo. Något fler än så gör det inte själva men tycker det är okej på ett principiellt plan.

Inte alla män – men du. Paolo Roberto. Just nu struntar jag i ditt inre hål, mörker eller barndom. Istället säger jag: lär dig medmänsklighet. Lär dig självbehärskning. Släpp ditt insta, skriv inga böcker. Kryp istället tillbaka in i din bur och sätt på dig munkavle tills du lärt dig hur man beter sig i samhället.

Att leva med någon annan länge, att älska den människan, är att ge upp något av sig själv. Det är att låta sig erövras istället för att erövra. Det är en känsla så varm och intensiv att den överlever döden. Jag tycker synd om dig, Paolo, för att du aldrig fått uppleva den känslan. Jag hatar dig för att du berövade ditt offer den.