Vi turistar i hemmiljö och det är populärt att åka ner i gruvan. Vi får de sista platserna. Familjen bakom oss i kön, vars dialekt avslöjar att de inte är härifrån, blir mycket besvikna. Men ni kan få våra platser för vi bor här, säger Vildvittrorna. Eller hur pappa? Bor ni här, mitt i världsarvet, undrar familjen häpet. Mitt i och mitt i, svarar jag men ja, härnere på Elsborg… Oaw utbrister familjen och verkar uppriktigt imponerad. Vildvittrorna ser förvånade ut.
Det blev alltså gruvan ovan jord för vår del. Bland annat fick jag lyssna på inspelad Elsborgsdialekt. Tänk att det var sådana dialektala skillnader mellan bara någon kilometer.
Vi återvänder till Falun i juni 1743 strax innan Daldansen (upproriska bönder) anlänt från Leksand.
Med anledning av det tillspetsade läget samlade gruvans ledning (främst bestående av bergmästare Samuel Troili och geschworner Lars Schultze) samma dag (8:e juni) upprorshären anländer gruvdrängarna för ett förmaningstal.
Schultze talade om efterräkningar för den som inte skulle hålla sig lugn när bondehären kommer till staden och gruvdrängarna uppmanades att inte beblanda sig med upprorsmännen.
Men flera gruvdrängar uppfattade Schultzes tal som hotfullt och tog illa upp. Spänningen steg och dagen efter la gruvdrängarna trots alla förmaningar ner arbetet och begav sig till Stora torget för att övervaka förhandlingarna mellan stadens ledande män och upprorets ledare.
Den stora frågan gällde om stadens män skulle tvingas följa med hären mot Stockholm eller inte.
Borgmästaren och landshövdingen lyckades köpa lite tid i syfte att ha en egen överläggning tillsammans med ledande bergsmän och borgare. Man sammanträdde i bergslagets magasin. Vad de inte märkte var att gruvdrängarna följde efter dem dit.
Det var vaktaren Anders Lehus som anförde gruvdrängarna och sammanträdet på Magasinet överraskades helt av “den stora myckenheten” ute på magasinsgården. Under stort oväsen framförde arbetarna sina krav på högre löner och man krävde också att geschorner Shultze, rådman Erik Ersson och dennes son markscheider Eriksson skulle komma ut ur magasinet för att ställas till svars för sin hårdhet i gruvan och vid köpgörningen.
Männen i Magasinet var uppenbarligen helt tagna på sängen då de (fullt förståeligt) hade sitt fokus på upprorshären som stod i staden.
Gruvdrängarna fodrade också att de deputerade (utsedda representanter) skulle avsättas och att köpgörningen i fortsättningen skulle genomföras med bergmästaren, vaktarna och bergsfogdarna vilka ansågs som de enda som verkligen kände förhållandena i gruvan.
Man fruktade även att maten i Falun skulle ta slut om man försåg upprorshären med för mycket proviant (en av flera saker som talar för viss opportunism snare än sympati för upprorets sak).
Gruvdrängarna förklarade sig villiga att följa med upproret till Stockholm men bara på villkor att bergmästaren och bergsmännen också gjorde det.
Efter lönlösa förmaningstal av bergmästaren och från två ur stadens prästerskap tvingade gruvdrängarna till sig en skriftlig försäkran att deras krav verkligen skulle efterkommas.
När larmet och oroligheterna tilltog flydde de som sammanträdde ut genom fönstren på magasinet. Det var i grevens tid för när de eftersökta inte frivilligt kom ut stormade flera av gruvdrängarna byggnaden för att själva leta rätt på dem.
När dessa inte stod att finns letade man också i närliggande hus i kvarteret men när ingen av de eftersökta hittades lugnande sig stämningen och man började så småningom bege sig hemåt.
När man efter detta tillsynes fått igenom sina krav ställde sig gruvdängarna lojalt på bergslagets och stadens sida mot upprorshären vilken lämnade Falun ett par dagar senare.
Gruvdrängarna lyckades faktiskt hålla sina löner uppe på de krävda nivåerna i två veckor efter händelserna vid magasinet men efter att Stora Daldansen krossats i Stockholm saknade de ryggrad. Man fortsatte dock stå på sig och de efterföljande rättegångarna hölls under militärt beskydd.
Nästa del handlar om den efterföljande rättegången mot de ledande bland gruvdrängarnas vid bullret i Falun 1743.
Jag ser, innan jag åter släntrar ner mot Elsborg, familjen som vinkar glatt och gör tummen upp. Dialekten är väl egentligen oväsentlig så länge vi förstår varandra hyggligt.
Relaterade blogginlägg
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.