hallonflickan (Lascia ch’io pianga)

Hon älskade hallon.

Snart nog börjar minnet spela en små spratt. Man minns gärna det härliga, det underbara. Vi människor söker generellt information som bekräftar våra åsikter. Faktum är att jag och Malin hade det precis lika jävligt som alla andra i normala relationer, vårt liv var varken bättre eller sämre därvidlag. Men det är inte den bilden som gamla album och sociala mediers minnen frambringar.

Tiden går och det underbara består, liksom det obestridliga och vedervärdiga faktum att hon är död. Men vem mer än jag kan säga hur det egentligen var?

Det är inte lätt att sticka ut, att gå emot normen eller gruppen. Vi människor har också ett behov att få våra åsikter bekräftade och vi bekräftar gärna andra inom gruppen. Detta kallas på vetenskapens språk gruppbias och populärvetenskapligt för ja-sägare.

Lisbeth var övertygad om att Christer var mördaren men som det visade sig var hon relativt snart inte längre att betrakta som pålitligt vittne. Minnet spökar med oss. Kennedys grisbukt är ett välkänt exempel på hur illa det kan gå om det bara finns finns ja-sägare bland rådgivarna.

1943 grävdes det efter torv på Rogestorps mosse i Falköpingstrakten. Under kriget var det svårt att få tag på kol och koks till bränsle och torv var en bra ersättning.

En dag upptäcktes skelettdelar i mossen. Det hela polisanmäldes men snart stod det klart att det måste röra sig om ett mycket gammalt skelett. Fyndet sändes till Historiska museet i Stockholm.

Kvarlevorna visade inga spår av våld och inte heller hittade man runt omkring något föremål som kunde tolkas som ett mordvapen. Men andra fynd gjordes. Exempelvis fanns, på den plats där magen varit, rester av hallon. Personen hade strax före döden tydligen ätit sådana. Eftersom man också kunde fastställa att det var kvarlevor från en ung kvinna var namnet givet. Hallonflickan var född.

(Eller född och född, det är väl som med Columbus, Amerika och dess invånare som ju faktiskt existerade innan den vite manlige europén upptäckte dem, låt vara med andra namn.)

Det är mycket vi vet om Hallonflickan. Hon levde och dog för 5000 år sedan, vi vet på ett ungefär hur miljön och växtligheten såg ut på fyndplatsen och faktiskt hur hon såg ut. Samtidigt är det än mer vi inte vet om henne.

Vem var hon? Hur dog hon? Varför hamnade hon vid dödstillfället i slutet av stenåldern på botten av en drygt meterdjup sjö?

Hennes skelett är inte komplett men det som finns kvar är mycket väl bevarat trots den höga åldern. Man har kunnat fastslå att hon vid sitt frånfälle var runt 20 år och 144 cm lång (vilket även för den tiden var under medellängd). Skelettets läge är förbryllande (mer om det strax) då kroppen legat på magen och med benen böjda vid knäna med fötterna mot skinkorna.

Det finns som sagt inga spår efter våld, skador eller sjukdomar men två saker har givit upphov till diskussion. Dels att hennes fötter varit uppbundna mot ryggslutet och dels fyndet av hallonkärnor i magen.

Man är tämligen säker på att det inte rör sig om en olycka utan att andra människor varit inblandade i hennes död. Det kan röra sig om ett människooffer eller en avrättning.

Men vi vet inte och frågorna hopar sig. Vad var det egentligen som hände när Hallonflickan hamnade på den grunda sjöbottnen? Blev hon dränkt eller var hon redan död? Varför ligger hon på magen?

Erfarenheter från brottsmedicin kan ge viss vägledning. En död kropp i vatten sjunker först. Efter ett tag bildas gaser vilket får kroppen att flyta upp till ytan med magen och ansiktet nedåt. Efter ett tag sjunker den döda åter (till botten) i denna ställning. Detta skulle alltså förklara Hallonflickans position och styrka antagandet att hon var död när hon placerades i vattnet. Och med tiden blev sjön en mosse och mossen en omärkt grav.

Hallonflickans ben är kraftigt böjda i knäleden. Tå- och fotben ligger samlade på lårbenet. En sådan extrem ställning innebär att fötterna varit hopsurrade mot benen. Båda underarmarna sticker in under bäckenet så att händerna ligger mot magen. Även hennes handleder har troligen varit bundna. Frågan som förbryllar är om en så hårt hopbunden kropp verkligen skulle vända sig på mage i vattnet på grund av gasbildning.

Det finns inga andra fynd som kan förklara Hallonflickans öde – med ett undantag. Tre år före man hittade skelettet hittades en pilspets av flinta. Fyndet gjordes sex meter ifrån och på samma nivå som skelettet. Spetsen är samtida. Huruvida både spets och flicka hamnade i mossen samtidigt är däremot omöjligt att avgöra.

Spetsen väcker frågan om någon sköt mot henne och om hon var skottskadad eller redan död när hon hamnade i sjön. Sannolikheten är dock liten. Skelettets ställning ger mer stöd för antagandet att hon blivit offrad.

Hallonflickan dog under sensommaren och kan därför inte gärna offrats i syfte att gynna jordbruket för isåfall skulle hon sannolikt offrats på våren. Stämmer denna teori skedde ritualen hursomhelst av anledningar och till gudar vi inte vet något om.

Kanske var det inte något straff att bli offrad utan en stor ära att vara den som genom att offra livet gav välgång och samhörighet för stammen. Men hon kan lika väl ha varit en brottsling som avrättats.

Detta är dock allt vi vet om Hallonflickan. Med hjälp av moderna metoder har man gjort en rekonstruktion av henne (se bild) och sedan 1994 finns hon att beskåda på Falbygdens museum. Jag tror jag ska åka dit någon gång.

Jag lämnar forskningen för fantasin och tänker på sannolikheter och osannolikheter. Kanske var Hallonflickan någon som inte passade in i kollektivet och blev avrättad som häxa. Kanske blev hon bragd om livet av en försmådd friare, kanske hade hon av hunger stulit hallon och blivit avslöjad. Men om hon blev offrad hoppas jag döden blev lindrig och att hon verkligen njöt av sin sista måltid.

Tiden går och det underbara består, liksom det obestridliga och vedervärdiga faktum att hon är död. Men vem kan säga hur det egentligen var?

Bara för att minnet inte ska spela mig alltför stora spratt, för att ingen ska förledas att tro att jag idealiserar vår relation, vill jag berätta att Malin älskade hallon. Så mycket att hon en gång blev mycket arg för att jag ätit upp de sista och därför kastade en sked på mig. Det är egentligen inget trevligt minne men vi skrattade snart åt det. Jag saknar faktiskt att få en sked i nyllet av henne. Bland det sista hon bad mig om var att få ett glas hallonsaft. För hon älskade smaken av hallon.

Tiden går alltså och det underbara består, liksom det obestridliga och vedervärdiga faktum att hon är död. Men vem kan säga hur det egentligen var? Kanske behövs det inte ens. Kanske ska vi låta Hallonflickans liv vara för henne och samtiden.

Eller som en viss Rossi formulerade saken, (tonsatt av Händel), vilket passar in på både mig och mina hallonflickor:

Låt mig begråta
mitt grymma öde,
och låt mig längta
efter frihet.

Måtte min sorg
slita dessa
mitt lidandes bojor
om än blott av medlidande.

Nog älskade hon hallon.