falun 1743 – del 8

Cornettens Anders Hansson. En informell ledare och personlighet på Elsborg i mitten av 1700-talet. Jag vet inte mer om honom än att han var mycket aktiv under upproret i Falun 1743. Han stormade en byggnad och ville ge vissa ämbetsmän i gruvan en rejäl omgång stryk.

Markscheider var en sorts gruvmätare som fanns vid Sala silvergruva och Stora Kopparberget. Liksom bergmästaren (men under denne i rang) en statlig tjänsteman.

Geschworner (edsvuren) var till 1855 en statlig tjänsteman som övervakade att gruvarbetet bedrevs på rätt bergsmansvis. Denne var bergmästarens närmaste man och ställföreträdare. På vissa håll kallades befattningen senare gruvingenjör.

Så skulle ordning och reda skipas.

Den 4:e oktober 1743 inleder bergsfiskal Hjärne med kungligt bifall rättegångarna mot 79 stycken gruvdrängar och vaktare vid Falu koppargruva. Efter fullbordade förhandlingar skulle rättens protokoll insändas till kungen och bergskollegiet för granskning.

Vaktaren Hans Albrektsson berättar i förhör att bergmästaren på köpgörningen den 7:e juni (eller möjligen 8:e) varnat gruvdrängarna för att beblanda sig med den annalkande upprorshären.

Alla närvarande ska enligt Albrektsson ha lovat detta men man framförde också klagomål över sin låga lön. Detta anses bero på att marksheindern Eric Ericsson inte hade inspekterat deras arbete på länge.

Bergmästaren ska ha lovat att undersöka saken. Albrektsson berättade vidare att han den 6:e juni fick en lönesedel för vilken han kunde hämta varor på magasinet. Med sig dit tog han sin vaktarkollega Anton Antonsson.

Men när de försökte hämta ut varorna så vägrades de detta. De gick då till bergmästaren för att klaga och han gav dem rätt att istället få ersättning i kontanter. Personalen, “magasinstjänstemannens betjänt” har i förhör emellertid en annan version av det hela.

Denne vittnar om Antonssons och Albrektssons uppförande när de ville handla för sin värdesedel. Det första de sa var att de krävde pengar eftersom de tänkte följa med upprorshären till Stockholm. Kassan var dock tom och betjänten kunde förövrigt inte bevilja någonting alls utan förmannens (magasinstjänstemannens) order.

Därmed var (den hetsiga) ordväxlingen igång. Det slutade med att bergmästaren gav av egna medel sedan de två drängarna sagt att (hotat med) utmarschen med upprorshären var oundviklig. Detta säger mycket om det upphetsade läget.

När han pressas av domstolen erkänner dock Albrektsson att de begärt varorna och pengarna i upprorets namn medan Antonsson fortsätter neka och menar att han verkligen trodde att han skulle tvingas ansluta sig till upproret då ryktena i staden talade för det.

Men i de senare diskussionerna utanför magasinet sa alla gruvdrängarna att de enbart ville följa med till Stockholm om bergsmännen gjorde så. Därför anses Antonsson inte trovärdig.

Albrektsson hade beslagits med att i sin ägo ha en kopia av den skrift som bergmästaren vid magasinet tvingades utfärda men hävdar inför rätten att han fått den långt efter “bullret”. Han erkänner dock att han visste att gruvdrängarna skulle till magasinet den 9:e juni och vidare att han, Antonsson och en viss Lars Björk samma dag gått till rådman Ersson.

De hann upp Ersson precis när denne var på väg till magasinet och höll kvar honom. De var arga, missnöjda med köpgörningen, men var inte arga på Ersson – det är marksheidern och en bergsman Solberg man var missnöjda med.

Antonsson hävdar inför rätten att Ersson inte uppmanat dem att be sig till magasinet (för att delta i oroligheterna där) och de hade å sin sida heller inte frågat honom om detta. Antonsson påstår att skälet till att han begav sig till magasinet var att rådman Erssons hustru bett honom då hon var orolig eftersom hon hört att hennes make var illa ute där.

När han väl kom dit var händelserna redan avslutade och gruvdrängarna på väg hem. Antonsson kunde inte hitta rådmannen och vad som hänt på platsen tidigare hade han ingen del i.

Nästa åtalade var en av de ledande gruvdrängarna under oroligheterna, Cornettens Anders Hansson. Han var närvarande vid mötet där bergmästaren och geshwornern delgav gruvdrängarna sina uppmaningar och säger att han tog illa vid sig av framförallt vad den senare sade.

Anders menar i förhör att så fort man fick reda på att stadens och gruvans ledning skulle samlas för överläggningar i magasinet den 9:e juni kom man överens om att bege sig dit.

Anklagelserna är allvarliga, Anders hörde till de mest högljudda och var den som stod absolut närmast magasinets farstubro den aktuella dagen.

Inga överläggningar ägde rum med upprorshären utan Anders menar att gruvdrängarna samlades spontant vid magasinet “lika som de blifwit blåste tillhopa”.

Han säger till rätten att han bara hört klagomål riktas mot marsheindern för orättvisor vid köpgörningen men påstår att han sedan gruvdrängarna fått sina krav garanterade i skrift gått hem och menar att de flesta andra också gjorde så.

Anders gick dock längre än övriga då han tagit borgmästaren i handen (eller armen) när han letade efter gechwornern mot vilken han verkar hysa ett oförsonligt hat. Detta, att bära hand på någon från ett högre stånd, var ett mycket allvarligt brott i samtidens ögon.

Han fann Magasinet tomt, Geschwornern hade flytt till Ornäs varifrån Anders några dagar senare övertalas till att följa med och hämta hem honom (vilket kan tyckas märkligt men möjligen tyder på Cornettens Anders Hanssons informella ledarskap).

Han erkänner för rätten att han varit med och föreslagit ett stormöte för gruvdrängarna, att han varit med vid magasinet den 9:e juni och där krävt att geschwornern skulle utlämnas. Han erkänner även att han tagit sig in i byggnaden och letat efter men inte, som han säger, i någon ond avsikt.

Cornettens Anders Hansson. Förmodligen är jag mer intresserad av honom än han varit av mig om sakernas tillstånd vore omvända. Jag hade dessutom möjligen fått mig en omgång om vi träffats i verkligheten. Men om det går inget att säga eftersom det är kontrafaktisk historieskrivning.

Jag ska hursomhelst besöka arkivcentrum och se vad mer jag kan få reda på om honom. Han intresserar mig.

I nästa del fortsätter förhören.